Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Från 2012/2013. Nyheter från musikens värld. Här får du höra om det svenska och internationella musiklivet...

Kulturens pris

Publicerat söndag 8 april 2012 kl 04.59
Kulturens pris 20120408
(28 min)
Foto: Sveriges Radio

Fler kulturentreprenörer, mer sponsring och färre musiker i kö på arbetsförmedlingen – på pappret en given succé, men hur går det med det det handlar om – kulturen? Kaliber och Mitt i Musiken har granskat kulturpolitik-drömmen som slog in.

– Ja, Linda, om du räknar nu.
– Jajamensan, då blir det kanske lite pedagogtimmar, typ 5 000 kronor.
– 5 000, det räcker inte tycker jag.

I två program har Kaliber granskat hur de stora skivbolagen vände förlust mot vinst i en krisande musikbransch, och hur infrastrukturen för musiken förändrades när vi började välja musik i datorn och mobilen framför skivorna. Samtidigt som musikkartan har ritats om, har också villkoren för att göra musik förändrats – i vår tredje del ska vi följa hur drömmen om en ny kulturpolitik blev verklighet.

Linda Bonaventura Åberg och Anders Andersson sitter framför datorn på Anders kontor hemma hos honom. Han matar in olika summor i ett kalkylprogram i datorn. Siffrorna är Linda Bonaventura Åbergs lön. Hon är utbildad projektledare. Bland hennes många arbetsgivare hittar vi bland andra vården och skolan, där hon är kulturpedagog. Hon är också sångerska och har precis givit ut sin första skiva på egen hand. Hon spelar ute några gånger i månaden, ibland covers för företag som har firmafester, då tjänar hon lite mer. Linda Bonaventura Åberg skulle helst vilja spela sin egen musik oftare, men det ger inte så bra betalt. Anders Andersson är chefredaktör på tidningen Driva eget. Han har också varit ekonomisk expert i Sveriges Radios program Plånboken.
Hon är musiker, han är ekonom. Det kanske låter som två olika planhalvor, men med tiden har musik och annan kultur blivit mycket mer av företagsekonomi. Men så har det inte alltid sett ut. Den borgerliga alliansens kulturpolitik kunde knappast ha gjort en besvärligare entré efter valet 2006. Kulturminister Cecilia Stegö Chilo tvingas av scenen efter bara tio dagar. Då hade hon 16 år av obetald tv-licens och svart hemhjälp bakom sig. Efterträdaren blir Lena Adelsohn Liljeroth, och Kulturdepartementet tillsätter snart en kulturutredning. Nu ska kulturpolitiken förnyas. En lika stor förändring har inte gjorts sedan 1974. Då skulle man motverka "kommersialismens negativa verkningar", nu pratas det istället om att den politiska makten över kulturlivet ska bli mindre.

– det handlar dels om att öka kunnandet hos kulturskaparna själva men också få andra delar av samhället att upptäcka den enorma kreativitet, kunskap och kompetens som finns hos kulturlivet.

Kulturministern vill styra upp kulturområdet. Förutom satsningar på barnkultur och kulturarv är Lena Adelsohn Liljeroths främstafrågor sponsring och entreprenörskap.

Jobben är alliansens hjärtefråga, också på musikområdet. Vi bestämmer oss för att se hur det har gått. Vi går till arbetsförmedlingen först, och där visar siffrorna att antalet arbetslösa musiker har minskat till en fjärdedel på tio år. Samtidigt som arbetslösheten i stort har ökat i landet. Betyder det att fler musiker har fått jobb? Eller vart har de tagit vägen nu? Det är inte alla som tror att siffrorna är rättvisande.

– Att de har startat firma är vad jag tänker.

Karina Kampe är sångerska och låtskrivare och sitter också i förbundssstyrelsen i Musikerförbundet och SKAP, Svenska kompositörer av populärmusik. Hon tror att fler istället startat firma. Vi tittar närmare på det och vänder oss till Skatteverket.
Vi hittar mycket riktigt musikerna med jobb bland de egna företagarna. Kaliber har undersökt Skatteverkets siffror över kulturutövare med f-skattebevis. Vi kan se att antalet personer med f-skattsedel inom artistisk verksamhet har ökat kraftigt de senaste åren. För fem år sedan var runt 6 300 personer f-skatteregistrerade, i år har den siffran ökat till 10 900, alltså nästan en fördubbling.
Den borgerliga alliansens önskan om fler kulturentreprenörer har gått i uppfyllelse. Men vad innebär det då att vara kulturentreprenör?

