Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Från 2012/2013. Nyheter från musikens värld. Här får du höra om det svenska och internationella musiklivet...
Mitt i musiken special

Svensk allsångsklassiker fyller 80

Publicerat fredag 24 juni 2011 kl 09.00
"Jag skrev den under inflytande av stämningen"
(10 min)
Gunnar Skoglund intervjuar Evert Taube om Calle Schewens vals i Sveriges Radio 1949. Foto: XBoström/SVT Bild

I sommar är det 80 år sedan som Evert Taube skrev Calle Schewens vals, men hur många vet vem Calle Schewen var, och att den vals som Taube uppkallade efter honom kom till under viss utpressning? Det var en dag i juli 1931 som skulle göra Taube till nationalskald och Calle Schewen för evigt inskriven i svensk kulturhistoria.

"I Roslagens famn på den blommande ö, där vågorna klucka mot strand ..." - ja, ungefär så långt brukar det gå bra att kunna Calle Schewens vals utantill, men sedan verkar vi vara många som behöver se och höra texten. Sedan byter den också melodi mellan varven. Ja, den är till och med svår för relativt tonsäkra.

Ändå har den blivit en av våra verkliga allsångsklassiker, och den finns inte än när den då 41-årige Evert Taube är på väg ut till några holmar som heter Håtö Svansar i Stockholms skärgård, en julidag 1931. Taube ska bli invald i Pelarorden, en orden som grundats av Dramatenskådespelaren Axel Hultman med syfte att sprida vänskap bland alla de män som "plöjer skärgårdens böljor, känna dess farvatten och älska dess natur". Bland medlemmarna fanns bröderna Bernhard och Carl von Schewen som ägde Håtö Svansar där Pelarorden höll sina sammankomster. Dit var nu alltså Taube på väg, och så här berättade han själv i radion 1949 om hur mycket han många år tidigare hade erfarit att ordens hövding, skalden Albert Engström, uppskattade de båda bröderna:

- Han hade den känslan att ... han tyckte att bröderna von Schewen var som en dubbelexponering av skärgårdens Pan, och du vet Albert Engström var panteist som alla naturpoeter, säger Taube och fortsätter:

- Så kom jag 15 år senare till Håtö Svansar - den där stranden, du vet, i Roslagens famn och så skulle jag inväljas till Pelarorden men jag hade haft motvind och kom för sent fram och då sade de: "Dikta en sång till Carl von Schewen och musik till den så blir ni invald i alla fall!" ropade hövdingen där.

Tog honom på orden

Albert skojade förmodligen men Evert tog honom på orden - "... en sång ... så blir ni invald i alla fall!". Evert berättar hur han redan då hade iakttagit Carl och en viss Ella som gick fram till Carl i bersån, och hur han såg måsar, vattenglitter och hövolmar.

- Det var högsommar, fauniskt! Det luktade gott. Jag satte mig i strandskogen och skrev Calle Schewens vals. Det gjorde jag verkligen under inflytande av den stämning som rådde på den ön, skrev jag den dikten och gjorde melodin i en följd. Det är mycket sällan det händer, att man gör det, men det kan bli lika bra för det.

Vi befinner oss på Svenskt visarkiv som också fyller jämnt, fast är 20 år yngre än Calle Schewens vals. Arkivet har nu funnits i 60 år och här sitter forskare som Dan Lundberg och bygger upp samlingar och kunskaper om den svenska visskatten. Dan är säker på att Taube kunde klämma ur sig saker ganska snabbt om andan föll på men det är inte helt säkert att han satt och gjorde hela visan där, säger han.

- Han kanske hade med sig saker. Han kanske hade liksom ett litet notskåp med sig som han plockade ur för att få ihop den här visan, säger Dan Lundberg.

Varvar olika melodier

Lundberg konstaterar till exempel att den här visan är metriskt likadan i alla verser, att Taube med andra ord hade kunnat använda samma melodi till varje vers om han hade velat.

- Men det gör han ju inte, utan han är ju Evert Taube och vill vara litet melodiskt avancerad så att det finns ju tre teman som kontrasterar väldigt, väldigt bra.

Den är både direkt durig, och mycket komplex och konstfull, säger Dans kollega Karin Strand och börjar analysera texten:

- Den målar liksom upp den här fantastiska ganska taubska skärgårdsmiljön "I Roslagens famn ...". Vi känner igen de här bilderna. Det är en akvarellmålning i ljusa färger och Calle Schewen - ja, han är visserligen farfar men också som en pojke. Han är ung och i sin krafts dagar, men sedan kommer detta mollparti som jag tycker är så fantastiskt: "Då vilar min blommande ö vid din barm ...". Det kommer på något sätt som ett svart tuschstänk, rakt in i akvarellbilden. Där kommer ett stråk av förgänglighet. Det är det här med att "valsen förklingar i moll ...". Man får ändå någon slags känsla av att det är inte bara liksom ett durläge, ett soligt läge, utan det finns någon slags medvetenhet om förgänglighet och sommaren som tar slut och livet som tar slut, och sedan kommer den besvärjande sista strofen "men hej! alla vänner ..." säger Karin Strand och Dan Lundberg tar vid:

- Jag känner det som min pappa när vi hade kalas och det blev liksom "nejmen, nu har vi inte tillräckligt roligt, nu ska vi inte sitta och ha tråkigt, nu. 'Hej, alla vänner!'. Det händer liksom någonting där som gör att ... han vill riktigt inte veta av det här. Han håller på att bli gammal - han är ju ett troll där ibland i texten - och den här kärleken till älvan, den kanske inte är riktigt möjlig. Hon är ju ung, han är gammal, men: 'det kan vi inte sitta och grotta ner oss i här utan nu får vi gå vidare ...' säger Dan Lundberg och Karin Strand tar vid:

- Och 'imorgon ska vi volma hö och vittja krokarna och då är minsann va en annan dag'.

"Hemligheten ligger i kontrasterna"

Karin och Dan tror att det är just i kontrasterna som hemligheten bakom Calle Schewens vals ligger. Den appelerar till vårt behov av vemod mitt i all dur, tror till att börja med Karin:

- Just det här molliga i den, säger Karin och Dan fortsätter:

- Jag tror att den där balansgången mellan det här naturlyriska nästan Carl Larssonska landskapet som finns där tillsammans med vardagsdetaljerna. Det är något som åtminstone jag har känt att det ger en extra spets åt den här, att han sitter där och blandar sitt kaffe med kron. Han blir en vanlig människa. Det är inte bara en Carl Larsson-figur därborta utan han framträder också. Det tror jag är en av nycklarna till framgången. Annars är det väldigt konstigt att den här låten har blivit så populär för den är ju jättesvår.

Sedan finns det någon speciell relation mellan Norden och valser eller musik i tretakt, fortsätter Dan:

- Så fort någon spelar i tretakt så tycker vi att det är bra här, och det visste Taube ha ha.

Taube kan dessutom göra det hela mer intressant.

- Det blir inte riktigt så där enkelt som "Brännö brygga" till exempel. Alltså det händer någonting litet svårare. Det är det som gör att de har en extra kvalitet, och som också gör dem svårsjungna. Det är otroligt mycket folk som kan första strofen i Taubelåtar och sedan händer det någonting konstigt som man inte riktigt kommer ihåg, säger Dan Lundberg.

Berit Nygren
berit.nygren@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".