Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Tanumshede

Hönsen räddas från hönserierna

Publicerat onsdag 25 juli 2012 kl 06.00
Sara Levin räddar hönsen från slakt
(5:56 min)
1 av 3
En av hönorna som Sara Levin räddat från slakt. Foto: Andreas Granath
2 av 3
Hönsen som kommer från hönserierna har fått fjädrarna avpickade av andra höns i kamp om mat. Foto: Andreas Granath
3 av 3
Sara Levin med höns som hon räddat från slakt vid hennes torp. Foto: Andreas Granath

Hönsen som värper äggen i äggpaketet du köper lever ungefär ett och ett halv år innan de går till slakt. Men Sara Levin har sedan i våras köpt höns som varit på väg till slakt och räddat dem till sitt torp.

– Det är ju liv, och alla har ett lika värde, säger Sara Levin och tittar ut över hönsen i sin hönsgård.

– Jag förstår inte hur man kan göra reklam på sina äggkartonger om att hönsen är våra bästa kompisar när de ser ut så här. Jag skulle inte behandla en kompis så.

På torpet i Tanumshede vandrar två minigrisar omkring i sin hage, hönsen har två hönsgårdar att röra sig fritt i, både inomhus och utomhus, och på hagen som omger tomten lunkar två hästar omkring i sakta mak.

Sara Levin har varit djurvän sedan hon var fyra år och fick sitt första husdjur efter att ha besegrat sina föräldrar med envist tjatande. Kontrasten är tydlig mot hönsens tillvaro i hönserierna, där 10 000 höns trängs med varandra under ett och ett halvt år, då de ska värpa så många ägg som möjligt.

Därefter slaktas de. De är inte längre lönsamma.

– Jag trodde inte de skulle se så hemska ut som de gjorde faktiskt. Till och med jag fick en liten chock. De bär dem tio, femton stycken i taget i benen när de hämtar dem i fabriken. Jag tror inte de ser dem som djur längre tror jag, de är så inkörda på sitt jobb och att tjäna pengar. De är döda saker för dem, säger Sara Levin.

Två gånger har Sara Levin köpt höns från hönserier för att ge dem ett fortsatt liv. Den första omgångens vita höns har hunnit äta upp sig, har en fin fjäderskrud och för gott om väsen när de pickar i maten i foderrännan av metall.

Men de bruna höns som hämtades för bara någon vecka sedan är smala, nästan nakna efter att ha tappat fjädrarna i kamp om maten med de andra hönsen.

– Höns kan ju vara ganska brutala, de hänger verkligen fast och biter ibland tills blodet sprutar.

Men de tar inte med sig det beteendet hit då?
– Nej, här har de så mycket plats att röra sig på, i och med att de både kan vara inne och ute och inte är så många på liten yta. Här behöver de inte slåss om maten, den räcker ju till alla. De har inte riktigt det behovet här.

Hur snabbt fäster du dig vid hönor som du har hämtat?
– Jättefort, man får ju ett förhållande direkt till dem. Speciellt när de mår så dåligt i början och man märker hur glada de blir av så lite. Så det är alltid lite gråt och sådär när någon dör. Det händer ju ibland.

Är det för att de är gamla då?
– Nej, jag hade otur med två som jag hämtade av de vita som antagligen var svaga redan då. Det tog bara någon vecka så gick de bort.

För bara någon vecka sedan gick det senaste räddningslasset från ett av hönserierna i Fyrbodal. Sara Levin och hennes sambo packade personbilen med kaninburar och flyttkartonger, och gav sig av.

Vid hönseriet tog de sedan med sig så många hönor de fick plats med i bilen. Det blir alltid många fler än planerat. Egentligen får ingen utomstående släppas in i hönseriet, men första gången Sara Levin åkte dit möttes hon av en ny anställd som inte kände till reglerna, och hon släpptes in.

– Jag fick nog lite av en chock. Min sambo sa att nu får du vara tyst för annars får vi inte några höns hem med oss hem. Hade man sagt vad man tyckte hade de nog kastat ut oss. Man får bara gilla läget, säger hon.

Sara Levin beskriver det som en stor bunker. En cementbyggnad utan ljusinsläpp, hönsen värper som mest om de har samma ljus dygnet runt. Hönsen delar på en stor yta och längs väggarna ligger döda och skadade höns som visat sig svagare. Äggen kommer på rullande band ut ur hönsens värpreden.

När du kom in i den här fabriksmiljön, hur kände du dig då?

– Man kände sig väldigt liten. Där finns det 10 000 höns, och man kan bara ta med 50 eller 60 hem. Nu är det ju inte jag som väljer utan de fångar ju in dem. Men det är ändå det här att man inte kan hjälpa alla, men man vill så gärna. Och det är ju bara ren tur för dem som blir fångade och får följa med.

På flera av äggkartongerna i din matvarubutik står det att äggen kommer från frigående höns inomhus. Det här är de hönsen. De här halvnakna, magra hönsen som den första veckan hemma hos Sara Levin knappt vågade ta för sig alls i hönsgården.

Nu har de vant sig och är inte lika skygga för människor, men äggen de värper låter de fortfarande ligga. Tanken att ruva på dem är inget som slår dem.

Nu har Sara Levin 80 höns, en bråkdel av de 10 000 som går till slakt varje omgång i hönserier.

– Det känns ju jävligt tråkigt, men man får tänka att man itne kan rädda alla, men man kan rädda några i alla fall. Det är mer än vad de flesta gör, säger hon.

Känns det som att du gör någon skillnad?
– Absolut, det gör det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".