– Jag tänker på en person som har ett yrke som sin passion och leverbröd. Det är inte alltid enkelt, men det är en människa som många gånger är, jag skulle vilja säga, väldigt lycklig, trots allt men också relativt ensam.

En entreprenör brukar beskrivas som en egenföretagare med många idéer. Kulturministern tänker på en kulturentreprenör som en person som inte alltid har det enkelt, som ibland är lite ensam, men ändå lycklig. Jonas Nyberg, kommunikatör på Symf, Sveriges yrkesmusikerförbund tänker istället på showgruppen After Dark.

– Jag tänker att kulturdepartementet kanske har After Dark i åtanke. De är urtypen för några som klarat sig länge, självförsörjande, säkert aldrig fått ett enda kulturbidrag någonsin, de drar jättemycket folk. De gör väl ett fantastiskt men genren som sådan är ju knappast en som betyder offentligt stöd.

– Jag är kulturentreprenör i grund och botten och i hjärtat och själen.

Karina Kampe räknar sig som entreprenör. Som en som ordnar sina egna jobb och i sitt eget företag. För som entreprenör är man ofta sin egen chef, men man har kan ändå ha en hel radda med arbetsgivare.

– Att vara egenföretagare betyder en stor frihet vilket jag älskar, jag träffar många olika människor, det kan vara otroligt kreativt och roligt. Men jag måste helt ta ansvar för mig själv. Ingen annan tar ansvar för mig vad gäller sjukdom till exempel. Häromdagen satt jag på banken och de frågade om jag hade någon sjukförsäkring. Mitt svar var: "det gäller inte mig" – sjukdom finns inte, the show must go on, det är en kliché, men så är det. Jag träffade en musiker som ska ha barn och som hade pratat med Försäkringskassan som inte kunde förstå hur hon kunde ha 20 arbetsgivare. Men så ser vår vardag ut.

Vi är tillbaka på Anders Anderssons kontor. Han och Linda Bonaventura Åberg pratar om skillnaderna mellan att vara anställd och f-skattare.

– Där kan man alltså slå in. Vill du jämföra hur mycket du skulle få som anställd?
– Jag tänker att som anställd skulle jag få ut tusen kronor på en arbetsdag.
– Du skulle få ut 20 000 i månaden då, är det rimligt tycker du? Sedan får du betala inkomstskatt på det.
– Nej, men då tycker jag att 20 000 kronor är väldigt lågt.

Med de låga gagerna som finns i musiklivet i dag så måste Linda Bonaventura Åberg jobba och fakturera mycket mer för att få ut samma månadslön som hon skulle få om hon vore anställd. Och hon missar till exempel tjänstepension. Dessutom ökar otryggheten som ensamföretagare som inte omfattas av arbetsrätten eller kollektivavtal och där socialförsäkringssystemet är begränsat.

Fackförbunden Symf, Sveriges yrkesmusikerförbund och Musikerförbundet har sett ett medlemsras de senaste åren. Och det här tappet kan vara en indikation på att musiker slutar. Jonas Nyberg och Karina Kampe tror också att det kan bero på att a-kassan blev flerdubbelt dyrare för musikerna 2007, och många kopplar ihop a-kassan och facket. För många musiker fungerade a-kassan tidigare som en sorts lön mellan uppdragen, a-kassan betalade för repetitionstiden och först när föreställningarna startade så började anställningen, lite som en smygfinansiering av kulturlivet.

Så är det inte längre. Men eftersom få kan försörja sig på musik, så jobbar nästan hälften av frilansmusikerna extra, enligt organisationen Musikalliansen. Även om det blir färre arbetslösa musiker så tror Jonas Nyberg att siffrorna kan förklaras med att många ger upp drömmen om att vara musiker.

– Det hade ju varit underbart att säga att sysselsättningen blivit bättre. men det handlar om att man inte kan försörja sig så man får göra annat. Många har helt enkelt givit upp och slutat spela.

