Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s hälsojournalistiska program.

27 oktober - Modersmyter

Publicerat tisdag 27 oktober 2009 kl 13.46

Oj, oj, att ge sig in i en diskussion om moderskapets myter och föreställningar är att sticka in huvudet i en myrstack. Många blir upprörda och går till attack. Dessutom river det upp mycket känslor som legat dolda länge, det har Viktoria Myrén upptäckt, sen hon gav ut sin roman ”i en familj finns inga fiender”. Där tar hon upp många tabubelagda tankar kring moderskapet, förbjudna tankar som hon velat dra fram i ljuset. Psykiatern Christina Spjut har en annan ingång på moderskapet, hon träffar mödrar som mår mycket dåligt, som är deprimerade, och hon har reagerat starkt på att dåligt kontrollerade studier kring tex effekterna av amning presenteras som vetenskapliga fakta. Något som gör att kvinnor som har problem med amningen känner sig pressade att ihärdigt försöka trots svåra problem.

Såren och känslan av otillräcklighet kan sitta kvar länge, det visade inte minst några av de samtal som vi hade med i programmet. Vill dock gärna än en gång poängtera att vi inte på något vis ville ifrågasätter själva amningen som företeelse, utan bara det faktum att man pressar mödrar med argument som inte har vetenskaplig underbyggnad. Att ammande mödrar bör hålla nere på alkoholkonsumtionen för att klara av att se till sitt barns behov är en sak, en helt annan är att falskeligen hävda att ett glas vin till maten ger samma effekt som om jag gav det till mitt barn, och att alkohol under amning går att likställa med alkohol under graviditeten – det är ju inte sant. Det finns däremot gott om vetenskap bakom  budskapet att inte dricka under graviditeten. Det var just ett glas vin under amningen som jag nämnde i början av programmet– inte  under graviditeten, som någon upprörd lyssnare uppfattade.

Just ifråga om moderskapet så är det ofta så att våra egna uppfattningar färgar den information vi tar in. Många har skrivit till oss – här är några brev:

”Hej!

Har fött tre barn för 19-25 år sedan (från jag var 35 år) och upplevt många obegripliga kommentarer från personal på BB och BVC.

Har alltid varit trygg i mig själv, läste Anna Wahlgrens barnaboken och är /var gift med en klok läkare, som hela tiden påminde mig om vilket viktigt arbete jag nu hade, så allt gick toppen, ammade sammanlagt 5 år utan komplikationer!

MEN jag upplevde att man som förälder liksom fråntogs rätten att klara av att ta hand om sitt barn, man blev misstänkliggjord och personalen fördjupade sig i bagateller och verkade inte ha riktiga problem.

Redan att inte få ha barnet vid sin sida på natten på BB innebar en omyndighetsförklaring. Personalen blev förvånad över att min son kände av när jag gick ut ur rummet. (Hur stark är inte förbindelsen mellan mor och barn!) Jag blev nästan utskälld när jag ammade på "fel" tidpunkt enligt en syster på BB. När jag efter andra barnets födelse ville åka hem efter ett dygn fick jag kämpa för det och alla andra mammor blev jätteförvånade och frågade "Får man det?". Hela tiden ifrågasattes att våra barn vid BVC-vägningen var kortare än genomsnittet trots att vi föräldrar är kortare också !!!! Som om det liksom måste var något fel hela tiden.

Mammor måste stärkas till att själva handla enligt sin instinkt, dvs. naturligtvis inte sitta och lida vid amning t.ex. Annars blir man ju så osäker och ringer till BVC f.a. t.o.m. fråga om det är dags för barnet att ha mössa nu, osv.

Bättre utbildning till personalen! Som ska stärka mammorna/föräldrarna!

Hälsningar K

”Hej

Jag har bara hört en del av inslagen, men jag känner mer och mer att barnavårdscentralerna, eller kanske distriktssköterskorna, kan vara enormt viktiga i att göra oss mammor osäkra eller trygga.

Min äldsta son föddes 1988, när jag var 36 år. Jag kände mig mycket trygg i min mammaroll, hade inga problem att få igång amningen och ammade i 9-10 månader utan problem. Då var det svårare att få honom att acceptera smakportioner, så jag ammade helt i nästan ett halvt år. På den tiden fick man veta att efter ett halvår räckte inte bröstmjölken till, så jag blev litet nervös innan jag fick honom att börja äta, men det fixade sig ju. Han vägde bara 2850 gr när han föddes (fullgången) så det var därför jag var litet ängslig innan han väl började äta. Sedan tog mjölken bara slut och allt var frid och fröjd.

 Efter något år ramlade slanten ner och jag kom på att jag hade kunnat ”stödutfodra” med välling, om det tagit längre tid att få honom att äta ”riktig” mat.

  1. Sommaren 1994 var väldigt varm så han använde mig nog som törstsläckare också, men jag hade inga problem med detta. För eller senare skulle han ju börja äta och han var otroligt pigg och aktiv. Däremot räckte inte energin till att växa och lägga på sig enligt hans kurva, så där stannade det ju upp litet.
  2. Men hon hade sått ett frö, så från att ha ammat helt och försökt få i litet mosad potatis eller morötter gick jag till 3 mål per dag. Tack och lov fick han ingen födoämnesallergi!

