Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Tar upp alla aspekter av naturen, från njutning till forskning.
Lördag 31 december 2016: Årets naturupplevelser

Redaktionens bästa naturupplevelser 2016

Publicerat fredag 30 december 2016 kl 14.00
Jenny Berntson Djurvall i stenskravlet i Sarek.
1 av 11
Jenny Berntson Djurvall i stenskravlet i Sarek. Foto: Jenny Berntson Djurvall/Sveriges Radio
På tusen meters höjd blommade isranunkeln.
2 av 11
På tusen meters höjd blommade isranunkeln. Foto: Jenny Berntson Djurvall/Sveriges Radio
Sarek
3 av 11
Sarek. Foto: Jenny Berntson Djurvall/Sveriges Radio
En knubbsäl tar igen sig på en sten.
4 av 11
En knubbsäl tar igen sig på en sten. Foto: Josefin Nilsson/N
Med bara en tältduk mellan sig och naturen. Foto: wikimedia commons
5 av 11
Med bara en tältduk mellan sig och naturen. Foto: wikimedia commons
Tachina grossa, jätteparasitfluga, kalasar på gullrisen i Hälleskogsbrännan.
6 av 11
Tachina grossa, jätteparasitfluga, kalasar på gullrisen i Hälleskogsbrännan. Foto: Helena Söderlundh/Sveriges Radio
Gräset piprör blir väldigt högt och är en av karaktärsväxterna i Hälleskogsbrännan just nu. Bakom gräset syns Joacim Lindwall, Sören Larsson och Mårten Berglind.
7 av 11
Gräset piprör blir väldigt högt och är en av karaktärsväxterna i Hälleskogsbrännan just nu. Bakom gräset syns Joacim Lindwall, Sören Larsson och Mårten Berglind. Foto: Helena Söderlundh/Sveriges Radio
Gröna kuddar av björnmossa syns överallt. Här kring en vattensamling på väg upp till Trehörningsklacks topp.
8 av 11
Gröna kuddar av björnmossa syns överallt. Här kring en vattensamling på väg upp till Trehörningsklacks topp. Foto: Helena Söderlundh/Sveriges Radio
En sparvuggla.
9 av 11
Sparvugglan samlar också mat inför vintern - småfåglar och gnagare sparas till tuffare dagar. Foto: Esbjörn Nordlund
Hökuggla
10 av 11
Hökuggla. Foto: Barbro Risberg

En tältnatt, en fjälltopp eller ett sälmöte kan vara årets bästa naturupplevelse.

Naturmorgons redaktion bjuder på varsin höjdpunkt från 2016.

Joacim Lindwall:

Min bästa naturupplevelse 2016 är faktiskt ganska oglamorös. Näst intill dekadent, skulle nog vissa säga.

Det var jag och mina bägge söner, sju respektive 13 år, som skulle göra en liten fjällvandring. Med betoning på liten.

Vi utgick från en känd fjällstation i Jämtland, vandrade över en hängbro, och en hängbro till. En sträcka på kanske två kilometer. Slog läger vid älven med en fantastisk utsikt över fjällen. Det var inte ens myggigt. Inte så farligt i alla fall.

Vi fikade, kastade stenar i älven och hade det skönt.

Också skulle vi slå upp tältet. Just det, jag har glömt att berätta om vår packning. För denna ”lilla” expedition hade vi tagit med oss varsin välpackade fjällryggsäck, plus att jag bar en tygkasse i vaddera hand med diverse grejer. Och en kudde under armen också, vill jag minnas.

Nåväl, när vi skulle slå upp lägret så insåg vi att vi, det vill säga jag, hade glömt tältpinnarna hemma. 13-åringen fick helt sonika gå tillbaka till stationen, ringa sin mamma/min fru, och be henne komma upp med tältpinnarna. (Vi har ett fritidshus i byn). När han väl fått tältpinnarna och gått hela vägen tillbaka så skulle vi öppna konserven med korvarna. Ingen konservöpnnare. Och ingen kniv. Hittar en vass sten, slår hål på konserven så spadet stänker lång väg – byxorna luktar fortfarande korv… Kokar korven på spritköket –  ja, tändstickorna var med – och  har sedan en underbar kväll vid älven och i tältet. Vi öppnade tältet helt, lät bara myggnäten vara stängda, och låg där och käkade chips (som jag hade släpat med) och kollade på en film! Och när barnen hade somnat låg jag, på mina dubbla liggunderlag, och lyssnade på dalripan och diverse meståg som drog omkring i fjällbjörkskogen och tänkte – livet är ganska bra.

 

Lisa Henkow:

Min bästa naturupplevelse är ett återseende, en repris om man så vill.

Ett kvällsdopp i stilla solnedgång, i en havsvik. Den spegelblanka silverrosa vattenytan bryts av ett sälhuvud! Kontakten när sälen tittar nyfiket på mig, lite nonchalant vrider på huvudet med den lätthet som endast en kropp i sitt rätta element ger.

