Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Tar upp alla aspekter av naturen, från njutning till forskning.
Kråkvinkeln 5 november 2016

Jag skiter i rymden

Publicerat lördag 5 november 2016 kl 07.00
Tina-Marie Qwiberg: "Jag nöjer mig med björktrastar i novemberluft"
(4:16 min)
Tina-Marie Qwiberg. Foto: Lisa Henkow/Sveriges Radio.
Tina-Marie Qwiberg. Foto: Lisa Henkow/Sveriges Radio.

Hur kan vi lägga så mycket energi på något så tomt och ljudlöst och oändligt när vi har naturen omkring oss?

Det undrar Tina-Marie Qwiberg i veckans kråkvinkel.

Stjärnhimlen var stor i natt, nån räv ropade.

Kanske var det en sorts kontaktförsök.

Ja, under ett ljudlöst universum kan man känna sig rätt ensam.

Stjärnhimlar är störande tysta. Visst kan man skicka alldeles massor av ljud, meddelanden och önskningar till det så kallade oändliga ovanför men för det mesta är det tyst.

Vi väntar på nån form av svar från stjärnhimlen, från oändligheten. Väntar på en indikation på att det finns liv där ute bland planeter, stjärnor, rymdgrus och skrot.

Hur kan vi lägga så mycket energi på något så tomt och ljudlöst och oändligt när vi har naturen omkring oss?

På behörigt avstånd. Bredvid och jag kan känna på löven, doften av nedbrytning, dova ljud, en korp, trastarna och jag är här, i ett levande, svirrande, kretslopp. Visst rymden men vad är rymden i jämförelse med biosfären?

Finns det till exempel björktrastar i rymden? Fågelsång, myrstackar, blåbär, trollsländor? Nej men det finns en oändlighet.

Vad ska man ha oändlighet till? Känna sig liten, känna sig oviktig, känna sig lite rädd för det okända. Känna tystnaden, mörkret, kylan, känna allt det där som är signifikativt med allt icke-levande.

Rymden är en död plats. En sorts öken. Ett system där matematiker, fysiker och kändisar roterar och spekulerar, räknar, upptäcker ett gruskorn bakom en stjärna som dog för triljoner år sedan. Svarta hål, nåt bling bling som sveper förbi i en meteorsvans men annars mest tystnad och icke liv. Ja, kanske att det finns något där borta som liknar det helt mirakulösa livet på Planeten Jorden. Det sägs att för att vi skall förstå hur livet uppstod så behöver vi kunskap om stjärnstoff och galaxer och avstånd upphöjt i en miljon.

Vi intalar oss det. Eller de intalar. Vetenskapen. Vetenskapen har makt. Vetenskapen grumlar vår enkla gemenskap med naturen med att påvisa rymden som en makalös plats.

En plats som på nåt sätt ska rädda mänskligheten när det går åt helvete.

Är det kanske evigheten vi söker i rymden som nåt oändligt i avstånd räknat. Känns förvirrande. Vi famlar efter stjärnor men det är i naturen vi uppstod. Föds, lever och återuppstår. Och visst är det i löv man finner en evighet.

I en bikupa, i fröet, i matjorden. I vädersystemens promenad över landskapen, i naturens strävan efter balans.

Jag skiter i rymden.

Jag nöjer mig med träden, orange, gul, brun och melodin när höstlöv faller.

Jag nöjer mig med fotosyntesen och växternas samarbete med mikrolivet i matjorden. I det vindlande svirret och dansen av mineraler, svampar, mykorrhiza, daggmaskar och kol.

Jag nöjer med björktrastar i novemberluft.

Skit i rymden. Evigheten finns i naturen.

Tina-Marie Qwiberg

naturmorgon@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".