Sveriges Radio P1

Vi ber er observera att detta är ett radiomanus. Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern.

The Truman Show. Av Peter Weir. Rec: Göran Sommardal. Sänd 6.11.98

PÅA: Att vara född och adopterad och uppfostrad och uppvuxen och direktsänd 24 timmar per dygn i 10.909 dagar av ett TV-bolag, och inte av sina livslevande föräldrar. Det är utgångspunkten för The Truman Show, ett TV-program sänt världen över, med 100-tals miljoner tittare som följer Trumans öde, och som på en avgörande punkt vet mer om honom än han själv, nämligen att allt mänskligt som omger honom är taskspeleri. Jim Carrey, känd från filmer som Den galloperande detektiven och The Mask, spelar Truman Burbank. Och Peter Weir, regissör till bl.a. Gallipoli, Brännpunkt Djakarta och Döda poeters sällskap, har regisserat.
Göran Sommardal har sett den nya filmen.

Truman Show är en mycket ovanlig film, så till vida att den faktiskt innehåller mer än den själv riktigt vet om. För Truman Show börjar inte och slutar inte med att vara en skräckvision av hur en människa kämpar med att komma ur den TV-serie som han trodde var hela hans liv, men som i själva verket bara är en livslång iscensättning för världens TV-tittare och sponsorer och produktplacerare. Och som sådan spelar den naturligtvis på den där kusliga plötsliga känslan av att någon iakttar och vet allting om mig själv, och att alla andra är ett steg före.

Ändå är Truman Show inte någon vanlig dystopi, där hela manipulationen är resultatet av en sf-artat utomjordisk eller säkerhetspolitiskt underjordisk konspiration utan gestaltas som komedi, både i den meningen att den är komisk men också för att den förutsätter att människan kan försonas med världen.

Först är det alltså "Hur ska det gå?" för hela slanten. Ska Truman Burbank, alias Jim Carrey, genomskåda sin roll, och lyckas ta sig ut ur Seaheavens TV-kupol, överlista den allsmäktige TV-skaparen Christoph och hitta sin älskade Lauren borta på det fjärran Fidji? Men det är inte den metaforiska upprördheten över världsomspännande TV-nät och publikockuperande TV-såpor som gör filmen gripande och intressant. Det blir den först genom att händelseförloppet alltmer får karaktären av en undersökning av den mänskliga meningsbyggnaden. Vad är betydelse? Äkthet? Hur föds en gest? Hur uppstår spel? Än dras jag med, än håller jag emot. Och inte är väl skillnaden mellan TV-tvålen därinne i själva Truman-showen och den hägrande film-såpan därutanför hela skillnaden mellan sanning och lögn, äkta och falskt? Då vore ju människans fria vilja inte mer än en söndagsskola i Beverly Hills.

Nej, Truman Show är faktiskt en film som man inte ens behöver tycka om för att kunna gilla.