Vi ber er observera att detta är ett radiomanus.
Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern.
Allt om min mamma. Regi: Pedro Almodovar. Rec: Göran Sommardal
PÅA: På knappa 20 år har den spanske regissören Pedro Almodóvar gått från
att ha varit en skandalomsusad provokatör och bombkastare i den spanska
filmens utkanter till att ha stigit upp som dess klart lysande stjärna och
säkraste kassasuccé, och han har flera gånger erbjudits att arbeta i
Holywood, något som han hittills ståndaktigt har tackat nej till.
Hans framgångs historia har skrivits med filmer som Kärlekens
matadorer, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott och Bind mig, älska mig!
Hans förra film hette Köttets lustar. Den nya heter Allt om min mamma, och
Göran Sommardal har sett den.
En kvinna söker upp en skådespelerska, som spelar Blanche DuBois i Tennesee
Williams pjäs Linje Lusta, samma skådespelerska i samma pjäs som hennes
16-årige son Esteban i jakten efter en autograf hade sprungit efter på den
regniga gatan den där ödesdigra kvällen då han blev påkörd och strax
därefter dog. I samma Linje lusta har också hans mamma Manuela spelat
Stella och hans okända pappa spelat Kowalski i en amatörteaterföreställning
vid tiden för Estebans avlelse. Nu korsas allt, pjäs och verklighet, allt
repeteras, repliker och utgjutelser, allt återupptas och alla återses,
konfronteras och försonas, och i resan tillbaka till sina dagars upphov och
sina källors ursprung genomkorsar Manuela hela den typiska värld av fula
ord och starka känslor, prostituerade, transvestiter, självuppoffrande
nunnor och alla omöjliga mänskliga kombinationer som Almodovar gjort oss
vana vid. Och kanske är det just den vanan som gör att jag inför den här
filmen känner mig en smula obeslutsam i min inlevelse.
Kanske har händelseförloppet den här gången, trots alla skarpa
detaljhörn och abrovinklar, blivit allt för sorgfälligt planlagt. Det är
som om rälsen redan från början fanns på plats och jag bara ska stå där och
vänta på att passionstågen ska rusa förbi. Hjulen dunkar mot skenorna och
vagnarna svischar fram, och jag står kvar för jag vill ju fortfarande veta
om det går som jag tror att det ska gå, men jag är inte fastbunden på
rälsen som jag borde.
<< Tillbaka
|
