Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Tar upp alla aspekter av naturen, från njutning till forskning.
Kråkvinkeln 2 april 2016

Skatboet är värt respekt

Publicerat lördag 2 april 2016 kl 07.30
Där skatan bygger bo, har bonden ro
(5:15 min)
Ett skatbo.
1 av 2
Skatans bo är en snillrik konstruktion - även om det inte ser så välordnat ut från utsidan. Foto: Jonn Leffmann CC BY 3.0
Helena Söderlundh, Naturmorgons producent. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio.
2 av 2
Helena Söderlundh, Naturmorgons producent. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio.

I trädgården far Fru och Herr Skata runt med pinnar i näbben. Målet är ett bo högst uppe i en stickig en.

Blir man lycklig av ett skatbo i trädgården? Eller hatisk?

En snabbgoogling på skatbo leder rakt in i forumens trådar där de svartvitmetallglänsande skönheterna kallas "skatsvinen" och uppfinningsrikedomen om hur man blir av dem är stor. Men till slut rycker alltid någon in till skatans försvar.

Helena Söderlundh ägnar dagens kråkvinkel åt denna kontrasternas fågel.



Om du var en fågel, var skulle du vilja bygga bo nånstans?

Kanske i en grenklyka i en ståtlig ek med utsikt.

Eller i en ombonad vassrugge där ingen ser dig.

Eller varför inte flytta in i en nyproducerad och lättstädad etta med runt och precis lagom stort hål, i holken som folket i huset precis spikat upp?

Låter trivsamt alltihop.

Men så tänker inte fågeln som är ”vit som en svan, svart som en ravn, hoppar som en hare och går som en man”.

Och då ska den ändå vara väldigt klok.

Vi talar om skatan.

I alla fall tänker inte skatparet i vår trädgård så.

Dom har lagt flera månader på att släpa upp meterlånga pinnar i det sticksigaste trädet i trägårn.

En typ fyra meter hög, risig, högst ogästvänlig enbuske.

 

Och det är inte första gången!

Dom bygger en övervåning på förra årets bo – eller jag tror att dom fick till ett bo i alla fall.

Det ser nämligen inte mycket ut för världen.

Korta och långa pinnar sticker ut åt alla håll, som om dom liksom växer ut direkt från själva enbusken.

 

Men dom tycker tydligen att det är världens bästa ställe.

Och det är klart, stickiga enbarr kanske håller en och annan pjåskig fiende borta.

 

Så dom fortsätter, skatparet, som ju lever tillsammans tills döden skiljer dom åt.

Jag sitter inne med en kaffekopp och tittar, fascinerad.

Hon flyger i en båge över gräsmattan, med stjärten som en svart långkofta efter sig.

Näbben är inställd på en syrengren som ligger och skräpar.

Hon norpar den, flaxar så där inte direkt elegant utan mer skatlikt upp till enbuskens topp.

Där börjar hon trycka in den bland dom andra grenarna.

Han följer efter.

Han har hittat en lönnkvist som kan passa, far upp med den till frun med ett ”tschack”.

Där sitter dom och pillar med sina pinnar och tjattrar högljutt till varann:

Nej men så där kan du ju inte fläta in den! Att du alltid ska göra så där, den sitter ju inte fast då. Dessutom skvätter det enbarr på mig.

Jamen du då! Din gren är alldeles för tjock, den passar inte. Och att du alltid ska tjata på mig och inte låta mig göra som jag vill.

Och så till slut:

Ja, okej, du gjorde det fint.

Du också.

Nu vilar vi lite.

Ska vi se om vi inte kan flyga ner och hitta nåt ätbart? Hon som sitter därinne med kaffekoppen och tror att vi inte ser henne, jag såg att hon tappade ett äppelskrutt vid soptunnan för en stund sen.

 

Där skatan bygger bo, har bonden ro, sägs det.

Utan ett skatpar där man bor blir det ingen riktig trivsel.

Och jag sitter alltså där med kaffekoppen och trivs.

Även om jag vet att skatan gärna har skrattfest innan soluppgången, plundrar andra fågelbon om den får tillfälle och norpar korv från grillen.

 

Skatan är sån – en motsättningarnas fågel. Kontrastrik precis som sin fjäderdräkt. Vitt möter svart.

I folktron finns båda sidor.

Både det här att en skata på gården ger ro och trivsel, men också att skatan är en fågel som hör Satan till.

Men så är det väl inte nu för tiden?

Jodå. I moderna folktron, den som kallas internet, finns det mycket att hitta.

Googlar man på skatbo kommer man rätt in i olika forum.

Där kallas skatorna ”dom jävlarna” och ”skatsvinen” och det finns bestialiska förslag på hur man blir av med ”grisarna”.

Men alla trådar följer samma struktur. Först hatet – sen kommer skatornas försvarare.

Dom som tycker att skatan är vacker, ståtlig, intelligent och att man ska vara lycklig om en skata vill bygga bo i ens trädgård.

 

Och boet ja.

Även det är fyllt av kontraster!

För jag sa ju att det ser ut som ett stort spret på håll.

Att det ser helt omöjligt ut att placera några ägg i det.

Och man kallar ju en frisyr som helt tappat det, eller ett gammalt ruckel, för skatbo.

Inget kunde vara mer fel.

Tittar man närmare ser man att boet är luftigt men ordentligt ihopflätat.

Och inuti! Där har skatorna murat en boskål av jord och lera. Dom har fodrat den med fint vävd matta av rottrådar.

Och som om det inte vore nog bygger skatorna ett lock till sitt bo som extra skydd.

Och det tar några år innan skatparet får till det där med locket. Det krävs kunskap och erfarenhet!

I detta mjuka, omsorgsfullt utformade bo i vår enbuske hoppas fem till åtta små skatungar titta fram senare i vår.

Helt ovetandes om den hårda, vassa och barriga världen därutanför.


Helena Söderlundh

helena.soderlundh@sr.se

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".