Sponsring

Den borgerliga alliansen vill få till en kultur som går runt med mindre statligt styre är den nya finansieringen är att den borgerliga alliansen vill få i gång sponsring inom kulturen. I början av 80-talet gick Volvo som första företag i Sverige in och sponsrade Göteborgs symfoniorkester, kritiken blev högljudd, folk var rädda för att näringslivet skulle påverka det konstnärliga. Sedan dess har mycket hänt, företagsloggorna har fladdrat på Dramatens fasad och Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth upprepar att hon vill öka kultursponsringen. När Kaliber undersöker hur mycket pengar företagen har lagt på sponsring de senaste åren, så ser vi att hennes mål har uppfyllts, kultursponsringen har ökat med ungefär 50 procent de senaste åren, enligt Institutet för reklam- och mediestatistik. Trots det är det fortfarande en försvinnande liten del av kulturen som får kultursponsring, bara en till två procent av den totala finansieringen kom från sponsorer. Dessutom och det är de redan stora och etablerade institutionerna som tar den mesta delen av sponsringen. Mindre musikgrupper fick endast en bråkdel av sina intäkter från sponsring, enligt en rapport från Kulturrådet som kom 2010.

Ett projekt som till stor del skulle vila på sponsorer var Barnkulturpalatset i Stockholm. Palatset fick runt 33 miljoner kronor i offentliga medel från privat håll kom ytterligare runt 30 miljoner kronor. Hälften från Postkodlotteriet. Event och biljettintäkter gav ett par miljoner kronor. Den första oktober 2011 slår palatset upp portarna.

Men bara tre månader senare är konkursen ett faktum. Palatset fick aldrig ihop budgeten, biljettpriserna kunde aldrig täcka personalens löner och hyran. Musikern Linda Bonaventura Åberg har som frilansande kulturarbetare en hel telefonbok med uppdragsgivare. En av dem var Barnkulturpalatset. Hon är kritisk till att Palatset till så stor del skulle stöttas av privata pengar.

– Sponsring är ju i grunden positivt, att det finns bidrag från annat håll, men om det blir en ursäkt för att man inte längre ska behöva ta ett statligt eller kommunalt ansvar, man kan ju inte lägga det ansvaret på låt säga Postkodlotteriet. De kan ju inte stå för en kulturverksamhet resten av livet, de kan hjälpa till, men de kan inte vara dem som betalar. Och Volvo kan väl inte betala Stadsteatern, det är helt orealistiskt och ogenomtänkt.

– Ja, Barnkulturpalatset har vi inte haft så mycket att göra med annat än att vi har följt den sorgliga historien i media. Det hade varit roligt om det hade gått. Men det visar hur viktigt det är att ekonomiska kalkyler går ihop, och det gjorde de inte i det här fallet.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hänvisar till ekonomiska kalkyler, men frågan är hur mycket kalkyler hjälper. En undersökning som branschorganisationen Kultur- och näringsliv har gjort slår fast att sponsring sällan är långsiktig och dessutom konjunkturkänslig. Linda Bonaventura Åberg menar att det som hände på Barnpalatset sätter fingret på den otrygga tillvaron för frilansmusiker, att när kulturprojekt rasar ihop på grund av att finansieringen inte håller så står frilansarna lägst i rang.

– De flesta jobbade på under helger. När de sedan skickade in sina fakturor hade det redan barkat iväg. Många har inte fått betalt för de fakturorna. När man säljer sina tjänster på faktura är det som en produkt, det räknas inte som en arbetsinsats på samma sätt, fast det faktiskt är arbete. Och när den här statliga lönegarantin kommer så täcker den bara upp för dem som har anställningar och inte för småföretagare som har sålt sina tjänster. Det drabbar dem hårdast som redan har det ganska otryggt. Det är tydligt att i Palatsets situation, att det här systemet inte alls tar hänsyn till verkligheten. När man står längst ner i den här beslutshierarkin så undrar man ju vad som har hänt.

Det är inte bara på Barnkulturpalatset som de frilansande egenföretagarna mist delar av lönen. Och det finns andra exempel: Var femte entreprenör uppger att de inte fått betalt för alla timmar de lagt ner i alliansens barn- och ungdomskultursatsning Skapande skola, visar en rapport från Statens kulturråd.

– Jag tror att en del kulturarbetare tycker att det är fult att sälja sig själva.

Nu har Anders Andersson och Linda Bonaventura Åberg tagit sig igenom pappershögen med fakturor och fyllt datorskärmen med siffror. De kommit in på försäljning och lönsamhet, något som de båda två är på det klara med krävs.

