"Det går inte att förstå hur fruktansvärt det är"
Hovrätten beslutade igår att domen på åtta års fängelse mot den 33-åriga mannen som utförde de brutala machetedådet i Sundsvall ska stå fast. Kvinnan som utsattes för dådet berättar nu i P4 Västernorrland om livet efter attacken.
– Det var en lättnad för mig att det inte blev någon ändring i straffet.
Betyder det på något vis ett avslut för dig?
– Nej, inte direkt ett avslut. Det är skönt att den här delen är klar och vi får se om han går vidare, så det känns inte helt färdigt. Sedan hur lång den här processen kommer att ta för mig, det vet jag inte, det pågår fortfarande.
Det som återstår rent rättsligt är om den dömde 33-åringen väljer att försöka få domen ändrad i Högsta domstolen, men att bara överklaga dit räcker inte. Det krävs att man får prövningstillstånd vilket man kan få bara om till exempel helt nya uppgifter kommit fram i utredningen eller att fallet kan bli prejudicerande.
Att bli utsatt för något sådant här fruktansvärt tror jag inte någon kan begripa, hur har du tagit igenom den här tuffa tiden?
– Jag upplever att människor varit otroligt förstående för vad jag har gått igenom. Men det går inte att förstå när man inte har varit med om det. Det är så fruktansvärt att uppleva så det går nästan inte för mig heller att förstå att det har hänt.
Hur känns det att behöva förklara när folk frågar om det här?
– Jag har inte haft några problem alls att folk undrar utan för mig har det också varit en del i bearbetningen att prata med människor som vill veta.
Vad vill de veta då?
– Ja det kan vara till exempel vad som hände, så efter ett par månaders tid var jag faktiskt lite trött på att berätta hela den här filmen som jag har i huvudet. Men det kan också vara om mina skador och hur det ser ut, särskilt med synen hur det har gått.
Hur ser din vardag ut nu?
– Nu är min vardag så att jag arbetstränar och det betyder att jag åker till jobbet varje dag och det innebär ju också att jag ska passera brottsplatsen. Det tror jag också är bra för mig att utsättas för det dagligen för det innebär ändå ett påslag när jag ska dit och framför allt när jag ska hem. Jag nöter på med det med hopp om att det ska ge resultat.
Psykiskt naturligtvis måste det vara väldigt svårt att läka en sådan här upplevelse, men fysiskt då, hur fungerar du idag?
– Fysiskt så tränar jag på med benen och det har gett resultat så jag har kunnat börja jogga nu, och det är ju ett stort mål för mig att kunna springa igen. Där känner jag att det spelar roll hur mycket jag lägger ner själv och det är positivt att jag kan påverka det. Synen däremot finns inte mycket att göra och det kan nog bli ännu sämre. Det blir stadigt sämre, jag har väldigt lite syn på ena ögat. Jag brottas med sorgen att jag förlorat den och att jag ska leva med det. Där känner jag begränsningen också som tar lång tid att vänja sig vid, att bara ha ett öga. Tack och lov har vi i alla fall två ögon.
Cecilia, som vi kallar henne, är ändå fast beslutsam om att rikta blicken framåt och att det inte finns några alternativ till att kämpa och gå vidare i livet.
– Ja, det har jag valt att försöka göra, det är därför jag jobbar med det och sätter upp olika mål eftersom. Det finns bara ett alternativ för mig och det är att försöka kämpa mig tillbaka och så småningom hoppas jag kunna få den livskvalitet som jag tycker att jag hade innan det här hände.
Mannen är nu dömd till åtta års fängelse och om den domen nu står fast så innebär det att han kommer att sitta i fängelse i många år framåt. En dag kommer den dagen då han ska släppas ut. Hur känner du inför det?
– Just nu vill jag helst inte tänka på det. Jag hoppas att jag kan känna att han har fått komma tillbaka till att må bättre den dagen han finns ute i samhället och att han kan hantera sina eventuella problem på ett mänskligt sätt.
Kommer man någon gång kunna förlåta en sådan här sak?
– Det är jättesvårt att svara på nu. Det är för tidigt för mig att tänka så. Jag kan förstå att människors bakgrund kan spela roll och att man på olika sätt i livet kan drabbas av att göra handlingar som man egentligen inte vill. Men det är väldigt svårt när man inte känner en person och ta till sig allting och vara väldigt förstående.
I intervjun kallar vi kvinnan för Cecilia, men hon heter egentligen något annat.
