Recension

Högsta betyg för Two Duos & Two Trios

Foto: Carl Thorborg / Scenkonstbolaget
1 av 3
Foto: Carl Thorborg / Scenkonstbolaget
En scen ur Norrdans föreställning Two duos & two trios. Foto: Carl Thorborg / Scenkonstbolaget
2 av 3
En scen ur Norrdans föreställning Two duos & two trios. Foto: Carl Thorborg / Scenkonstbolaget
Foto: Carl Thorborg / Scenkonstbolaget
3 av 3
Foto: Carl Thorborg / Scenkonstbolaget

Dans är en del av Scenkonstbolaget och den 14 december var det premiär för Two Duos & Two Trios, ett samarbete mellan Norrdans och den världsberömde koreografen Ohad Naharin.

Karin Kämsby är Efter Tres recensent - och hon gillar det hon ser. Men hon hittar en liten webbmiss.

Publicerat tisdag 18 december 2012 kl 13:08

Norrdans premiär på israelen Ohad Naharins Two duos & two trios i fredags har marknadsförts hårt trots att det handlar om endast 22 minuter dans. Frågan är om verket förtjänar denna uppståndelse. Svaret är ja. Både Ohad Naharins träningsteknik Gaga och hans koreografier tål att synas. 

Föreställningen inleds med Dark horse. Den recenserades här i radion vid premiären i september.

Efter paus var det dags för Ohad Naharins fyra dansverk. Scenen är naken och har ett varmt gult ljus mot omgivande mörker.

De två första koreografierna, till musik av Vivaldi, är hämtade ur verket Mabul från 1992. Både i den inledande trion och i den följande duetten rör sig dansarna med påfallande lätthet, på lek, som i flerstämmig musik, ibland tillsammans, ibland individuellt. De är barfota och klädda i jeans och tröja. I duetten handlar det om ömhet och kärlek och de två hinner mötas med en nästan våldsam energi, innan han bär ut henne.

I en trio ur verket Moshe från 1999 visar det sig att det finns mer än mjuk värme hos Ohad Naharin. Tre killar går fram mot publiken på rak linje. De rör sig rör kantigt, med militärisk precision till mekanisk, elektronisk musik. De får vilda spel och håller agiterande tal på främmande språk. Jag uppfattar koreografin som en ironisk markering mot krigande och militarism.

Föreställningen avslutas med duon Bolero från 2008. Om det nu är tillåtet att skratta på en dansföreställning, så är det här något av det roligaste som kan ses. Musiken är Maurice Ravels Bolero, men i en elektronisk version som liksom svajar i rummet. Två kvinnor står och snurrar med varsin arm i takt med musiken. Sedan med två armar. Varpå de bumpar iväg åt varsitt håll, för att se sig om och kolla in vart kompisen tog vägen. Det är som en amatördansuppvisning där folk dansar för att det är kul, inte för att visa vad bra de är. Till slut kraschar musiken, men dansarna håller kvar rytmen tills de går av scenen.

Det finns en tendens inom nutida dans att göra koreografi oberoende av musik, men här handlar det om rytmisk dans till musik. Och det är skönt att se.

Dansarna har tränat Gaga under repetitionstiden. Enligt beskrivningen handlar det om att lära känna kroppen inifrån, att trivas i den och att njuta av rörelserna utan att hämmas av hur de ser ut. Resultatet är ett intressant och annorlunda rörelsespråk.

Men det är också påfallande att ingenting ser ut att vara skadligt och göra ont. Till skillnad från kvällens första koreografi, Dark horse, där det känns som att dansaren får blåmärken varje gång hon kastar sig mot golvet.

Så jag vill ge Naharin en femma. För skönhetsupplevelsen, den rytmiska, dansanta koreografin och för det nyskapande rörelsespråket.

Karin Kämsby
eftertre@sverigesradio.se
  

Skriv ut

Dela

Användarkommentarer

Kommentera

Nedanstående kommentarer kommer från användare av sverigesradio.se och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar Sveriges Radios regler för kommentering

Visa fler