Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Från 2012/2013. Nyheter från musikens värld. Här får du höra om det svenska och internationella musiklivet...

Världsbasisten och sångerskan Esperanza Spalding här igen

Publicerat måndag 1 november 2010 kl 14.51
Längre webbexklusiv intervju med Esperanza Spalding efter spelningen i Stockholm
(7:20 min)
Esperanza Spalding efter konserten i Grünewaldsalen i Stockholm. Foto: Berit Nygren





Hon har på kort tid tagit världen med storm med sitt flyhänta basspel och sång och nu är hon här i Sverige igen: ikväll spelar blott 26-åriga Esperanza Spalding på konserthuset i Göteborg.

Mellan de båda konserterna i Stockholm i helgen berättade hon för Berit Nygren vad som hände efter det att de sågs för två år sedan, vilken betydelse det hade att spela med Stevie Wonder.



Även om Eperanza Spalding och Stevie Wonder inte gjorde något större tillsammans - bortsett från att det var stort för henne att spela med honom - så innebar det där musikaliska mötet en vändning i hennes karriär.

- Det förändrade mitt sätt att se vad som kunde hända, säger hon.

- Jag insåg att det jag gjorde kunde ta mig till en massa spännande platser.

Esperanza började träffa personer som är viktiga för henne, både personligen och musikaliskt. Kort efter Wonder träffade hon till exempel den legendariska saxofonisten Wayne Shorter och så fick hon göra sin första spelning för den amerikanska presidenten Barack Obama. I slutet av förra året framträdde hon också på Nobelkonserten i Oslo då Obama hade fått fredspriset.

- Det var spännande att inse att det var möjligt att komma in i människors liv på ett naturligt sätt genom att faktiskt fokusera på sådant jag tyckte om och att odla det, säger Esperanza.

"Skivbolagsledningen slet sitt hår"

Många har vid det här laget drabbats av henne som flyhänt kontrabasist och tonsäker och uttrycksfull sångerska. Spalding är en av de där multibegåvade musikerna som bara måste ha ut det de har inom sig, känns det som. Idag kan hon göra vad hon vill på skivbolaget Heads up som huserar många framstående fusionsartister, och även om hon kallar skivbolagsledningen "underbar" tror hon att de slet sitt hår när de hörde den skiva hon nu är på turné med.

- Jag menar det är jazz, det kommer inte att sälja i miljontals upplagor, men det är ok för det är ett fint litet arbete, säger hon.

Den heter Chamber music society, men är ingalunda en hyllning till hennes gamla klassiska skola med samma namn i Oregon där hon under tio år spelade fiol och blev konsertmästare innan hon upptäckte kontrabasen. Nej, nu handlar det om att skapa musik i en grupp som både består av jazzmusiker och klassiska musiker, med utgångspunkt i musik som hon själv i mångt och mycket har skrivit och arrangerat själv men också tillsammans med Gil Goldstein - ett stort namn i sådana här sammanhang. Esperanza ville skapa en mötesplats.

- Som en som har levt mellan dessa två sätt att studera musik ser jag att det finns så mycket som förenar. Det är bara vissa språkliga varianter, säger hon och även om gruppen följer noter "så är det live det händer", säger hon, men på den senaste skivan fick hon faktiskt ge sig på en viktig punkt, nämligen vilken låt som skulle ligga först.

Shorter avgjorde vilken låt som skulle ligga först

Hon berättar att hon tyckte att hon hade kompromissat för mycket med ordningen på låtarna på förra skivan - "Esperanza" - och det var inget misstag hon ville göra om, och nu var hennes uppfattning att låten "Knowledge of good and evil" skulle inleda skivan. Goldstein och alla andra hävdade tvärtom att skivan skulle börja med "Little fly" och då Esperanza stod på sig frågade Goldstein "finns det någon som kan tala om för dig att du har fel?"

- Ok, om Wayne Shorter säger det, sade hon för hon tänkte att ingen skulle störa Shorter med något som hon säger "så trivialt".

Men det gjorde de ...

- Det gjorde de, säger hon, och blev jag litet generad och skämdes men Wayne ... mr Shorter sade att jag kunde ringa honom för att samtal om skivan. Jag skämdes för att jag hade varit så envis och stört någon med en så omogen 'hang-up' som jag hade, men det blev riktigt bra. Vi samtalade en ganska lång stund och det var mycket givande för mig.

Vad sade han, Wayne Shorter?

- Han tyckte att det sätt som rösten kom in satte tonen för skivan, och han - de hade båda rätt!

Men hon har inte med sig en egen kontrabas på den här turnén, och det beror bland annat på flygbolagens avgifter. Det är en utmaning och kostar helt enkelt en hel del att resa runt med en egen bas, inte minst med tanke på att "vi är nio personer som reser runt nu", säger hon.

- Även om jag är omskriven och syns så är jag fortfarande jazzmusiker och som sådan är man alltid liten, man spelar fortfarande på små scener och säljer relativt få skivor i jämförelse med artister i andra genrer, säger hon.

Men vad betyder det för ditt konstnärliga uttryck att inte ha din egen bas på turnén?

Esperanza erkänner att hon på vissa basar känner sig mycket obekväm.

- Men vad jag säger till mig själv före de gigen är att 'musiken kommer inte från basen'. Jag tror att folk kommer för att höra musiken och jag gillar tanken på att musiken kommer någon annanstans ifrån, säger Esperanza Spalding.

Berit Nygren

berit.nygren@sr.se

Jazzradion i Sveriges Radio P2 spelar in kvällens konsert för senare sändning. Vid sidan av Esperanza Spalding är följande musiker med i Chamber music society: Leo Genovese, piano, Richie Barshay, trummor, Olivia De Prato, violin, Jody Redhage, cello, Lois Martin, viola och Leala Cyr, kör.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".