Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Veckans bästa film: Jag, Daniel Blake

Publicerat fredag 9 december 2016 kl 09.30
Skildrar en frustrerad arbetslös man
(3:39 min)
T.J. Miller som Clay, firmans chef, i Office Christmas Party. Foto: Nordisk Film.
1 av 3
T.J. Miller som Clay, firmans chef, i Office Christmas Party. Foto: Nordisk Film.
Dave Johns i Jag, Daniel Blake. Foto: Scanbox Entertainment.
2 av 3
Dave Johns i Jag, Daniel Blake. Foto: Scanbox Entertainment.
Från filmen I remember when I die. Foto: Maria von Hausswolff.
3 av 3
Från filmen I remember when I die. Foto: Maria von Hausswolff.

Bäst på bio just nu är en film som heter Jag, Daniel Blake - en film om en 59-årig man som inte passar in.

Fler filmrecensioner hos Björns filmguide.

Det börjar sådär på kontoret. Chefens syrra, som spelas av Jennifer Aniston, dyker upp och hotar att ta över filialen och stoppa kvällens firmafest. Naturligtvis lyckas hon inte. Det hörs väl på filmens titel Office Christmas Party. Det blir ett hejdlöst festande. Det är kul - till en början i alla fall - sen varvas skratt med plumpheter och efter ett tag är man ändå rätt trött på karaktärerna och historien.

Ingen av skådespelarna håller filmen ut och betyget dalar från en trea till en tvåa för filmen om julfirandet på datorfirman.

Veckans bästa film är Ken Loachs vardagliga betraktelse över hur jäkligt det kan vara att varken kunna jobba eller få sjukpeng när man är 59 år gammal. Daniel Blake tvingas söka jobb som han inte får ta för sin doktor och han måste ägna timmar åt att sitta framför en dator som han inte förstår sig på. Allt han vill är att få jobba och vara ifred, men nu tvingas han springa runt och be om jobb, fylla i ansökningar på datorn och lyssna på förmaningar.

Det här låter kanske tråkigt, men Ken Loach skildrar Daniel Blake och hans omgivning med värme. Daniel tar sig också an en ensamstående mamma och hennes två barn. De har det knapert och han tröstar och fixar i deras lilla lägenhet.

Jag, Daniel Blake är ett ömsint porträtt av en människa som vill väl, men får se sig frånsprungen av en rastlös omgivning. Mitt betyg blir en fyra.

I remember when I die är både en dokumentär och en personlig filmberättelse. Bilder från några människors sista dagar, varvas med berg, hav och ett par kvinnor som försöker fota med sina mobiler.

Titeln I remember when I die syftar på tanken om att man förnimmer evigheten i dödsögonblicket - att tiden inte existerar - och kanske skulle man kunna välja vilket minne man ville ta med in i döden. Men jag tycker inte riktigt att filmen lyckas hålla kvar den tanken. Filmen känns splittrad. Jag tycker helt enkelt inte att filmarna riktigt bestämt sig för vad det är man vill berätta. Det finns ansatser, men alldeles för ofta avbryts en tanke, en filmning. I bland plockas helt enkelt kameran ned när filmen rullar.

Mitt betyg till I remember when I die blir en tvåa.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".