Vi ber er observera att detta är ett radiomanus. Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern. Kusturica, Emir. Svart katt. Vit katt.Rec: Göran Sommardal. Sänt: 981202. PÅA: Ända sedan sin debut som långfilmsregissör har Emir Kusturica varit hemsökt av åtråvärda priser: Guldlejon från Venedig, Guldpalmer från Cannes och Silverbjörn från Berlin. För filmer som Kommer du ihåg Dolly Bell?, När pappa var borta på affärsresa, Zigenarnas tid och Underground. Kusturicas tidiga filmer karaktäriseras av den ömsinta ironi och godhjärtade komik som dåförtiden kunde frodas på de mindre ofria hemvisterna och under de tolerantare perioderna i det forna Östeuropa. Kommer du ihåg Dolly Bell? och När pappa var borta på affärsresa påminner mycket om den vardagsrealistiska tonen och den långsamma lustifikationen hos den tjeckiske tidens Milos Forman, eller Jiri Menzel, i filmer som Det svarta fåret, En blondins kärleksaffärer och Låt tågen gå. Ännu i Zigenarnas tid från 1989 fanns hos Kusturica kvar en vardagsdokumentaristisk botten ovanpå vilken den till lika delar burleska och tragikomiska historien ägde rum. När Kusturica nu, efter den både kontroversiella och lovprisade Underground, återvänder till zigenarnas liv, så är gesterna yvigare men samtidigt mer kontrollerat teatrala. Och även om verkligheten, som sticker fram där bakom, verkligen känns som det kaotiska Östueropa, med ryska smuggelbåtar som kommer ångvisslande med svartbensin och skattefria kylskåp, och hela tågsätt med tankvagnar från Rumänien rullar över gränsen med de mutade gränsvakternas goda minne, och slottet numer bebos av den lokala gangsterbossen - även om allt det här gäller , så är Svart katt, vit katt en saga, som utspelas inte i ett land härjat av krig utan en värld befolkad av odödliga. Ty den har sagans starka känsla av förutbestämmelse, och det inte bara för att de unga tu, Zare och Ida, är förutbestämda att älska varandra för eviga tider utan för att själva känslan att den historia som vi nu får berättad för oss inte är ute efter att tillägga något till det vi redan visste utan bara för att överdådigt bekräfta vad vi redan kommit överens om. Och så snart vi väl har fått syn på dem, den godhjärtade drasuten och den kortvuxna gangstersystern Nyckelpigan, och redan innan drasuten har hittat hennes Askunge-sko, så vet vi, ja vi vet. Dock är det en saga som till sin vildsinta bildfantasi och sina skjutglada groteskerier ligger närmare Fellini än Forman. Och även om de två katternas film ibland snuddar vid att bli en Söderkåkar med zigenare, så passerar den till slut också det nålsögat med både pucklarna i behåll. << Tillbaka

Copyright © 1998 Sveriges Radio webmaster@p1.sr.se