Vi ber er observera att detta är ett radiomanus.
Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern.
Palm, Anna-Karin: In i öknen. Rec. Elin Claeson. Sänt: 5.9.01
Anna-Karin Palms debut i början av 90-talet med romanen Faunen
placerade henne högt på kritikernas lista över lovande unga
författare. Efter en nästan lika rosad novellsamling kom romanen som
fortfarande är hennes största framgång publikmässigt Målarens
döttrar. Och nu, efter den medvetna mellanboken Lekplats, har hon
återigen valt novellgenren. Elin Claeson har läst In i Öknen:
Vad gör man i öknen? Innan jag läser fylls huvutdet av bilder
av törstande vandrare, stapplande spår som blåser bort och sväljs av
tysta dyner. Döden bland rasslande ödlor.
Men Anna-Karin Palms novellfigurer försmäktar inte av törst i
skugglöst land. De älskar öknen. Eller den släta utsträckningen, som
hon skriver. Öknen är som en längtan för dem. En dröm om något evigt,
oföränderligt - kanske skräckinjagande. Men nåt som förändrar dem. De
vill gå ut där, i den torra varma världen för att andas. För att få
reflektera över sina val, sina liv. Öknen är ett väsen som andas
tillbaka.
I ärlighetens namn är det inte bara öknen som skapar utrymme för den
där reflektionen i Palms bok. Författarens ambition att beskriva och
besjäla sina figurers omgivning är lika stark vare sig det knastrar av
ökensand eller klibbar av däven hetta.
I novellen Hekates ormar är huvudpersonen en 11-årig pojke som
tappar bort sig i den fuktiga skogen under familjens
Greklandssemester. Tappar bort sig för att allt är värt att vänta vid;
ödlan mellan stenarna, till och med soldallret i kroppen måste han
lyssna noga på. Det är betydelsefullt, det förändrar honom och får
honom att kliva över tröskeln in i tonårsvärlden.
Personerna i berättelserna befinner sig i Nordafrika eller Grekland.
Det är kvinnor, män och pojkar. Alla ensamma även bland andra, alla
ytterst medvetna om sin omgivning, om människor, rum, natur och
händelser. Det är som om de alla har fått någon slags
perceptionsparaboler fästa på kroppen. Allt tas in och samlas på hög i
minnesbanken.
Novellen som form är tacksam för de här beskrivningarna, det korta
formatet tvingar henne att vara koncentrerad, noggrann med vilka ord
hon väljer, vilka beskrivningar hon låter svälla och vilka hon håller
hårt. Språket andas självförtroende.
Och det där behovet av öknens torra gula färg eller himlens darriga
blåa går igen vare sig berättelserna har barn- eller vuxenperspektiv.
Vare sig det handlar om våldsam och utagerad kärlek, sönderfallande
relationer eller sorg.
En av de starkaste novellerna är Impregnatio. En kvinna sörjer ett
barn som dött och ett äktenskap som avslutats, hon vandrar rakt ut i
det gula och grusiga. Och hon minns och minns, fuktvarma nävar om sitt
hår, en tufsig nalle. Här är Palms säkerhet i språket extra tydligt,
novellen rinner liksom fram över sidorna med få punkter och inskjutna,
avbrutna meningar - som minnen är. Dyker upp och försvinner lika
plötsligt. Som hägringar kanske - i öknen.
<< Tillbaka
|
