Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
#gömdisverige

Lever gömda i väntan på en ny chans

Publicerat tisdag 16 maj kl 06.00
Mira: Vi är rädda att någon ska undra och fråga
(4:24 min)
Två barn, en tjej och kille gömmer ansiktet i sina händer.
1 av 2
Alex och Mira är mest oroliga för barnen. Foto: Saffi Yucel, Sveriges Radio
Två anonyma barn står bredvid en resväska.
2 av 2
Att ständigt vara beredd på att fly... Foto: Saffi Yucel, Sveriges Radio

Antalet papperslösa ökar i vårt land, bara i år väntas 8 300 personer avvika enligt Migrationsverket. Vi har träffat några av de gömda. Hur lever de? Och varför väljer de att stanna kvar i landet trots en tuff tillvaro?

Vi har bland andra träffat Mira och Alex som lever gömda i Skåne tillsammans med sina två barn. Enlig Mira är även barnen oroliga över att bli avslöjade.

– Om vi är ute och de ser en polisbil blir de rädda. Vi är i en svår situation, säger hon.

De har levt gömda i 1,5 år. De flydde hemlandet, ett av balkanländerna på grund av hot och trakasserier. Pappan i familjen hade i sitt arbete avslöjat korrupta politiker och kriminella gäng. Vilka som ligger bakom hoten vet de inte, men de vet vad som hänt några av hans kollegor som arbetat med samma ärenden. Bland annat har en av dem blivit mördad berättar de.

Familjen klara sig idag tack vare vänner som betalar hyran och köper mat.

Men de psykiska besvären, stressen, sömnlösheten och ovissheten finns det inte någon hjälp för. Och just psykiska problem är väldigt vanliga enligt den undersökning som Sveriges Radio gjort där över 80 papperslösa deltagit. Flera av dem uppgav ångest, depression och självmordstankar som några av besvären.

Men Mira är mest orolig för barnen och att de ska ta skada av att leva under de här omständigheterna.

– De kan inte leva ett normalt liv, säger hon.

De berättar om hur en dag kan se ut, att de vågar röra sig ute mer nu jämfört med i början.

– Vår son går i skolan, så när han ska iväg till skolan så vaknar vi också, jag och min fru. Under dagen går vi ibland lite i kyrkan och en stund till biblioteket, men bara för några timmar. Därefter går vi hem igen, säger Alex.

Mira berättar om hur rädda de var för att gå ut den där dagen när det plötsligt rörde sig poliser ute på gården och i trappuppgången. De skulle till en annan lägenhet visade det sig, men att se dem där fick fantasin att skena. Hon reagerar egentligen alltid när porten öppnas berättar hon. Är det någon som är på väg hit, har de hittat oss nu, tänker hon.

– Om polisen hittar oss är det slut med oss, säger Alex.

Deras son går i skolan och är 9 år. Och trots att Mira och Alex inte berättat allt så förstår han så mycket mer, säger de.

De har sett hur han förändrats. från att ha varit en öppen och glad kille har han blivit allt mer introvert och det är oroande säger Mira. Men han sköter skolan, läraren och rektorn vet allt och är hjälpsamma. Men Mira och Alex är rädda för att föräldrar till klasskompisar ska bli insatta. De vet ju inte vilka avsikter alla har. Därför har pojken inga kompisar på fritiden. Det är för riskabelt berättar de. Han kan av samma anledning inte heller gå på någon fritidsaktivitet.

Flera gånger under intervjun återkommer Mira och Alex till att det inte fanns några alternativ än att gå under jorden. Att återvända till hemlandet hade inneburit fara för familjen. Och hur jobbigt det än är att leva under de här omständigheterna, stressen, och den ständiga oron över att bli hittade och tillbakaskickade, så har de ändå varandra. Vi lever, säger de. Men de är samtidigt oroliga för att den här situationen skadar barnen. Deras dotter är i förskoleåldern.

– Hon kan inte utvecklas som sina jämnåriga eftersom hon inte träffar andra barn. Hennes tal är underutvecklat jämfört med andra i samma ålder, säger Mira. Det här är något som bekymrar henne.

– Jag vet att det är viktigt att barn får träffa barn för att kunna utvecklas normalt, jag är orolig för henne. Det känns inte bra att hon inte får gå i förskola, och att hon inte kan träffa barn i samma ålder.

I 1,5 år har de levt så här. I en lägenhet som inte är deras. Förutom hjälpen de får av kyrkan är de beroende av att vänner, det är fyra familjer som turas om att betala och hjälpa. Mat, hyra, och kläder. Men hur länge kommer de att göra det? Hur ska de någonsin kunna betala tillbaks undrar de.

– Det känns inte bra när de ger oss pengar, säger Mira.

Hade ni klarat er i Sverige utan de här personerna som hjälper er?

– Nej det hade vi inte, för vi kan inte jobba, säger hon.

Efter terrordådet i Stockholm är debatten om papperslösa hetare än någonsin. Medan samhället funderar på hur man ska göra för att enklast se till att människor som fått avslag i sista instans verkligen lämnar landet. Så försöker Mira och Alex att hitta en dräglig tillvaro, ett sätt att stå ut i 2,5 år till då de kan komma in med en ny asylansökan.

Enligt Migrationsverkets prognos så beräknas 33 000 personer, avvika efter avslag i sista instans de kommande tre åren, alltså människor som fått avslag på sina asylansökningar och som väljer att stanna kvar i landet.

– Vi vill bara ha uppehållstillståndet. Resten kan vi ordna själva. Vi vill jobba, inte ha pengar, säger Alex.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".