Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Åhus

Veckans DJ: Musikskribenten Lisa Appelqvist

Publicerat tisdag 4 april kl 13.55
Lisa Appelqvist: Blandbandet var den heliga graalen
(3:03 min)
Kvinna med långt brunt hår ler mot kameran och en trädstam bildar bakgrund.
Lisa Appelqvist sätter musik till sitt liv som veckans DJ. Foto: Marita Johansen/Sveriges Radio

Lisa Appelqvist är musikskribent för Kristianstadsbladet och har intervjuat de flesta på den svenska musikscenen. I dag får hennes egna favoriter från livet ta plats i Förmiddag när hon är veckans DJ.

Här är Lisas lista:

1) Den här låten påminner om min barndom:
Ella Fitzgerald & Louise Armstong "They can’t take that away from me"

Jag är uppvuxen med min pappa och mina två storebröder och pappa hade bara ett partyband när vi växte upp. Ett blandband med Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Ray Charles. 

Jag minns första gången jag höll i det där kassettbandet, det var som den heliga graalen. 

Jag minns hur jag smög ner en bit i trappan på radhuset i Tumba, 6-8 år gammal, och tjuvkikade på de vuxna där samma låtar spelades om och om igen. Pappa spelade också piano därhemma, precis som på bandet.

– Jag minns första gången jag höll i det där kassettbandet, det var som den heliga graalen. 

Så småningom har jag förstått exakt hur indoktrinerad jag blev av det där blandbandet! Rhythm’n’blues och soul har alltid legat mig närmast. När jag började som musikskribent levde och andades jag Malmös indiepopera, men tog jobbet som hiphop & R’n’B-recensent på Sydsvenskan. 

2) Detta är min ungdomsidol:
Neneh Cherry ”Buffalo Stance”

Åh, det var ju MTV:s storhetstid! 90-tal och jag satt klistrad framför tv-kanalen varje dag efter skolan. Brittiska producenttrion Stock, Aitken & Waterman med Kylie Minogue och Wham med flera.

1989 flyttade jag tillbaka till Kristianstad inför gymnasiet och hamnade i depprockargänget som introducerad mig för en helt annan musikstil: Nick Cave, Tom Waits, indiepop och amerikansk indierock, brittiska Suede och gitarrdistade västkustsakter som Pavement och Pixies. Sedan kom grungen och i samma era kvinnliga musikaliska förebilder (basisten) i Smashing Pumpkins, Courtney Love i ”Hole” (som också hade en kvinnlig basist), och systrarna Deal i The Breeders. 

Jag hade ofta sådan scenskräck att jag vibrerade i hela kroppen.

Så jag blev basist själv ett tag, under showegazereran när basen skulle hänga typ nedanför knäna, i Hässleholmsbandet Dim. 

Det var stort. Första spelningen var med en lånad V-bas på en fritidsgård i Helsingborg. Och vi öppnade hela Emmabodafestivalen en gång också, 1997 (första bandet, tidigast på första dagen, på minsta scenen).

– Det var vi, Soundtrack of Our Lives, The Cardigans och så något band som hette Kent. Jag hade ofta sådan scenskräck att jag vibrerade i hela kroppen. Jag fick komma på en alternativ fotposition där jag gungade fram och tillbaka för att stävja det.

I smyg, bakom ryggen på depprockarna, lyssnade jag fortfarande på r’n’b- och soulinfluerad musik framför Yo! MTV Raps. När Neneh Cherry släppte ”Buffalo Stance” 1989 så var det första gången jag upptäckte en annan svenska som verkade ha samma musik-DNA som jag.

Jag blev totalt golvad, och har fortfarande, trots att jag intervjuat stora delar av den svenska musikscenen de senaste 17-18 åren, inte vågat intervjua Neneh. Hon betydde för mycket då. Jag hade börjat gråta nu.

