Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s hälsojournalistiska program.

Eftersnack 13 januari - Med rätt att sörja

Publicerat tisdag 13 januari 2009 kl 17.55

God fortsättning!

Första veckan utan helger känns ganska… skön. Efter två veckors ledighet och vila tycker i alla fall jag att det känns bra att sätta lite fart igen och få upp tempot i kroppen. Den här terminen så har vi en ny medarbetare på redaktionen, Helene Almqvist är vår nya reporter, som vi är mycket glada över att få jobba med.

Dagens program handlade om sorg och båda våra gäster har skrivit böcker i ämnet. Professor Britta Lundgren, från Umeå Universitet kom ut med en forskningsrapport med titeln ’Oväntad död – förväntad sorg’. Göran Gyllenswärd är leg psykolog och psykoanalytiker och han kommer ut med en bok först i maj med titeln ’Vägar i sorgen’. Den har han skrivit tillsammans med prästen Lars Björklund.

Vi fick in många brev under sändningen med tankar kring sorg och att mista någon nära. Här är några:

I skriver:

”Jag är en 67-årig kvinna, min pappa dog i maj 2008, 89 år. Jag trodde att jag var förberedd på att han inte skulle leva många år till,  men jag har lärt mig att man inte kan förbereda sig inför en nära anhörigs död. Jag undrade också om det var naturligt att känna så stark sorg i min ålder efter min pappa 89 gammal!  Då fick jag stort stöd av att läsa Annika Borgs bok ”Inga fler dagar inom parantes”.

”Hej!

Några korta rader om konsekvenser av obearbetad sorg  i unga år. Jag förlorade min far när jag var 16 - han tog sitt liv - och jag kunde inte ta in sorgen utan blev en duktig men vilsen flicka. Sorgen var inget vi pratade om i familjen - på sätt och vis borde det inte vara oväntat - han hade gjort många försök tidigare - men för mig var det ändå oväntat - alla ggr tidigare hade han överlevt.  När min mor dog tio år senare - också oväntat - hon dog efter en planerad ”enkel” operation med komplikationer tappade jag greppet om verkligheten och gick in i en psykos… Nu är jag över 50 jag medicinerar med antidepressiva för att leva, ”inte bara överleva”. Medicinen är en nödvändighet - och jag är glad för att den finns. Jag har lyckats arbeta fram till nu men har nu sökt sjukersättning - inte som ett aktivt val utan som en följd av problem med att hantera relationer på min f d arbetsplats. Det finns ingen anledning att vara bitter - men jag är övertygad att en större kunskap och en mindre rädsla för att prata om döden och att tillåta olika reaktioner och ta hand om dem - så hade mitt liv sett annorlunda ut. Jag hade kunnat använda min kapacitet till mer än att hålla näsan över vattnet.

- ”Maskrosbarn”.

Hej!

Tror att jag vet mycket om sorg - eller kanske vet jag inget alls?

Förhistorien till sorgen och saknaden efter min man har tyvärr med själva sorgeprocessen att göra, för de sista nio åren präglades av multihandikapp och sönderfall, vilket gjorde att nästan alla vänner skyggade och försvann… I juni 1999 dog han.

Jag har aldrig känt mig så ensam och övergiven, för allt var så TYST. Det hade länge varit ”så synd” om mig att inga vänner hade kurage att höra av sig nu när det var ännu värre. Eller hur de tänkte.

Jag fastnade i denna ordlösa sorg, tårarna kunde komma okontrollerat var och när som helst. Jag ”kommunicerade” med Christer oavbrutet. Så här var till ända fram tills våren 2007, då jag en natt drömde att någon bannade mig för att inte låta honom få ro. Jag mindes drömmen då jag vaknade och upplevde att jag fått mig sanningen till livs. Jag måste släppa honom, låta honom bli fri.

Sorgen och saknaden kommer nog aldrig att försvinna, men det känns inte längre som ett öppet sår”.

/S

Signaturen B skriver så här:

”Hej,

jag lyssnar till ert program om sorg. Kom då att tänka på hur det var för mig när min man blev sjuk i bukspottskörtelcanser. Det var en chock att få beskedet - för det är en allvarlig och oftst dödlig form av cancer. Jag kände att jag inte skulle orka med omgivnigens osäkerhet hur de skulle bemöta oss, så jag skrev ett brev till släkt och nära vänner där jag talade om hur vi hade det med reaktioner och i vardagen, som faktiskt också hade fina kvaliteter. Det var mycket bra. När sen min man dog pratade och pratade jag jättemycket med alla som orkade lyssna. Det var mitt sätt att klara mig. Och så frågade jag mig ”är det outhärdligt just nu”. Det var det inte alltid. Och det var en hjälp att ta en liten stund i taget.”

”Hej. Min storebror och förebild tog sitt liv när jag var 19 år. Detta hände för 20 år sedan. Mycket har varit smärtsamt, men jag har alltid accepterat och respekterat hans handling, liksom mina egna känslor. Många gånger har jag upplevt att det är omgivningen som ”saknar någonting”, snarare än jag. Jag värdesätter livet dag för dag och är noggrann med mina val i livet. Döden ger perspektiv på livet”.

/M

K skriver:

”Ett märkligt sammanträffande, i dag är det 16 år sedan jag miste min älskade i en bilolycka. Idag kan jag tänka på honom med glädje, men det har tagit många år förut var det bara med stor sorg. Att få sörja färdigt har varit min läkedom. Det tog mig fyta år med samtalsterapi och så småningom även lite tabletter för att hamna i ett tillstånd där livet fortfarande kändes värt att leva. Ensamhet och sorg var för övrigt det skönaste!”

G skriver:

”Hittade min make död under traktorn när jag kom efter arbetet 1995. 3 barn i tonåren. Råddes att börja arbeta efter 5v. Tungt soc.+ chefsjobb ledde till utbrändhet 2000. Sammantaget är det först nu som sorgearbetet kommit igång på riktigt. Typiskt där i början var att fråga hur det var men inte vänta på svaret.”

”Hej,

i dag talar vi mycket om döden och sorgen jämförelsevis. Det har blivit normalt att sörja tack och lov.
När jag var sju och min lillebror dödades i en bilolycka var det helt tabu att gråta eller sörja.
Når föräldrarna sedan dog några år senare drabbades jag som den enda kvar levande av familjen av att det enda att göra var att glömma.
Det går aldrig över det har präglat hela mitt liv och kommer att fortsätta prägla varje relation och och varje stund fram till min egen död.
Det som ändå gjort det möjligtat att leva och överleva är att välja vara en engagerad och hjälpande medmänniska.”

Med vänlig hälsning, P.

Ja, det var några utdrag ur dagens brevskörd, tack alla ni som delade med er!

/Ulrika

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".