|
Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern. Livet är underbart. Regi: Roberto Benigni. Rec: Gunnar Bolin. Sänt 990114.
I dag är det också premiär för en ny film med den italienske
komikern Roberto Benigni. Roberto Benigni har ofta jämförts med Chaplin och nu ännu mer, med tanke på Chaplins film om nazismen: ”Diktatorn”. Men benigni har nog mer gemensamt med Dario Fo, han är snarare en gatans kombination av gycklare och standup comedy än brittisk vaudeville. Bredvid Benigni framstår tom Chaplin som en ödmjuk ensemblespelare, Benigni är en komisk solist, en ständig clown - en man som emellanåt på ett oerhört tröttsamt vis inte verkar kunna ta något på allvar, så kanske är det inte så konstigt att han har försatt sig själv i situationen att testa sin egen besatthet av skämtet, av behovet att vara plump och låg, att aldrig sluta le. Benigni är en legend i Italien vad det gäller att skrämma slag på tv-värdinnor eller prisutdelare, så vad kan vara mer allvarligt, mer omöjligt att skämta om än förintelsen? Livet är underbart handlar just om besattheten av att kunna säga: ”Livet är underbart” i vilket läge man än befinner sig. Under första delen av filmen till sig själv, till den vuxne Guido (som Benigni själv spelar) en ung man som kommer till den lilla staden i Toscana för att öppna en bokhandel. Han förälskar sig i stadens vackraste kvinna och han vägrar att ta den gryende antisemitismen på allvar. Istället driver han med fascistiska politruker, han är den klassiske lille mannen med det stora hjärtat som alltsom oftast visar att kejsaren är naken. Vore det bara för filmens första halva så vore ”Livet är underbart” en ganska ointressant, lite småcharmig bagatell, men när familjen deporteras blir filmen svartare, mer komplicerad, då väljer Guido att konstant ljuga för sin 4-5 årige son: ” - Ha, ha stolar i ett tåg vem har hört talas om nåt sånt? Nej i tåg åker man i vagnar utan fönster!” ” - Ja visst står det hundar och judar förbjudna i konditoriet men i järnhandeln där är hästar och spanjorer förbjudna!” Och i lägret är allt en lek, vakternas rytande tyska ger spelregler, den som gråter efter mamma får minuspoäng, den som klarar sig utan att tigga om mellanmål får plus och när alla barnen sänds till gaskammaren och Giosué göms: ”Den som inte syns får extra många poäng och första pris är en riktig stridsvagn!”. Jag känner ingen avsmak inför komedins ram kring en historia från förintelselägren. Att den historiska riktigheten är åsidosatt är ganska uppenbart, det viktiga är att skämten, och den respektlösa tonen, inte är riktad mot lägren och inte tar näring från judarnas situation. Guido skämtar inför sin son, från det att filmen kommer innanför lägrets taggtråd riktas skämten konstant mot lille giosué, från far till son. Fadern låtsasparaderar när han går ut till tvångsarbete, han parodierar vakterna bakom deras ryggar allt för att få sonen att tro på lögnen om lägret som en frivillig tävling, att få honom att uthärda. Men till sist blir det just lögnerna som berör mig illa: hur långt kan man ljuga inför ett barn? Till sist får Guidos, om än aldrig så kärleksfulla, lögner inför sin son, när släkten gasas runt hörnet mig att vrida mig i biostolen. När han får sonen att känna att han av fri vilja är i lägret, då får jag en klump i halsen av obehag. Är detta försvarbart? Så även om benignis humanism lyser igenom i denna vänliga film så känner jag en stor tvekan inför denna överväldigande naivitet.
|
|
Copyright © 1998 Sveriges Radio webmaster@p1.sr.se |