– Du tycker att det är bra att sälja?
– Ja, jag har inga problem att värdesätta det jobb jag gör. Jag har inga problem att sälja mina tjänster och jag tycker det är fint attjag värdesätter det.
– Det är bra, då är du ett bra exempel.
– Ja, men däremot finns det ingen marknad för mig att kunna värdesätta och sälja min orginalmusik, hur mycket jag än vill det så slår jag ju i ett glastak, det är det som är fältet och det är det som är realiteten som vi lever med när vi försöker leva på orginalmusik.
– Det handlar om vad marknaden är villig att betala för den tjänst du gör. Och då kan det ju ibland vara så att det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. – Man behåller verksamheten som det är dålig lönsamhet i med glatt humör, men man tycker att det är så rasande roligt att man tar den smällen och kanske måste göra avkall på vissa saker.
– Är det det som är problemet att du har ett jobb som är så rasande roligt att det därför är svårt att ta betalt ibland. Ja, så är det tyvärr som omständigheterna ser ut just när det gäller orginalmusik, men inte när det gäller det andra.

Det är inte alltid enkelt, men det är en människa som många gånger är, jag skulle vilja säga, väldigt lycklig, trots allt men också relativt ensam.

Många musiker utbildar sig i flera år för att sen bli hobbymusiker som sätter privatekonomin på spel för att göra det de tycker är kul.

– Jag tänkte på det där du sa om "rasande roligt", den frågan är också en konstnärsdilemma, för man tycker inte alltid att det är så rasande roligt att känna att man har en pressad livssituation. Och sedan kanske de här fantastiska dagarna när man får sin belöning uppenbarar sig ibland, men de är rätt få jämfört med priset man får betala. Jag har haft en inre dialog med mig själv tusen gånger kring när ska jag lämna det här för att jag inte orkar längre.
– Det här med låg lönsamhet? Men om du lämnar hur känns det då i kultursjälen? Känns det som att du inte har förverkligat dig själv?
– Ja.
– Men då kanske du ska fortsätta med den delen ändå trots att det är dålig lönsamhet.
– Ja, och det har jag ju gjort, haha, vi får se hur länge jag orkar.
– Jag tror till och med att den verksamhet som ha låg lönsamhet till och med gör dig bättre i den andra delen i din verksamhet, i den som du tar bättre betalt.
– Ja, det tror jag att det kan vara.
– Då kan du ju se den här lågavlönade delen som ett sätt att vidareutveckla dig själv. Om du ser det så så kanske det blir roligare.
– Mmm, det kan jag välja att göra. Det låter positivt.
– Det är precis det det handlar om, att vara positiv, att sluta gnälla. Det tycker inte jag att du gör heller utan du verkar vara en positiv person som skulle kunna komma ganska långt som företagare.
– Det handlar inte bara om att vara positiv, det handlar om att känna ett ansvar för sitt eget liv egentligen. Vad är det som är viktiga delar, vad behöver jag för att må bra? Hur kan jag balansera det här med trygghet, inkomst, villkor, självförverkligande. Det måste varje person avgöra själv.
– En del kanske tänker för mycket på självförverkligande och för lite på pengarna.
– Det vet jag inte. Det kan jag inte svara på vad alla andra tycker men...
– Jag tror att det finns en hel del kulturarbetare som inte tänker på att man måste tjäna pengar, att man måste anpassa sig till sin marknad. Man lever på en marknad där man har kunder som betalar och måste tillfredsställa deras behov. Det kanske inte alla riktigt tänker på.
– Nää, självförverkligandet kan ju vara en fälla ibland också.
– Det är för mycket prat om självförverkligande, den ekonomiska delen är ju också viktig
– Det handlar ju om trygghet. Att ständigt vara i ”Limboland” när det gäller olika jobb. Den otryggheten den skapar ju en människa som är väldigt nervös. Det är där man kommer in i det här: "men ni tycker ju att det är så fantastiskt roligt!" Det vore ju roligt om jag var musiker på heltid och bara "jag älskar att vara it-konsult ibland så jag kommer och säljer mina it-tjänster gratis "jag kan styra upp hela ert it-system gratis för det är så himla kul"
– Men egentligen är jag musiker och det är där jag borde ta betalt?
– Ja, precis! Det är ju tvärtom och det skulle vara märkligt.
– Det visar ju att it-teknikern och musikern inte riktigt har samma villkor, även om de båda är företagare.
– Nää, det gör de verkligen inte

Linda Bonaventura Åberg jämställer jobbet som musiker med att vara it-konsult. Och det sätter fingret på frågan om hur man ska värdera kultur.

Enligt henne är det ett riktigt jobb, inte bara ett kall eller nåt som är kul. Att jobba med hobbyn är något som brukar nämnas i samma andetag som kulturjobb.