Så nära att jag kan urskilja morrhåren, se ögats glans och näsborrarna. Jag ser när näsborrarna sluts, sälen bara sjunker rakt ner och lämnar ringar på vattnet som enda spår.

Den påminner mig om att när jag var ung fanns det knappt några sälar i Östersjön - nu är dom många. Mötet med sälen förmedlar också en känsla av likhet - vi har ganska lika behov sälen och jag. En familj och en flock, mat, bo, att röra sig fritt, kärleken till körsång. Jag tror sälar är smarta, så mycket fisk som dom äter.

Men våra kroppar är väldigt olika väl anpassade till vatten, och trots att jag vet att sälen aldrig skulle simma fram och bita mig i tån är det alltid lite pirrigt när den är under ytan, utom synhåll. Där är den snabb och vig, jag är vinglig och trög.

Jag fylls av tacksamhet över återseendet och vilar i tryggheten - en repris!! Då blir det också enkelt att önska för nästa år, en repris!

 

Jenny Berntson Djurvall:

För första gången fick jag besöka den nästan mytiska nationalparken Sarek. Julidagen var varm och nästan vindstilla och nere i fjällbjörkskogen surrade det av stickmyggor. Men uppe på fjällheden där ljungpiparen visslade så vemodigt var det skönt och utsikten bortåt Rapadalen kändes oändlig. Tre renar sökte lite svalka på en stor snöfläck och två fjällripor poserade vid en forsande jokk som bjöd på en klunk iskallt vatten.

På 1000 meters höjd eller så blommade isranunkeln. Vilken kraftfull och pampig växt som plötsligt lyser ljusgul i stenskravlet. Och där på en sten i snön såg jag mitt livs första snösparv!

Uppe på Bårddetjåhkkås topp var det vindstilla och ljumsmet och det kändes som om jag kunde se hela världen. En humla surrade förbi, 2000 meter över havet.


Helena Söderlundh:

Min bästa naturupplevelse i år måste vara när vi kom fram till Hälleskogsbrännan, naturreservatet som bildats efter den stora skogsbranden 2014 i Västmanland. Slutet av juli, varmt, soligt.

Det var jag och Joacim Lindwall som kom körande i en Sverige Radio-bil. Han hade varit där flera gånger tidigare, pratade entusiastiskt om hur häftigt området var. Vi körde på grusvägar som kantades av snart utblommade rallarrosor i urtvättat cerise. Vi stannade och fotade. Joacim sprang runt, ropade, visade.

Men det var inte förrän vi kommit fram till vår sändningsplats, i närheten av Trehörningsklack, som jag föll pladask. Vi stannade bilen för att öppna en bom till en avstängd grusväg. Solen stod i zenit och vi var långt från resten av världen.

I den varma luften brummade det av sländor. På det mer än meterhöga gullriset satt maffiga jätteparasitflugor. Överallt fladdrade fjärilarna – nässelfjärilar, citronfjärilar, påfågelögon. Och på den sotsvarta marken växte fluffiga kuddar av björnmossa. Ljust neongrön – här fanns ingen mossa som var äldre än ganska exakt två år. Mycket här var precis så - helt nytt. Men också det som var mycket gammalt. Som berget som nu kommit i dagen.

Jag fick en väldigt stark känsla av att här har någon tryckt på omstartsknappen: Vi börjar om, från början.

De brummande, stora sländorna förflyttade mig många miljoner år tillbaka i tiden. Jag hade inte blivit förvånad om en Stegosaurus tittat fram bakom en sotad tallstam. Eller var det miljoner år fram i tiden? Känslan var tidlöshet. Och hopp.

Katastrofen har varit här. Men nu börjar vi om.

 

Mats Ottosson:

Jag kommer att minnas 2016 som mitt livs bästa uggleår. Och det gick liksom av sig självt, de bara kom i min väg. I januari: en hornuggla på en snökäpp vid vägkanten, i februari en sparvuggla under en skidtur, en kattuggla i en glugg högt uppe på en ladugårdsgavel och en mycket oväntad berguv med skränande kråkuppvaktning. Allt detta inom en kilometers radie hemifrån. I mars en ugglekväll i Färna ekopark med slaguggla och pärluggla. I juni, just som vi hade rest byns midsommarstång, en jorduggla på lätta vingar över fälten vid Löten.

Och så i början av september en hökuggla. Vi satt några meter från Dörsvalens toppröse och pustade ut att ha masat oss hela vägen upp med full packning. Då dök den bara upp ur ingenting, satte sig högst uppe på röset och vred fram och åter på huvudet sådär på ugglors vis medan den kollade in oss tre utsjasade, hopplöst vinglösa vandrare. Sen lättade den och gled ut över branten, ut över det hisnande djupa lufthavet ovanför Rutsdalen. Viktlöst. Vackert. Retfullt enkelt.

naturmorgon@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".