Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Eva Bergdahls blogg

"Jag var totalt chockad och bara skrek: 'Erik, Erik!'"

Publicerat tisdag 30 juli 2013 kl 11.20
Foto: Stina Linde/Sveriges Radio.

"Ambulansen kom och de gjorde hjärtupplivningsförsök, men tyvärr klarade Erik inte detta. Jag vaknade vid att en maskin sa "rör ej patienten". Jag var totalt chockad och bara skrek: "Erik, Erik!" Ingolf ordnade en vän till oss som kom och stannade hos mig över natten, Ingolf följde efter ambulansen, men kunde bara konstatera att livet ej gick rädda." Läs när Eva Bergdahl avslutar serien av blogginlägg om hennes liv så här långt.

Hej godmorgon mina kära vänner vart i världen Ni än befinner Er !

Man vaknar åter till en regnig morgon, men man lovar sol igen på torsdag, vi får hoppas att det stämmer.

Ja i går blev det en hel del tv för min del, såg Hammarby-Örgryte i fotboll och så allsång på Skansen som jag tycker är ett trevligt program, sjunger gärna med i texterna.

Ser att många av Er återvänt till jobbet efter semester, hoppas verkligen Ni haft möjlighet njuta av denna sommar som ju hittills varit toppen.

Fick telefonsamtal från Thailand i går igen och bland annat en rapport om att den gamla hunden Drago har det bra med, tänker på dem varje dag. Tack ger ju de som har hand om dem pengar varje månad till mat.

Talade med sonen Gösta som kommit hem från Gotland, han kommer hit i nästa vecka och då skall han tapetsera vardagsrummet för oss, gillar ej tapeterna där som är med blommigt mönster. Han hade haft det bra i sommarhuset .

Idag är det inget promenadväder, får väl ta en lugn hemmadag, titta lite på simning på tv, fantastiskt att vi fick en Svensk världsmästarinna igen, vilken duktig tjej vi har här.

Nu ska jag fortsätta avslutningen på min berättelse, men jag har kommit på en hel del saker så Ni får kompletterande rapporter senare också.

Ja nu började vi bli så gamla att vi talade om att jag skulle sluta i kiosken efter stått där i 40 år. Jag var nu 80 år fyllda och Erik 82, men vi var helt friska och krya. Ja sa så adjö till min lottkunder och jag måste erkänna att jag saknade att gå dit varje dag i början. Men nu hade ju Erik och jag all tid i världen att hitta på vad vi ville. Det blev turer varje dag till stugan, Erik fortsatte spela bridge och bingoutflykterna blev fler och fler.

Vi älskade också att gå i skog och mark och plockade såväl blåbär som lingon och svamp, vi körde oftast till Småland och gjorde detta.

Båten däremot hade vi överlåtit till Ingolf och han var ute med den så fort tillfälle gavs.

Minns också att vi åkte till Göteborg med bilen en helg då Erik ville se en landskamp i fotboll, jag gick på Liseberg och hade trevligt. Många tyckt vi var tokiga som körde så långt vi den åldern, ja inte trodde väl jag att jag skulle, om jag får leva ett tag till, bli 98 år.

Ja tiden gick och Erik hade fyllt 90 år, vi firade det ordentligt och jag minns han ville gå spela bridge denna kväll, men det kom så många gratulanter att av det blev det inget.

Ett halvår senare gick ljuddämparen sönder på bilen, Erik låg under bilen och svetsade denna, Ingolf var hemma och hälsade på och det var Erik alltid så glad över. Han var kvar på kvällen och de satt och tittade på TV, han hade då sagt till Ingolf han hade ont i bröstet men ville inte jag skulle veta det. Men han fick mer ont och Ingolf gick direkt och ringde efter en ambulans(jag sov vid det tillfället) Erik satt på en stol i hallen och Ingolf skulle hjälp honom med en ny skjorta när han helt plötsligt rosslade till och föll i Ingolfs armar. Ambulansen kom och de gjorde hjärtupplivningsförsök, men tyvärr klarade Erik inte detta. Jag vaknade vid att en maskin sa "rör ej patienten" jag var totalt chockad och bara skrek: "Erik, Erik!" Ingolf ordnade en vän till oss som kom och stannade hos mig över natten, Ingolf följde efter ambulansen, men kunde bara konstatera att livet ej gick rädda.

Jag ville i det läget bara följa efter honom, kände att jag hade inget mer att leva för, ett bättre liv än vad Erik hade givit mig fanns absolut inte. Men dagarna gick, jag tänkte och grät varje dag och kväll, ensamheten var fruktansvärd. Vänner hade jag gott om och Ingolf och Gösta gjorde vad de kunde för att stötta mig. Jag började vantrivas i lägenheten eftersom jag gick omkring och tyckte jag såg honom där varje dag, så det beslöts att lägenheten skulle säljas och att jag skulle flytta till en annan lägenhet. Så blev också fallet och jag fick en trevlig trerumslägenhet på Kungsmarken, men trivseln infann sig aldrig riktigt, då saknaden efter min käre Erik fortfarande var för stor.

Ingolf bodde nu i Thailand och hade ett bra hus där och han ringde och jag med för den delen nästan varje dag och föreslog att jag skulle komma till Thailand och slippa vara ensam. Jag sa alltid att "jag är väl för gammal för göra denna resa", trots allt var jag ju snart 96 år gammal, men hälsan var helt ok. Efter många samtal beslöt jag en dag "jag åker". Jag minns hur vänner sa "Du är inte klok, du är för gammal för en sån resa". Men jag gav nu bort alla möbler jag hade och det var ganska mycket efter alla år. Ingolf beställde flygbiljett till Bangkok och så en dag satt jag på tåget på väg till Köpenhamn, mycket press hade observerat att denna tokiga tant åkte dit vid denna höga ålder. Men efter vissa problem kom jag fram till Thailand och oj vad jag trivdes, träffade många vänner, njöt av blommor, hade ju hundarna där med. Tack var en fantastisk svärdotter och tog hand om mig på ett underbart sätt, fick knappt göra något alls, fick passa på när hon var borta.

Ja så en dag hade jag väldigt ont i mina njurar och Ingolf var inte heller frisk, man konstaterade på sjukhuset att jag behövde dialys, någon försäkring fanns ju ej så det skulle kostat mig enorma summor och dessa hade jag ju ej.

Vi fick nu ordna en lägenhet i samma område i Sverige som jag bodde i tidigare. Oj vad jag grät över lämna Thailand, hundar, vänner och huset. Jag hade ju också bloggat från Thailand och fått så många härliga vänner här.

Idag är jag övertygad om hade jag ej åkt till Thailand, haft Er på bloggen och Ingolf och hans familj, så hade jag ej levt idag.

En som också bidrog till göra livet gladare var den sponsror Mikael som gick in och betalade min garantipension som man tog bort från mig. Jag är Mikael evigt tacksam och har skrivit det till honom många gånger.

Ja i dag trivs jag väl ok och jag har ju även min familj och Er kvar.

Ja jag tycker det är dags lägga på locket nu men jag har glömt mycket och kommer göra en hel del kommentarer i bloggen framöver.

Tack för Ni finns och ha en underbar dag,

kramar Er Eva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".