3) Den här låten påminner om min stora kärlek:
Verve ”The drugs don’t work"

Jag tror eller hoppas att man kan ha flera stora kärlekar i livet. Åtminstone har jag insett att försöket att ha någon sorts distans när jag blir förälskad är en omöjlighet. Jag har alltid gått all in. Så måste jag tydligen leva. Vilket kanske gör att man faller desto hårdare när det visar sig att man själv inte är någons stora kärlek längre, eller ens var det. Men jag hade inte varit sann mot mig själv om jag inte hade tillåtit mig att älska. ”A life lived in fear is a life half lived” som de säger på lökig australiensiska i min absoluta favoritfilm ”Strictly Ballroom”. 

Jag utbildade mig till journalist uppe i Kalix. Det är lika långt dit som mellan Malmö och Rom. En dag fick jag en cd-singel på posten från pojkvännen nere i Skåne, den nysläppta singeln med Verve ”The drugs don’t work”.

4) Denna låt förknippar jag med min favoritplats:
MC Solaar ”Caroline"

Jag har två favoritplatser i hela världen. Peking och Paris. 

Jag älskar att prata kinesiska och jag älskar att prata franska. Det händer något med mina sinnen, uppstår en känsla av att vara hemma. Jag har alltid haft lätt för språk, men jag tror helt enkelt att just de två språken är min personliga rhythm ’n’ blues. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att det är som att få prata sin favoritmusik.

Jag spelar inte musik när jag är ledsen. Då tar den över och jag har svårt att avgöra hur pass ledsen jag egentligen är.

I Peking har jag de senaste åren hängt med vänner i den moderna konstscenen. Och staden är totalt musiklös, det finns ingen vettig kinesisk popkultur, där är det koreanska pojkband som dominera, eller kinesisk karaokesmörsång.

Frankrike har inte heller varit bra på popmusik. Inte förrän electronican kom med Daft Punk och gänget. När jag bodde i Paris första gången 1992 så knockades jag totalt av Mc Solaars genombrottslåt ”Caroline”. En fantastisk kärleksförklaring. 

5) Om jag känner mig ledsen så spelar jag denna låt:
Adele ”Chasing Pavements”

Jag spelar inte musik när jag är ledsen. Då tar den över och jag har svårt att avgöra hur pass ledsen jag egentligen är.

Jag älskar att precis ha fyllt 45.

Det är inte förrän hjärnan säger att "nu får det vara nog, nu är det dags för klimax eller katharsis, nu sätter vi stopp för detta för den här gången, ut med det bara, som jag sätter på musik igen. Ibland med Adéles ”Chasing Pavements”, från hennes bästa album, debuten ”19”. Adéle, Amy Winehouse och Duffy representerar en röd tråd av lång brittiska soultradition, från Dusty Springfield genom northern soul till i dag. 

6) Den bästa svenska låten just nu
Frida Hyvönen ”Imponera på mig”

Jag älskar att precis ha fyllt 45. Det är som om jakten efter att vara någon äntligen är över, med den bitterljuva insikten att man är och har varit det hela tiden. Saker jag gjort och ångrat har förändrats till egna val som jag förlåter mig själv för, jag är trygg med mina erfarenheter och allt är på något sätt möjligt. 

Det här är inte bara en strålande, västerbottnisk r’n’b-låt, det är en kvinna som säger att det är upp till andra att förtjäna hennes uppmärksamhet. Inte tvärtom. 

7) Denna låt säger något om mig själv
Kylie Minogue ”Wow”

Älskade den här plattan ”X" när den kom 2007. Och när vi köpte vårt lilla hus i Åhus 2008 så fantiserade jag fram bilden av att skivsamlingen var uppackad på vägghyllorna vid matbordet och hur jag glädjedansade framför till den här låten. 

Men det hände aldrig. För cd-konvolutet var tomt! Jag har alldeles för många tomma cd-konvolut.

Jag ger nog ett ganska lugnt och stillsamt intryck. Min sambo skulle säga att jag är för självkritisk och jag är väldigt blödig, gråter bara jag ser söta hundvalpar. Men innerst inne och ibland ytterst ute är jag precis som den här låten. Ett sprakande kalejdoskop av passionerade känslor och joie de vivre.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".