Mario Vargas Llosa, Bockfesten (La fiesta del Chivo, övers. Peter
Landelius), roman, Norstedts, utk. 26.8.02.
Bengt Packalén för Kulturnytt 27.8.02.
Påannons:
NiccolòAsturias, Carpentier, Roa Bastos, García Marquez – nästan alla de
stora latinamerikanska prosaisterna har skrivit romaner om
envåldshärskare. Det finns i Latinamerika en diktatorstradition som
gör ämnet nästan oundvikligt. Nu är det peruanen Mario Vargas
Llosas tur med Bockfesten som handlar om Rafael Leonidas
Trujillo som höll Dominikanska Republiken i ett järngrepp under tre
decennier.
Manus:
Trujillo tog makten i Dominikanska Republiken 1930 och behöll den
tills han mördades i ett attentat 31 år senare. Han såg den
karibiska ön som sin egen skapelse, som sitt livsverk. Och han
styrde landet med full personlig kontroll - som en hela nationens
enväldiga brukspatron.
I efterdyningarna av attentatet mot Trujillo 1961 genomdrev
president Balaguer att diktatorns och hans familjs företag och
egendomar förstatligades. Det var en gest som skulle lugna den
allmänna opinionen. Den berörde hela 40 % av landets ekonomi
och Dominikanska Republiken blev i ett slag en av de nationer som
hade flest statliga företag.
Trujillo styrde med en kombination av manipulation och våld. Han
var en politikens demonregissör, lidelsefullt övertygad om att han
macchiavelliskt hade rätt att ta till vilka medel som helst i sin
strävan att modernisera landet. Han spelade ut sina rådgivare mot
varandra för att de aldrig skulle hinna vända sig mot honom själv.
Han lät sina motståndare torteras och försvinna i havet. Han offrade
sina vänner som schackpjäser när de blev onyttiga. Han
intrigerade, gynnade, förolämpade. Han utnyttjade folks svagheter.
Han skapade osäkerhet och beroenden.
Samtidigt odlade han – i en märklig samverkan med det
dominikanska folket - den paradoxala myten om sig själv: han var
på en gång landets politiska välgörare och ekonomiska frälsare och
förste älskare och främste deflorerare av tonåriga oskulder, den
ende mannen i republiken med verklig stake.
Bockfesten, den roman Mario Vargas Llosa har skrivit om Trujillos
sista dagar, är intrikat och fascinerande – på ett närmast
kongenialt sätt speglar berättartekniken Trujillos sätt att styra
landet. Ett flöde av intriger, personer och synvinklar vävs samman,
verkliga och fiktiva personer uppträder sida vid sida, skikt efter skikt
blottläggs, ur det till synes kaotiska växer en plan fram.
Huvudpersonerna är flera: Trujillo själv, en av de otaliga kvinnor han
utsatte för sexuella övergrepp, hans mördare. Särskilt intressant är
hans medarbetare Joaquin Balaguer som till synes obetydlig stod
vid diktatorns sida genom alla åren av terror och ändå lyckades
med konststycket att ta över makten genom att för omvärlden
framstå som ett civiliserat alternativ till Trujillo.
Mesen Balaguer lät sig senare omväljas som president inte mindre
än sex gånger och behöll makten längre än sin hatade föregångare.
På hemsidan
www.joaquinbalaguer.com
kan man se honom hyllas i ordalag som inte står panegyriken under Trujillo efter - men det
man skryter med är inte hans sexuella kapacitet. Machobilden är ersatt med epitet som
litteratör, humanist, statsman och utomordentlig beskyddare av nationens historiska,
kulturella, politiska, ekonomiska etc. värden.
Detta skriver Mario Vargas Llosa inte om i Bockfesten, givetvis.
Men den här briljanta romanen är inte bara en historisk
rekonstruktion av Trujillo-eran utan uttryckligen en genomlysning av
maktmissbrukets mekanismer. Den kan tillämpas på andra
diktatorer, på andra länder, på andra folk som inte protesterar mot
enväldet i tid.
Vi ber dig observera att detta är ett radiomanus.
Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern.
<< Tillbaka
|
