Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Eva Bergdahls blogg

"Ingen av oss kände för att ge oss iväg efter vad som hänt"

Publicerat tisdag 16 juli 2013 kl 10.22
1 av 2
Eva träffar sin tyske granne från förr. Foto: Privat
2 av 2
Ingolf, Eva och bloggästen Gilda åkte tillbaka till sommarhuset och träffade de tyska grannarna som fortfarande bor kvar. Foto: Privat

"Ja så en dag fick jag ett nytt telefonsamtal från min syster att hennes son, som nu också var gift och bodde i Kristianstad, hade drabbats av cancer, en underbart snäll grabb som ofta hälsade på oss då han arbetade som militär i Karlskrona." Eva Bergdahl bloggar om när släkten drabbades av cancer.

Hej godmorgon mina kära vänner vart i världen Ni än befinner Er !

En inte helt klar morgon men det är varmt och skönt ändå.

Tack till bloggvännen Gilda för Ditt trevliga besök hos mig, Du är verkligen en tjej som har hjärtat på rätt ställe. Tack också för Du körde mig för att jag skulle se om mitt gamla sommarhus var kvar, nu var det ej det utan man byggde ett permanent hus där, men tänk jag fick tack vare Dig träffa mina grannar(som är från Tyskland)sen 30 år tillbaka. Tänk jag har i många många år tänkt jag skulle åka dit för att se om huset var kvar, men det blev aldrig av.

På kvällen blev det tv och fotboll mellan Helsingborg-Öster där Helsingborg segrade, Ni tycker väl jag är tokig gammal tant som gillar sport så mycket.

I dag måste Tack Ingolf åter till skattemyndigheten för fylla i en handling. När de är tillbaka ska jag försöka gå ut och denna gång ta rullatorn med mig, tänkte gå till Noies skola, se hur där ser ut, Tack släpper ej ut mig ensam så vi går tillsammans.

Ja nu åter om mitt liv tidigare och fram tills nu, det blir mycket kvar att berätta.

Jag stod ju i kiosken även på vintern och man hade ordnat ett litet element, ström tog man från cykelaffären vid sidan.. Visst blev det lite varmt, men när man öppnade luckan för folk skulle ta lotter ur tombolan blåste det ju kallt och snö kunde fara in.Men jag tyckte alltid där var så skoj med folk och vänner att jag aldrig tänkte på detta.

Jag hoppar lite framåt i tiden nu och då är både Ingolf och Gösta utflugna, ja Ingolf flyttade ju väldigt ung till min mamma. Det var dock tomt i början efter dem. Gösta fick nu arbete som snickare i Kalmar och han och den tjej han träffat och gift sig med köpte ett hus på Öland(Färjestaden) De fick sen dottern Lotta, som jag ju träffade i Thailand när hon var där på semester.

Erik och jag åkte till stugan så fort han var ledig och bingoutflykterna blev flera dagar i veckan tillsammans med goda vänner, kaffe och hembakat var obligatoriskt.

Ja så en dag fick jag ett nytt telefonsamtal från min syster att hennes son, som nu också var gift och bodde i Kristianstad, hade drabbats av cancer, en underbart snäll grabb som ofta hälsade på oss då han arbetade som militär i Karlskrona, efter en tids sjukdom gick han bort, ett fruktansvärt slag för hans fru och deras unge son, ja även för min syster som aldrig kom över detta. Jag trodde det skulle vara slut på alla olyckshändelser och tråkiga episoder men inte. Jag hade också i samband med min systers sons bortgång bara några dagar innan talat med min svägerska och nu kom även ett besked att hon blivit riktigt svårt sjuk och inlagd på sjukhus, ja tyvärr även hon klarade inte denna sjukdom utan somnade stilla in. Det kändes som att släkten bara försvann och vi var bara några stycken kvar nu.

Min mamma var nu 99 år men pigg och helt klar i huvudet, hon klarade sig på egen hand, men syn och hörsel hade ju försämrats, ja precis som hos mig. Ja får jag leva en månad till blir det ju 98 år för mig.

Vi hade denna vinter planerat ytterligare en resa med tåg utomlands, men ingen av oss kände för att ge oss iväg efter vad som hänt.

Det skulle dock bli flera underbara resor och minnen.

Erik kom en dag och sa att han hade ont i bröstet, han hade aldrig varit sjuk innan, jag beställde en taxi och vi åkte till sjukhuset där man konstaterade att han drabbats av en hjärtinfarkt. Jag kunde ej åka hem utan sov första natten på sjukhuset hos honom. Han fick dock behandling och var sedan helt frisk tills han gick bort 91 år gammal, mer om detta senare.

Ja som Ni märker var detta några tunga år för oss, men livet gick vidare och jag hade ett underbart liv inte minst tack vare min man, jag tror aldrig han någon gång höjde rösten mot mig. 

Har förresteb glömt att han och några kamrater på järnvägen år 1972 då olympiaden gick i München, tog tåget dit och var där i stort sett under hela olympiaden, detta var något som han sedan alltid berättade om för sina vänner, han ville jag skulle följa med, men jag skulle nog bara varit i vägen för "gubbarna" med mitt pladder så jag stannade hemma.

Ja för att inte trötta ut Er för mycket fortsätter jag i morgon,

Ha den bästa dag som finns och Ni är rädda om Er,

kramar Eva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".