Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Tsunamin - tio år senare

De förlorade sin mamma i tsunamin

Publicerat måndag 22 december 2014 kl 08.51
Livet tog en vändning för Ullis, Millan och Nicke
(7:34 min)
Flodvågskatastrofen i Thailand. Khao Lak norr om Phuket. Foto: Pontus Lundahl /TT.
1 av 5
Flodvågskatastrofen i Thailand. Khao Lak norr om Phuket. Foto: Pontus Lundahl /TT.
Stranden Nang Thong fem dygn efter den stora vågen. Foto Björn Larsson Ask / TT.
2 av 5
Stranden Nang Thong fem dygn efter den stora vågen. Foto Björn Larsson Ask / TT.
Khao Lak-området med det nybyggda hotellet Sofitel. Ingen av de 400 gästerna eller personal har återfunnits. Foto Björn Larsson Ask /TT.
3 av 5
Khao Lak-området med det nybyggda hotellet Sofitel. Ingen av de 400 gästerna eller personal har återfunnits. Foto Björn Larsson Ask /TT.
Dåvarande statminister Göran Persson påtagligt berörd i Wat Yan Yao templet, där kroppar från omkomna identifieras. Foto: Pontus Lundahl /TT.
4 av 5
Dåvarande statminister Göran Persson påtagligt berörd i Wat Yan Yao templet, där kroppar från omkomna identifieras. Foto: Pontus Lundahl /TT.
Flodvågskatastrofen i Khao Lak. Foto: Pontus Lundahl /TT.
5 av 5
Flodvågskatastrofen i Khao Lak norr om Phuket. Foto: Pontus Lundahl /TT.

Den 26 december 2004 förändrades livet för syskonen Jern från Täby. De var i Thailand när den stora flodvågen tog deras mamma.

Syskonen Ullis, Millan och Nicke Jern åkte med mamma Ingrid till Thailand för tio år sen. De skulle fira jul långt från Sverige och gamla invanda traditioner eftersom de ett halvår tidigare förlorat sin pappa i cancer.

Men den 26 december 2004 i Khao Lak förändrades deras liv för alltid.

– Mamma var på väg upp ur poolen. Det var det sista jag såg av mamma, säger Millan.

Alla tre syskonen, Millan, Ullis och Nicke, sprang åt samma håll när de såg flodvågen komma.

– Jag tänkte att mamma var efter mig hela tiden. Jag vänder mig om för att kolla om mamma är med, men jag ser henne inte. Jag skriker att jag måste springa tillbaka, men då ser jag att det kommer vatten. Det var omöjligt.

I tumultet splittrades syskonen. Nicke kom bort och och systrarna visste inte om han levde eller inte. Ett dygn senare fick de veta att Nicke hade klarat sig.

– Det var den totala lyckan. Vi bara skrek. Det var helt otroligt att vi hade överlevt, berättar Millan.

Syskonen kom tillbaka till Sverige på nyårsdagen 2004, utan mamma Ingrid. Hon var fortfarande försvunnen.

Millan och Nicke var skadade och låg på sjukhus en period. Då bestämde de sig för att bo tillsammans alla tre.

Ullis, som är äldst, tog stort ansvar för allt praktiskt.

– Jag blev nästan helt manisk med allt som skulle göras. Jag kunde inte sova utan fixade allt med papper och huset och sjukvården. Det var ett stresspåslag, berättar Ullis.

I februari fick de veta att mamman hade hittats död. Hennes kropp kom tillbaka från Thailand till Sverige i mars.

Det som de tre syskonen var med om den 26 december 2004 förändrade inriktningen på deras liv. Nicke var bara 19 år när de var med om tsunamin.

– Jag läste arkeoligi men kände redan direkt där i djungeln att jag ville hjälpa till. Det kändes inte naturligt att gå tillbaka till arkeoligi, så jag började läsa till sjuksköterska på Röda Korset istället, berättar Nicke.

Även för Ullis tog livet en ny vändning.

– Jag hade inte samma kraft och ork och lust. Det var som en blöt filt som låg över tillvaron.

Ullis fick sitt första barn ganska snabbt efter katastrofen, tre barn.

– Det har varit mitt fokus de senaste tio åren.

Millan berättar att händelsen blev en vändpunkt. Hon hade funderat på att läsa till läkare och bestämde sig för att söka.

– Jag kände att jag måste ta tillvara på livet. Jag kom in på läkarlinjen och började plugga. Den här händelsen bidrog till att jag verkligen tog tag i det här och började plugga igen.

Bandet mellan Millan, Ullis och Nicke har stärkts efter flodvågskatastrofen. Syskonen är väldigt måna om varandra och visar att de ställer upp för varandra.

– Vi bråkar väldigt sällan. Det är liksom min familj, säger Millan. Jag skulle aldrig vilja vara ovän med Ullis och Nicke.

– Det blir inte bråk över skitgrejer. Det är så viktigt att ha varandra nu när mamma och pappa inte finns, säger Nicke.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".