Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vilken diagnos har du?

Publicerat fredag 27 april 2012 kl 11.30

Barn som inte sitter still, inte kan koncentrera sig, har svårt med matte och blir omotiverat förbannad på sin omgivning.

Kan det vara ett barn med ADHD eller…just ett…barn?

Ni har under några veckor kunnat följa vår granskning av att alltfler får diagnosen ADHD. Framförallt barn. Det började med att vår reporter Karin Ernstsson såg att det var en stor ökning bland barn som får ADHD-medicinering. En medicinering som ingen kan svara på hur den påverkar barnen i framtiden.

Detta ledde till att många hörde av sig och berättade sina historier kring deras barn och ADHD-frågan. Några beskrev hur medicineringen verkligen hjälpt deras barn i sin vardag. Men många, otäckt många, berättade om kampen att slippa en diagnos.

I dessa samtal var det flera som berättade om hur skolan krävde att barnen skulle utredas för ADHD, medan allt föräldrarna ville var att barnen skulle få stöd i skolan. Av personal. Inte av medicin.

Det fick mig att börja fundera lite på hur skolan ser ut i dag. Och mina samtal med mina barn då de kommer hem från skolan. Ni vet köksbordssamtalen där man frågar hur det varit i skolan, vad har ni gjort och så vidare. En av mina söner går i nionde klass. Och jag lovar er – att minst två gånger i veckan har han svarat att de har tittat på film. Och film kan vara en jättebra undervisningsmetod, men i många  fall då han svarat film så har det varit på grund av att läraren varit sjuk, haft två klasser samtidigt eller haft samtal.

När jag frågat om de har pratat om filmen efteråt har svaret ofta varit nej. Han tycker själv att det är en jättebra lösning, eller som han själv uttrycker det ”Fatta du hur jävla gött det har varit”. Men jag tänker lite på de som inte riktigt klarar av att sitta i flera timmar och kolla på en film. Jag tänker på dem som behöver sina undervisningstimmar för att faktiskt klara av att nå målen. De som tycker att sitta still är allt annat än ”gött”.

Om jag tänker på det själv så skulle jag som barn klättra på väggarna om jag skulle vara tvungen att kolla på film flera timmar i veckan. Om jag dessutom efter det skulle ha lektion så skulle jag definitvit ha varit ett störande moment. Frågan är hur det skulle ha varit om jag gick i skolan i dag. Skulle jag behövts utredas för ADHD då?

Jag vet. Jag drar det till sin spets. Men någonstans så borde man kanske reagera om så många barn medicineras i dag. Grundtanken med människan är väl ändå att i de allra flesta fall så klarar kroppen av att sköta sig utan medicinering. Kan det vara så att skolsituationen inte tillåter ytterligheter?

Det talas så fint om att man tar hänsyn till varje enskild individ och dennes behov. Men klarar man av det i verkligheten? Har lärare och annan personal på förskolor och skolor den möjligheten att kunna se varje elev som individ? Får de resurser till det? Eller är det så att det är väldigt smidigt om en jobbig utåtagerande, tankespridd elev får lite medicin så han eller hon sedan kan rätta sig i ledet och sätta sig ner och kolla på film som alla andra klasskamrater gör.

Jag vet inte. Jag låter bara mina tankar sättas på pränt här i denna krönika. Men mina tankar tillåter sig också att undra om det kanske är en mognadsfråga. Tänk om denna elev behöver lite längre tid på sig än sina klasskompisar? Att det hela skulle gått över med åren om man bara hade haft möjligheten att anpassa undervisningen individuellt. Jag undrar om politiker och rektorer har detta i tanken då de fördelar resurser och vilken arbetsbelastning de lägger på lärarna.

Som sagt, vi har hört många livshistorier som berättar att ADHD-diagnosen med efterföljande medicinering varit räddningen i livet. Att allt som var oklart plötsligt blev klart och allt som var oförståeligt plötsligt blev fullt förståeligt. Men gäller det alla? Kan det finnas barn och vuxna som helt enkelt inte är som den stora massan och i så fall, har vi inte möjlighet att låta dem växa upp precis som de är?

Detta är bara mina tankar som jag delar med er. Har du tankar som du vill dela med dig?

Hör av er så mycket ni vill.

Elisabeth Anderberg, nyhetschef

0470-726057

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".