Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Bebis slutade andas på E22 – räddades av främlingar

Publicerat torsdag 12 oktober kl 15.24
"Nu dör hon, nu dör mitt barn"
(7:31 min)
Sara Sandström håller i sin bebis
Idag sover Sara Sandströms åtta veckor gamla bebis tryggt i hennes famn. Foto: Privat

En bilfärd som hade kunnat sluta i en tragedi om det inte varit för tre kvinnor. De räddade livet på åtta veckor gamla Linnea som slutat andas.

På onsdagen vid lunchtid var Sara Sandström på väg för att hämta sin son i skolan. I bilen hade hon med sig sin åtta veckor gamla bebis, som var arg och ledsen för att hon inte gillar att åka bil. 

I en spegel som Sara har uppsatt i bilen ser hon plötsligt att barnet slutar andas. 

– Jag slet ur henne ur bilbarnstolen och försökte hjälpa henne att få upp någonting, säger hon.

Men det verkade inte vara någonting i halsen. Hon dunkade sitt barn i ryggen, höll det i benen och försökte med allt. Men barnet blev mer och mer blå i ansiktet.

Jag tänkte. Nu dör hon. Nu dör mitt barn. Man vet inte hur många sekunder man har på sig heller.

Civilkurage räddade dottern
Stående vid vägen började Sara veva med armarna samtidigt som hon försökte få liv i sin dotter.

Plötsligt är tre kvinnor runt henne, varav en ringde 112 och den andra stoppar ner fingret i barnets hals, som började chippa efter luft. 

--Tillslut började hon kräkas lite och började skrika igen och då förstod jag äntligen att hon andades igen.

När ambulansen kom fem minuter senare hade barnet börjat andas igen.

Det visade sig att hon hade drabbats av affektanfall, någonting som kan drabba barn när de skriker mycket.

– Man brukar få höra att det är bra för barn att skrika, men i detta fall kan de faktiskt tappa luften. 

Ville hitta hjältarna
Sara skildes från de tre kvinnor som hjälpt henne när hon åkte med ambulansen till sjukhus. På onsdagen efterlyste hon dem i en facebookgrupp för att ge ett extra tack. Sara skrev också: 

"I förmiddags beställde jag hem inbjudningskorten till det planerade dopet i november och tårarna sprutar åter igen när jag tänker på att det hade kunnat bli någonting helt annat än ett dop."

Inlägget gav resultat. 

– Jag har fått kontakt med alla tre. Deras nära och kära hittade dem och jag fick säga tack. 

– Jag hade inte klarat mig utan dem. Det var många som körde förbi utan att stanna. Jag är så tacksam att de stannade. 

Grät med nära och kära
Det hjälper och prata om det, tycker Sara Sandström. Men det kan också bli väldigt känslosamt.

– Det känns som man upplever det igen när man pratar om det. Att förlora sitt barn det är ingenting som någon ska behöva göra egentligen. 

Hon tänker på alla som förlorat ett barn.

– Jag lider med dem, det är det värsta som skulle kunna hända.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".