Radiopsykologen Malin Edlund

Bakgrund: Undersköterska, Busschaufför, mentalskötare vid mobila kris- och traumateamet Karolinska sjukhuset, Psykolog vid StErikshälsan, Psykologkonsult, KBT-terapeut, organisationskonsult

Inriktning: Legitimerad psykolog. Kognitiv beteendeterapi med rötter i den psykodynamiska skolan. Kognitiv beteendeterapeut steg 1

Bäst med att vara psykolog?
Det som driver mig är att få följa med en annan människas resa ut ur ett lidande eller en destruktiv situation. Det ger mig en kick när en människa får en insikt på djupet och vågar förändra sitt liv så att hon eller han blir mer äkta i sitt eget liv. Dessutom är det förunderligt vilka resurser vi människor kan ta fram i till synes helt hopplösa situationer.

Oanad talang: Murar och putsar mycket bra!

Läser just nu: ”Påstår Pereira” av Antonio Tabucchi

Last: Jag är lat. Och tycker lite för mycket om fet libanesisk mat.

Måtto: Att göra skillnad

Malin Edlunds personliga brev
Jag heter Malin Edlund och är P1:s radiopsykolog. Sedan examen har jag arbetat med krishantering och sedan inom företagshälsovården i fem år.

Idag är jag konsult och egenföretagare och ingår i nätverket ASPRO. Jag arbetar bl a med konflikthantering, personbedömning med tester och fördjupad intervju, personlig utveckling, stresshantering och livs- och karriärcoachning, samt terapier med KBT-inriktning. Jag utgår från en enkel existentiell tanke: Vad är det att vara människa? Förstår jag varför jag känner som jag gör, tänker som jag gör, handlar som jag gör? Vad behöver jag förändra för att må bra och vara sann mot mig själv och vad kan jag inte förändra? Vad måste jag acceptera för att kunna gå vidare.

Jag möter dagligen människor som tänker i dessa banor, så för mig var det enkelt att tacka ja till erbjudandet att bli P1:s radiopsykolog. Inte för att jag tror att ett samtal på tio minuter kan lösa alla bekymmer eller ge uttömmande svar, men varje samtal sår ett frö. Jag tror på samtalet som verktyg, att prata och att lyssna. Det här berör oss alla. Radion är ett fantastiskt medium för detta slags samtal.

Jag läste till psykolog relativt sent. Eter ett halvhjärtat försök att ta mig genom gymnasiet tog jag ett sabbatsår och tränade galopphästar i Canada. Jag blev undersköterska och efter några år inom vården beslöt jag mig för att läsa upp mina betyg på Komvux. Då hade jag flyttat från Gotland till Stockholm. Efter ett antal hål i gipsväggarna, ett sanslöst tålamod från min sambo och en heroisk insats från min alkoholiserade mattelärare upptäckte jag att matte var kul. Några år senare kom jag till min häpnad in på veterinärprogrammet på Ultuna.

Men vid det här laget hade jag blivit vuxen och mamma och mer intresserad av samhällsfrågor och människor än av hästar och hundar. Jag började aldrig på Ulltuna.

Under Komvux-tiden jobbade jag extra som busschaufför på SL, vilket jag till och från fortsatte med i 10 år, ofta natt och deltid. Själva rattandet av ledbussar var väl kul ett tag, men framförallt mötte jag människor från alla hörn. Några av dessa människor tillhör mina närmsta vänner än idag.

Som 28-årig tvåbarnsmamma slutade jag äntligen tänka på vad jag ville bli. I stället  frågade jag mig: Vad är jag bra på? Vad blir jag glad av? Vad känns meningsfullt? Så sökte jag in på psykologlinjen.

Jag har alltid funderat över vad som driver oss och hur vi gör våra val. Hur kommer det sig att människor som tycks ha haft allt emot sig ändå är varma, toleranta och nyfikna, medan andra som haft en bra uppväxt ändå tycker sig leva vid sidan av sig själva och sällan känner sig lyckliga?

Jag försöker möta människor där de befinner sig. Tillsammans kartlägger vi nuet. Jag kan dela med mig av mina kunskaper och idéer, men det är den jag möter som själv måste göra sina val, och min uppgift är att vara ett stöd en bit på vägen. Snart vandrar han eller hon vidare på egen hand.
Det är min belöning.