Vi ber er observera att detta är ett radiomanus.
Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern.
Central do Brasil. Regi: Walter Salle. Rec: Bengt Packalen. Sänt 26.3.99
Det moderna Brasilien är ingen framgångshistoria:
på 1970-talet drev torkan och hungern miljontals människor från deras hem i
nordväst; storstäderna blev överbefolkade med rotlösa människor, de blev
våldsamma och kaotiska; arbetslösheten är fortfarande enorm, och de
ekonomiska kriserna är snarare regel än undantag.
Ur detta politiska och ekonomiska misslyckande reser sig nu den
brasilianska filmen pånyttfödd: regissören Walter Salles talar om
brasilianarnas "önskan att återupptäcka sitt land, att omdefiniera sig
själva". Det är dags att följa upp den fina filmtradition som en gång bröts
för att den, enligt Salle, sanningsenligt beskrev den brasilianska
verkligheten i stället för att (som televisionen, politikerna och den
officiella statistiken gjorde) försköna den.
Det är mot den här bakgrunden man bör se Walter Salles film Central do
Brasil, som har svensk premiär i dag.
Central do Brasil är den stora järnvägsstationen i Rio de Janeiro. I Walter
Salles¹ filmepos är centralstationen en bild för det moderna Brasilien.
Horder av rotlösa människor väller in från förorterna, erövrar perrongerna
som arméer på marsch och försvinner in i storstaden, från en anonymitet
till en annan. Ur folkmyllret lyfter Salles fram några få gestalter: en
pensionerad lärarinna som sitter på perrongen och skriver brev åt folk som
inte själva kan läsa och skriva, en liten pojke som längtar efter sin
försvunne far, en halvgangster som extraknäcker med att sälja gatubarn som
reservdelar. Gangstern ser pojken Josué som en samling njurar, lever, ögon
värd 2000 dollar. Lärarinnan Dora ser honom som ett sätt att få råd med en
ny teve. Tillsammans säljer de Josué.
- Se vad ni har gjort med mitt folk, tycks Salles säga, förvandlat det till
en hop omoraliska självupptagna cyniker.
Men hans Dora har passerat en gräns för sin cynism. Hon, som inte ens bryr
sig om att posta de längtansfulla brev folk dikterar för henne, stjäl nu
tillbaks Josué från organhandlarna och tar honom med genom det oändliga
landet för att finna fadern.
Så utvecklas Central do Brasil till en kärleksfull och storslagen
road movie som handlar om att återupprätta någotslags mänsklig värdighet.
Samspelet mellan Dora och Josué hör till det finaste jag sett mellan barn
och vuxen - och för min del kunde Fernanda Montenegro gott ha fått den
Oscar för bästa kvinnliga huvudroll som hon var nominerad till: Central do
Brasil är minst lika bra som Shakespeare in Love.... och oändligt mycket
mera angelägen!
<< Tillbaka
|
