Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Tar upp alla aspekter av naturen, från njutning till forskning.
Kråkvinkeln lördag 25 mars 2017

En bekännelse: skatornas enbuske försvann med ett tjoff

Publicerat lördag 25 mars kl 07.30
Tack kära skatpar för att ni inte gav upp
(5:05 min)
Två skator utanför sitt skatbo.
De är starkare än somliga tror, skatorna. Försvinner enbusken börjar de bygga bo i ett annat träd. Och tur är väl det! Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT

Jag hyllade skatboet. Sedan tog jag ner enbusken som skatboet fanns i.

Jag kände mig som en mycket dålig människa.

För ett år sen rätt exakt hyllade jag här i Naturmorgon skatboet i vår trädgård.

Hur jag satt med kaffekopp och förundran och nyfiket kollade ut genom fönstret. Jag följde skatparet som struttade runt i trädgården och plockade upp stormfällda kvistar i näbben. Sen flög dom upp i den snåriga enen som vuxit över alla bräddar. Där nånstans långt inne i böset fanns det ett bo att bättra på. Dom flätade och trätade om hur det skulle göras på rätt sätt.

Dom var sinnebilden för ett strävsamt par som tjatar och tjattrar på varann men efter en dags gott jobb pustar ut i soffan och ger varann en ärlig uppskattande blick.

Jag var mycket imponerad.

Inte minst för att dom valt ett så knepigt ställe att bo på. Så ogästvänligt och taggigt.

Jag var så vän, och jag tyckte att dom var så duktiga.

Jag citerade till och med gamla ordspråk som att där skatan bygger bo, där får bonden ro.

Och vad gör jag sen?

Hugger ner hela deras kvarter.

Enbusken OCH idegransbuskarna som växte intill den.

Tjoff, bara.

Vad har jag att säga till mitt försvar?

Jo, vi hade faktiskt i flera år haft ögonen på vårt barriga buskage som vuxit helt utan hämningar. Som gör som naturen gör - tar över när det finns möjlighet. Växte över staketet till grannen och ut över gatan och var allmänt i vägen.

För oss människor alltså.

Skatorna tyckte förstås att det var alldeles o-i vägen.

Jag tror att min kråkvinkel förra året kan ha varit mitt sätt att säga farväl och förlåt till de hårt arbetande skatorna.

Och att ta bort enbusken satt långt inne.

Inte nu, när dom håller på att bygga bo! Vi låter dom hållas.

Inte nu, när dom ligger på ägg!

Inte nu, när ungarna nyss har kläckts och vi hörde pipen långt därinne i busken.

Inte nu! När fem småskator i juni gjorde sitt livs första och kanske största resa, från toppen av kvarterets fulaste enbuske, ner till gräsmattan där dom tultade runt. En av dom såg så illa medtagen ut, satt alldeles stilla och såg tufsig ut. Men den repade sig. Och enbusken med det spretiga boet var fortfarande en medelpunkt för skatfamiljen.

Men i september tog alla "inte nu" slut och dagen var inne.

Hela buskaget sågades ner. Här rivs för att få luft och ljus, ja, det var alldeles tillräckligt…

När enbusken fallit ner såg jag boet på nära håll. Allt det jag hyllat stämde. Så mycket mer än spret - det var hantverk av bästa sort, noggrant flätat in i minsta detalj.

Och jag kände mig som en mycket dålig människa.

Jag försvarade mig med att inget fågelliv gått till spillo. Och att de är ju duktiga på att bygga nytt.

Ändå. Lyckan över att få snyggare i trädgården grusades av ett gnagande dåligt samvete.

Skatorna? Ja, dom såg sura ut när jag träffade på dom dagen efter.

Och jag har fått utstå en del gliringar här på redaktionen. Du som pratade så gott om skatboet - det som var värt så mycket respekt - och sen tar du ner enbusken. Och den här: Du har väl hört att skator inte glömmer. Och hämnas i generationer.

Men jag tror att skatorna är smartare än så. Rationellare.

I morse tittade jag upp mot körsbärsträdet. Där har det inte funnits några fågelbon förut.

Men nu såg jag herr och fru Skata flyga med pinnar dit, och jag såg ett ganska rejält nybygge, högt uppe, med mycket trivsammare utsikt än dom hade från enbusken.

Dom tittade avmätt på mig och sa: Hörrdu, så lätt blir du inte av med oss.

Tack kära skatpar för det!

Helena Söderlundh

helena.soderlundh@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".