Men för många verkar ändå som Linda Bonaventura Åberg och Karina Kampe, som vi hörde tidigare, göra balansräkningen med sig själva och komma fram till att det ändå är värt det. Än så länge i alla fall.

– Drivkraften finns ju hos mig. Det är ju ingen som lägger sig ner och dör om jag slutar göra musik. Det är det som är grejen, det är ingen som frågar efter orginalmusiken innan den är gjord. Medan den musiken som redan är känd finns det ju en efterfrågan på. Det är ju konstnärens dilemma hela tiden.

Linda Bonaventura Åberg belyser mycket av problemet för många musiker och kulturarbetare. Musiken behövs inte på samma tydliga sätt som en läkare, men många gånger jobbar de lika hårt. Karina Kampe på Musikerförbundet säger att extrajobbandet riskerar att leda till att musiken utarmas.

– Att vara musiker är ett heltidsjobb om du vill ha hög kvalitet. Man brukar säga att det krävs tio tusentimmar att bli professionell på sitt instrument. Jobbar du heltid, från nio till fem, att då sätta igång sitt nästa jobb när man kommer hem, det är inte riktigt mänskligt. Alternativet är att jobba deltid och pysslar med olika jobb. Man får oftast epitetet att man är lite lat, men egentligen jobbar man 24 timmar om dygnet. Det är ett stort problem att inte kunna fokusera.

Vad leder det till?

– Det leder i slutändan, kanske inte nästa år, men säg tio år framåt till sämre kvalitet. Kan du inte öva blir det sämre kvalitet. Vi får ingen ny musik, det blir coverband. Det är inget fel på covers, men vill vi har ny musik för 2010-talet måste vi ge utrymme till det och respekt för yrket, det låter pretentiöst, men det är så. Det är en respekt för konstformen som behöver höjas.

Linda Bonaventura Åberg tycker, som hon tidigare har inga problem att sälja den musiken hon gör, men hon skulle aldrig kunna producera den med en tänkt lyssnare framför sig. Hon pekar på riskerna med att skapa kultur som har tydliga krav på sig att vara lönsam och gå runt.

– De värsta effekterna kan ju också vara att man hela tiden är väldigt medveten om vad normen vill ha. Konst och kultur lever på att man hittar nya former, att man ifrågasätter och vänder upp och ner på begrepp. Och vill man tjäna pengar är man i ett underläge och hela tiden rädd för vad andra ska tycka och hur det ska tas emot. Och det måste bli nischat så att det passar alla, även om alla kanske längtar efter något nytt. Den rädslan gör att man anpassar sig väldigt mycket, vilket gör att det kan bli ett ganska platt och tråkigt utbud.

Färre musiker är arbetslösa i dag jämfört med tio år sedan och antalet egna företagare på kulturområdet har nästan fördubblats, företagare som ansvarar för att själv skapa arbeten, men också tar större risker i att välja rätt slags uppdrag som ger betalt. Men många har också givit upp musiken och skaffat ett annat jobb, så tolkar musikernas fackförbund sina medlemsras. De som fortsätter har oftast ett annat jobb också. Regeringen förlitade sig också på att sponsring skulle finansiera kultur, och kultursponsringen har ökat, men fortfarande stödjer den bara någon procent av den totala kulturfinansieringen. Och sponsorpengarna går framförallt till redan etablerade kulturinstitutioner - de mindre grupperna och enskilda musikerna har en mycket liten del av sponsringen.

Karina Kampe menar så skulle vi omges av mindre musik, eller i alla fall annan musik om den var tvungen att produceras enbart med en marknad och en målgrupp i bakhuvudet. Många musiker och kompositörer och producenter skulle inte kunna vara professionella om de inte fick offentligt stöd. Vad händer om bara marknaden styr vad det finns för kultur att ta del av? De intresserade kan väl söka upp den smala kulturen själva om de vill?

– Jo, till viss del. Men det finns mycket musik som inte får höras som människor skulle älska att lyssna på, men som inte spelas, för att det finns krafter som betalar för att samma musik ska spelas på reklamradion, till exempel. Det finns ínget rum för annan musik. Visst är det så att viss musik faller bort, så är det i alla tider. Men vi styrs mycket mer än vad vi tror på vad vi redan lyssnar på.

Producent: Viveca Bladh viveca.bladh@sverigesradio.se

Exekutiv producent: Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".