Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Piloten om flygkraschen: Man går in i ett annat mode

Publicerat tisdag 17 februari 2015 kl 11.50
"Försökte undvika stubbarna"
(7:31 min)
Piloten Aram Rubinstein flög planet som kraschade i Västerås.
Piloten Aram Rubinstein flög planet som kraschade i Västerås. Foto: Liselotte Karlsson/Sveriges Radio

Några sårskorpor är det enda som märks på Aram Rubinstein som flög olycksplanet i fredags. Alla reagerar heller inte starkt på livsomstörtande händelser, säger psykologen Filip Arnberg.

Både Aram Rubinstein och hans arbetskamrater på HeliAir, som var passagerare på olycksplanet, verkar ha kommit lindrigt undan kraschen på Björnön, psykiskt såväl som fysiskt. Aram har varken haft svårt att sova, mardrömmar eller flashbacks efteråt.

– Jag sover som en prins, det gör vi alla tre.

I ljudklippet hör du hela hans berättelse om kraschen, som var över bara någon minut efter start.

Att inte reagera särskilt mycket alls är tvärtemot vad forskarna trodde förr helt normalt, förklarar Filip Arnberg, som är psykolog och forskare vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri på Uppsala universitet.

– Forskningen visar att alla människor reagerar ganska olika. Tidigare tänkte om dem som inte reagerade särskilt mycket alls, att de har fastnat någonstans. Det finns människor som inte reagerar särskilt starkt, varken nu eller senare. 

Piloten Aram Rubinstein beskriver det som att han kom in i ett annat sinnestillstånd när han märkte att planets enda motor tappade kraft och slutade fungera. Han hade inte tid att tänka på något annat än att hitta någonstans att nödlanda och hade inte tid att svara flygledarna i tornet när de erbjöd honom en landningsbana.

Det här sättet att hantera en akut nödsituation intresserar psykologiforskaren Filip Arnberg, som följt upp personer som upplevde Gottröra-kraschen på 90-talet, där alla 129 personer ombord överlevde.

– Det som händer under själva händelsen och som är mycket intressant, det är den här omkopplingen till fokus på att hantera situationen med alla medel man har, både mentalt och fysiskt.

Efter själva händelsen börjar sedan andra processer ta vid. 

– Då kan det spontant dyka upp minnesbilder. Vi ser det som att hjärnan försöker skjutsa fram bilder för ens inre så att man ska kunna lägga ett pussel över vad som hände för att förstå sina egna handlingar och kanske också förstå vad det var som orsakade händelsen.

– Bilderna kan vara plågsamma, särskilt om det går illa, om man skäms och om man känner skuld. 

Återhämtningen generellt sker etappvis över flera månader, fortsätter han.

– För vissa personer släpper inte de här minnena och mardrömmarna. Det kvarstår en rädsla för att flyga men också för sånt som liknar att flyga; att åka bil eller färja. 

Om man får en ny syn på livet efter en sån här händelse, hur länge håller den effekten i sig? 

– Att vara med om en livsomstörtande händelse har två sidor: den ena är man kan bli mer rädd och försiktig. Den andra är att man växer som person. Man har fått förmånen att sätta livet på sin spets, och genom det perspektivbytet så värdesätter man sånt som är viktigt i livet på ett mycket bättre sätt. I vissa sätt bidrar det till att man tar en helt ny riktning i livet, säger Filip Arnberg och nämner överlevande från Estoniakatastrofen som valt en annan väg efteråt. 



Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".