Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Berättelse om Gudrun

Publicerat onsdag 7 januari 2015 kl 15.55

Så här skrev jag till min syster Elisabeth på Gran Canaria i mitten av januari 2005:

Vi hade en fruktansvärd orkan här i Småland lördagskvällen den 8 januari. Men allt var stilla och lugnt när Mamma, Pappa och jag vid 1:tiden körde från Virestad till Vislanda. Där var vi bjudna på lite fest hos kusin Rune Windstedt och Inga-Lill den eftermiddagen tillsammans med moster Inger och morbror Waite. När vi körde hem, märkte vi redan vid sågen i Vislanda, att ett träd låg halvvägs ut över vägen. Men det trädet kunde vi köra runt. När vi sen kom ut på stora vägen mellan Alvesta och Ryd/Karlshamn och körde mot Gottåsa, så kom vi bara några 100-tal meter förbi bensinmacken vid södra Vislanda-infarten. Men bilisten före oss var välutrustad, och tog fram sitt motorsåg och sågade upp det blockerande trädet. Så efter 5 minuters väntan kunde vi sen köra vidare. Sen klarade vi oss först till Gottåsa, där vi svängde mot Älmhult, och sen även vidare förbi både Lövhult och Eneryda utan problem.

Vid Ove på Skärvet, i Vare, var det dock tvärstopp med flera nedblåsta granar över väg 23. Vi vände tillbaka och körde ”gamla” vägen (Linnéleden) till Liatorp. Trots flera träd över vägen kunde vi kryssa under eller förbi dessa, ibland långt nere på vägkanten, och köra ända in till Liatorps samhälle, där det var strömlöst och beckmörkt. Vi körde under järnvägen och kom precis förbi bilverkstaden, där nya träd låg över vägen. Men även här var företagssamma karlar på väg att röja upp. Det var Ingvar Lydén och hans äldste pojk. Så efter 10 minuters väntan var vägen åter öppnad. Nu kom vi ut till vägkorsningen vid 23:an, och körde 500 meter mot Virestad. Där blev det på nytt tvärstopp. Mörkt och skumt, men vi förstod ändå att det låg flera granar över vägen.

Så vi vände och försökte först att köra gamla vägen mot Virestad över Baggås. Men vi kom bara 5 meter in på den vägen förrän vi blev stoppade av en nedblåst gran. Vi backade tillbaka ut på 23:an och försökte köra hem via Spånghult i stället. Där kom vi 10 meter in på den vägen innan där också var stopp. Då bestämde vi oss för att försöka via Eneryda. Så vi körde tillbaka in till Liatorps samhälle och sen vidare gamla vägen mot Eneryda. I Eneryda-krysset svängde vi mot Sjöaryd, och kom någon km till Södregården. Där låg ett stort lövträd över vägen. Så det blev till att vända och köra tillbaka till Liatorp samma väg, som vi kört tidigare. Trots nya nedblåsta träd lyckades vi ta oss ända fram till Liatorps samhälle. Därifrån fortsatte vi ut till 23:an och gjorde ett desperat nytt försök att köra mot Virestad. Vi hoppades att kanske någon försökt öppna upp vägen. Men där var det minst lika mycket stopp som tidigare.

När vi då vände tillbaka ut mot väg 23, såg vi ett 5-tal bilar komma körandes från Växjöhållet mot Älmhult. ”Kanske har dom lyckats öppna upp den vägen nu?” Så vi svängde höger mot Växjö på 23:an, men fick ganska snart stanna en bit bort med Spånghults-skog på båda sidor. Efter oss kom då en brandbil, som körde om oss och den ende framförvarande bilen. Chauffören i den här bilen gick ur sitt fordon och tog sig fram till brandbilen. Under tiden såg vi granarna på båda sidor om vägen svaja väldigt mycket, och flera blåste ner bara några meter framför oss under bara den lilla minut vi var ståendes här. Bilisten framför oss kom dock snabbt tillbaka och vinkade yvigt med armarna och skrek till oss: ”Kör här ifrån så snabbt som möjligt. Här är livsfarligt att vara!” Båda två vände vi våra bilar så fort det bara gick, och körde sen kvickt därifrån. Vi bestämde oss då, för att det var både meningslöst och dessutom förenat med livsfara att försöka komma hem till Virestad denna kväll.

Vi körde i stället tillbaka in till Liatorps samhälle. Där knackade vi på i mörkret hos Mammas kusin Alice Johansson på Fornövägen. Vi hade tur för hon var hemma och kom och öppnade. ”Kom in, kom in”, erbjöd hon oss, när hon fått reda på vilka det var som var ute mitt i orkanen. Oh, vilken härlig och befriande känsla, att få komma in i hennes varma ombonade mysiga tvårumslägenhet. Hon hade tänt ljus lite här och var i rummen. Sen erbjöd Alice oss alla tre husrum över natten, och bäddade till oss i sitt vardagsrum. När vi lagt oss kunde vi fortfarande höra att orkanen rasade med oförminskad styrka utanför husknutarna. Det lät mycket kusligt!

På morgonen när vi ätit frukost och tackat och tagit farväl av kära Alice, körde vi hem mot Virestad. Då hade orkanen bedarrat. Vägen var nu nödtorftigt öppnat i ett körfält. Vi kunde nu i dagsljuset se den hemska förödelsen. Vart man såg låg det nedblåsta träd. I Baggås verkade förstörelsen på storskogen vara väldigt stor.

Vi var ju rädda, att nå´t träd skulle ha blåst på våra hus här i Virestad. Men när vi kom hem såg vi, att vi var lyckligt lottade. Halva ekens topp, där den stora gungan hänger, hade blåst ner i trädgården framför vårt hus. Och bredvid garaget låg 3 stora rotvältor från omkullvräkta granar bara 5-8 meter från gaveln/snickarboden. Men oj, vad träd, som blåst omkull. Mer än hälften av alla träd i skogsbacken, där banán-trädet och kanin-tornet står, ligger ner. En hel del är avbrutna en bit upp på stammen. Och i Singoalla-skogen syns inte kusinernas koja under alla nedblåsta granar. Och stigarna i skogen bak vårt hus är totalt oframkomliga på grund av alla träd som ligger kors och tvärs. Som ett "plocke-pinn-spel".

Vår bror Anders har fått en stor ek omkullblåst över lagår´n borta på Prästgården. Eken har tryckt sönder taket på ett 5-tal ställen över potatis-källaren. Han fick också ett 5-tal nock-pannor på taket nedblåsta. Men den största tragedin för oss är i Västra Torsås i Fröseberg på storskogen där. Och i Kråketorp. Katastrof! Vi ska dit på söndag och försöka fotografera förödelsen. Om det nu går att ta sig fram.

Sen i lördags har vi inte haft ström, telefon, vatten eller värme. I nästan 6 dygn var vi utan. Först i eftermiddag kom strömmen tillbaka. Och telefonen. Men vi klarades oss hyfsat. Vi körde med småländsk golvvärme - - raggsockar!

Varma hälsningar från Virestad!

Tomas Olofsso

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".