Musik - när inte språket räcker till

Publicerat tisdag 26 oktober 2010 kl 15:32
Jackson Morre med sitt musikaliska språk. Foto: Markus Görsch
Jackson Morre med sitt musikaliska språk. Foto: Markus Görsch

Ett pidginspråk är något som uppstår när folk som inte förstår varandra uppfinner ett tillfälligt språk för att till exempel kunna bedriva handel med varandra.

 Tonsättaren Jackson Moore från New York har uppfunnit ett  musikalsikt pidginspråk, som han kallar för "Moss", och som han nu håller på att lära ut i en serie workshops under hösten.

Små musikfragment finns på papperslappar som ska stå för enskilda ord.

– Moss är det bästa sättet jag kan tänka sig för att få en grupp musiker att spela utan självreflektion, säger skaparen Jackson Moore.

Pidgin-språk kallas det för när människor som inte förstår varandras språk möts och hittar på tillfälliga sätt att kommunicera. Det mest kända exemplet är Pidgin-engelska, som uppstod i hamnstäder i östra Asien, och i princip är engelska ord med kinesiskt uttal och syntax.

Typiskt för pidginspråk är att ett och samma ord används för flera olika saker: till exempel används samma pronomen för jag, mig, min, vi, oss och vår i pidginengelska. Och de här provisoriska språkbroarna har byggts över hela världen så länge som mänskligheten har rest och mött andra kulturer. I Norden pratade till exempel ryska och norska fiskare med varandra på russenorsk, och även i mötet mellan basker och islänningar skapades ett pidginspråk på 1600-talet.

Och vad har nu det här med musik att göra?

Jo, i New York finns det en musiker och tonsättare som heter Jackson Moore, och han har uppfunnit ett musikaliskt pidgin-språk, som han kallar för moss och som han lär ut i en serie workshops under hösten. Det vi hör i bakgrunden här är fyra musiker plus Mitt i musikens reporter som lite trevande försöka spela sig igenom en enkel konversation på musikspråket moss.

– Orden i moss utgörs av små melodifragment som är så rudimentära att man kan hitta de i nästan vilken låt som helst. Precis som i vanliga pidginspråk är grammatiken i princip obefintlig, och ordförrådet litet. Samma tretonsserie betyder både vatten, vätska och blöt. Riktiga melodier blir det när man bygger meningar, säger Jackson Moore och visar genom att spela frasen "Jag vill ha sötsur mat" galant med flöjtens hjälp.

Samtidigt sitter hans tappra studenter och sliter med att få till något sånär begripliga fraser baserade på en serie papperslappar med notexempel som han har fäst på en skärm. Nog för att släktskapet mellan språk och musik är uppenbart och intressant nog för att att skriva tjocka böcker om - tillexempel Steven Mithens uttömande The Singing Neanderthals - men något särskilt effektivt sätt att förmedla information är det verkligen inte. Och grejen är att det var en annan frågeställning som fick Jackson att skapa moss.

– Hur får man människor att spela musik utan att lyssna på sig själva? Moss är det bästa sättet jag kan tänka sig för att få en grupp musiker att spela utan självreflektion, för precis som när man sitter vid ett köksbord och pratar så har man inte tid att tänka på hur man låter, utan att missa det alla andra har att säga, säger Jackson Moore.

– Det är inte de små melodifragmenten i sig som är viktiga, utan vad musikern gör med dem, de fina nyansskillnaderna i olika uttryck. Folk betalar massor av pengar för att höra världens bästa musiker, inte för melodin de framför utan för att uppleva just den där personliga färgningen som bara just de kan ge verket, säger Jackson Moore.

– Vad händer om den delen av musicerandet sköts undermedvetet, utan att musikern har möjlighet att fokusera på sitt eget uttryck?

Moss är ett försök att undersöka den saken. Om man kan spela musik på samma sätt som ett fält fullt av grodor som kväker.

– Inte tänker de på att deras läten tillsammansbildar vackra harmonier som en vildmarkens symfoni - de kväker, troligtvis, för att de vill hitta någon att ligga med.

Markus Görsch

Skriv ut

Dela