Fysisk träning bra även för kroppens gener

Träning är bra för kroppen, och motion har effekt ända ner på DNA-nivå i musklerna. Vissa gener i muskelcellerna kan fungera bättre direkt efter ett träningspass, visar ny forskning från Karolinska institutet.

– Det låter väldigt bra. Att generna kan fungera bättre för att jag tränar, säger motionären Camilla Sandell.

På träningslokalen i Stockholm är det fullt med folk som springer på löpband, träningscyklar och gymmar.

Här lär det pågå en hel del DNA-förändringar i musklerna på motionärerna, enligt den forskning som professor Anna Krook med kollegor på Karolinska Institutet nu presenterar.

– Vad vi har kunnat visa är att om man utför fysiskt arbete så försvinner en del små markörer på DNA som kallas för metylgrupper, och när de försvinner så blir det lättare för generna att uttryckas, säger Anna Krook.

Det betyder att generna helt enkelt kan fungera bättre. Bland annat har forskarna studerat delar av arvsmassan som styr ämnesomsättningen i musklerna, något som alltså tycks få en skjuts av träning. 

Studien har gjorts på friska försökspersoner som fått trampa på en motionscykel, och där man tagit små prover av lårmuskeln både före och efter träningen.

Det visar sig att kortvarig och kraftfull träning ger starkare reaktioner i DNA än en lågintensiv motion, säger professor Anna Krook, på institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet.

– När man tränade med högre intensitet fick man större förändringar i genuttryck och större förändringar i de här metylresterna som vi tittade på.

För motionären Camilla Sandell är det, oavsett genpåverkan eller inte, klart att det är bra för kroppen att röra sig. Hon har gått iväg till träningen på lunchrasten.

– Ja, det gör jag två dagar i veckan, livsnödvändigt för mig. Kroppen är gjord för att röra sig och jag sitter hela dagarna. Plus att jag har problem med ryggen så jag behöver stärka upp den, och det måste man kontinuerligt träna, så det är därför jag är här.

Studien publiceras i tidskriften Cell Metabolism, vetenskaplig referens: DOI 10.1016/j.cmet.2012.01.001.