Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vård i livets slutskede rosas ofta av anhöriga

Publicerat tisdag 24 maj 2016 kl 05.30
"Det är en otroligt fin miljö och behaglig personal"
(8:54 min)
Ljusbordet på Gryta Hospice.
1 av 6
Här tänder personalen ljusen när någon gått bort. Foto: Michael Gawell. Sveriges Radio.
Cecilia Hellkvist, sjuksköterska på Gryta hospice.
2 av 6
Cecilia Hellkvist, sjuksköterska på Gryta hospice. Foto: Michael Gawell. Sveriges Radio.
Birgitta Secher, sjuksköterska på Gryta Hospice.
3 av 6
Birgitta Secher, sjuksköterska på Gryta Hospice. Foto: Michael Gawell. Sveriges Radio.
Helena Meriläinen, undersköterska på Gryta Hospice.
4 av 6
Helena Meriläinen, undersköterska på Gryta Hospice. Foto: Michael Gawell. Sveriges Radio.
Gunilla Mungsgårds man avled på Gryta Hospice.
5 av 6
Gunilla Mungsgårds man avled på Gryta Hospice i april. Foto: Michael Gawell. Sveriges Radio.
Gunilla Mungsgårds kolonistuga i Västerås.
6 av 6
Gunilla Mungsgårds kolonistuga i Västerås. Foto: Michael Gawell. Sveriges Radio.

Vården av människor som vet att de ska dö är en mycket uppskattad verksamhet inom Landstinget Västmanland. Personalen får ofta ta emot positiva reaktioner från patienter och deras anhöriga. Vi har gjort ett besök på Grytas palliativa vårdboende i Västerås, hospice.

P4 Västmanland har den här veckan fokus på goda exempel från vården: #dengodavården. Tipsa oss genom att mejla p4vastmanland@sverigesradio.se.

Vård i livets slutskede, det är tungt att ta in, livets slutpunkt. För de flesta sker avskedet på äldre dar, men även unga måste ibland lämna jordelivet.

Drabbas du av sjukdom och får en kort tid kvar att leva så är det förstås många tankar som far genom huvudet. I slutet av våra liv kommer de här tankarna, och en del håller dem för sig själva. Andra pratar kanske med sina barn, make, maka eller med någon annan. Men också vårdpersonalen kan vara viktig som lyssnare.

Vi besökte Gryta hospice i Västerås en solig dag i maj. Det är en uppskattad palliativ verksamhet där man tar hand om personer som är just döende. Där finns personal som tar hand om de sjuka och ger dem stöd på olika sätt. Patienterna vistas där allt från några dagar till ett par, tre månader fram till slutet.

Själva byggnaden ligger mitt i ett villaområde och det finns ett skogsparti alldeles intill.

Inne i lokalerna ser det inte riktigt ut som ett ordinärt vårdboende, det känns lite extra hemmatrevligt och det finns möjlighet till gemensam samvaro och även barnen har sin egen hörna.

Sjuksköterskan Cecilia Hellkvist, men också Helena Meriläinen och Birgitta Secher, har båda varit med sedan starten för cirka 20 år sedan.

– Jag började jobba här för att jag jobbade inom åldringsvården innan och jag tycker att allt var konstigt och fel med vården. Att man inte hade tid att vårda patienten efter dennes egen önskan, när man ville ha frukost eller när man ville gå upp på morgonen, berättar Helena.

Cecilia Hellkvist läste till sjuksköterska och bestämde sig redan från början att hon ville jobba inom den palliativa vården.

– Ja, när jag blev färdig sjuksköterska så var jag ganska säker på vad jag ville jobba med, och det var den palliativa vården. Jag ringde hit och fick jobb här på Gryta hospice. Det är ett stort privilegium att få jobba med folk i livets slut, att få ta hand om dem den sista tiden så bra som möjligt, säger Cecilia.

Birgitta Secher säger att personalen är väldigt lyhörd för patienternas behov:

– Ja, och vi har lärt oss mycket om dem och ser väldigt mycket även om de inte själva kan uttrycka saker. Vi kan när vi sköter dem se om de har ont eller har andra behov. Och så har vi ju en kontakt med anhöriga, säger Birgitta.

Ja, kontakten med anhöriga är också en viktig del av personalens arbetsuppgifter. Att stötta dem under resans gång genom samtal, berättar Birgitta Secher:

– Det är för att vi upptäckt att det är viktigt, samtal är oerhört viktigt och under den tid patienten är här så behöver ju anhöriga fråga saker. Det är ju ändå en process att dö och den kan man inte om man inte har varit med om det. Och den är ju rätt så lika för alla patienter, så det är viktigt att vi informerar om det så att de är med på resan, säger hon.

Gryta hospice erbjuder anhörigsamtal under hela resans gång, men också efter att patienten avlidit.

– Man kan behöva hjälpa dem att gå vidare, eller att de får prata med någon doktor eller kurator.

Tiden som en patient vistas på avdelningen kan vara allt från ett par dagar till några få månader. Och när den sista dagen kommer vet personalen exakt vad som ska göras.

– Om anhöriga inte är på plats så ringer vi in dem när vi ser att patientens hud får en annan färg eller när andningen förändras, säger Cecilia Hellkvist.

Och efter döden, vad gör ni då?

– De får i allmänhet sitta hos patienten i lugn och ro och ta adjö. Vi tar in ett ljus som vi tänder och om anhöriga vill klär vi dem i deras egna kläder.

Och vi öppnar fönstret när de avlidit, det är för att de ska bli fria och slippa lida. 

Gunilla Mungsgård i Västerås, som själv jobbat på hospice för många år sedan, förlorade sin man Mats i år. Han drabbades av en hjärntumör som inte gick att bota. Och det hela gick väldigt snabbt, från diagnos tills det att han dog på hospice i april i år.

– Det tog ungefär sex månader från det att han blev sjuk tills dess han avled och det har varit en tuff resa som varit intensiv med sjukdomen i sig och alla behandlingar som tärde på honom. Han var hemma så mycket som möjligt förutom de tre sista veckorna då han var på hospice, berättar Gunilla.

Och hon pratar mycket gott om verksamheten där, och hennes man tyckte också att det var bra:

– Det är en otroligt fin miljö, nära till naturen, lugnt och behaglig personal. Och Mats kände till hospice sedan tidigare då hans mamma vårdades där och han bejakade att få åka dit.

Grytas palliativa vård får många positiva kommentarer från anhöriga. Att de får Dagens ros i tidningen är ganska vanligt, och det känns alltid bra säger Birgitta Secher och Cecilia Hellkvist.

– Man känner tacksamhet och det är ett bevis på att vi gör ett bra jobb, säger Birgitta.

– Ja, det känns fantastiskt och man blir glad. Vi klipper ur Dagens ros ur tidningen och sätter in det i en speciell bok och det är jätteroligt att titta i den, säger Cecilia. 

Att leva som om varje dag vore den sista är ett råd personalen ofta får från patienterna:

Lev livet, det kan vara kortare än man har tänkt sig. Man ska ta vara på livet.

I november 2017 planerar man att flytta verksamheten till sjukhusområdet i Västerås.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".