En bidragande orsak till att han började äta var att han själv kunde plocka maten med fingrarna, vi skar i små bitar och han åt. Han gillade helt enkelt inte mosad mat! Jag fortsatte att amma morgnar och kvällar, men när han var 13 månader tyckte han att det räckte. Inom parentes var jag mammaledig i två år.

Min svägerska ammade sitt yngsta barn född hösten 1996 morgnar och kvällar efter sex månaders ålder. Dottern åt ”vanlig” mat med god aptit, men med tanke på allergier och eftersom hon hade gott om mjölk, tyckte hon att hon kunde fortsätta amma litet. Det tyckte inte distriktssköterskan (samma som min) trots att flickan gick upp i vikt som hon skulle. Och samma sak där, det var min svägerskas tredje barn, hon var också över 40 när dottern föddes och kände sig trygg i sin mammaroll, men kände sig påhoppad och osäker.

Det tråkiga är ju att hon agerade efter alla rekommendationer som gällde 1997 och ändå går en distriktssköterska (född i början av 1950-talet) in och ”förstör”. Det blev ett väldigt långt mejl och jag vet inte om ni har någon nytta av det, men jag förstår alla stackars mammor som har det motsatta problemet och inte kan amma. De måste känna sig enormt skuldbelagda, eftersom vi, gamla mammor som faktiskt kunde amma, kände oss otillräckliga och osäkra.

Vänliga hälsningar
A"

”Hej!

Vår son föddes med dubbelsidig läpp-käk-gomspalt och kunde inte ammas.  

Min fru pumpade istället det första halvåret, och programmet väcker ett par reflekioner från en pappas perspektiv:
– Jag känner igen beskrivningen av en ångestkänsla under amningen, i min frus fall under pumpandet. Hon tänkte själv att det berodde på att hon just pumpade och inte hade barnet nära, men kanske är det något i själva ammandet/pumpandet som kan trigga en ångestkänsla? Min fru blev aldrig deprimerad och jag minns det som att ångestkänslorna klingade av med tiden, och det kan förstås också vara helt olika företeelser.

– Att få vara delaktig i matandet – jag matade klart mer periodvis, annars hade väl hon inte fått göra annat än att först pumpa och sedan mata – är ju toppen för en pappa!

– Vår son föddes i USA, där amningsfrekvensen är lägre, men amningsfanatiker fanns ändå. En föreståndare för en affär med amnings-och mammasaker försökte t.ex. övertyga oss om att vårt kommande barn visst skulle kunna ammas trots lkg-spalten; som tur var hade lkg-teamet vi varit i kontakt med noga inskärpt att vi skulle avvisa alla sådana förslag. Vår barnläkare var svensk och förespråkade att min fru skulle pumpa det första året med motiveringen att det ger ett skydd mot allsköns sjukdomar (tror till och med att hon nämnde cancer). Nu höll min fru ut ett drygt halvår, men skulle nog gärna ha slutat betydligt tidigare. Å andra sidan är det ju ganska praktiskt (och billigt) med bröstmjölk - och man vill ju gärna tro att det också är lite bra för barnet ...

Tack för ett intressant program!

/A

”Hej Kropp och själ!

Jag håller med om en del som sades i programmet angående amningsinformationen inom mödrahälsovården. Jag är själv barnmorska och tycker att det ibland kan vara svårt att informera på ett "objektivt" sätt. Jag blev dock upprörd när psykiatern Christina Spjut sa att det inte finns någon vetenskap på mödravårdcentralerna.  

Vi sysslar med mycket mer än amningsinformation och det ligger mycket vetenskap bakom det vi gör. Dessutom tycker jag att det är orättvist att bara skylla på oss barnmorskor. En stor del av det  vi informerar om och gör är ålagt oss från Socialstyrelsen och de medicinskt ansvariga(läkarna). Jag hoppas att ni gör fler program om detta så att även den sida ni kritiserade får komma till tals. Jag upplevde dagens program som mycket vinklat.

U


”Hej!

Jag ville bara uttrycka min stora förvåning över denna respektlöshet mot kvinnors rätt att själva bestämma om amning känns rätt eller inte och att kvinnor blir så styrda av en sorts "amningsmaffia" som inte ger någon annan utväg utan stora skuldkänslor.

Själv fick jag barn i början på 70-talet då det inte var modernt att amma (min mamma var säker på att min dotter skulle svälta ihjäl eftersom hon inte fick något annat än bröstmjölk dom första månaderna). Jag hade många vänninor som inte alls ville amma och tyckte bara att det var jobbigt och det var ingen som tyckte det var något konstigt med det. Själv tyckte jag om att amma och att det var bekvämt. Men framförallt det som slår mig när jag hör vad många kvinnor gått igenom så blir jag förskräckt över hur lite kvinnor litar på sig själva och sin egen magkänsla. Jag tänker att min gerneration 40/50-talister var mycket stakare i sin självkänsla och tog egna beslut även om det gick emot den s k expertisen. Jag tror att Kvinnorörelsen gav kvinnor råg i ryggen och vi skulle aldrig ha accepterat en dogmatik som inte tog hänsyn till kvinnors egen vilja.

Sorgligt att kvinnor blivit så svaga och ensamma i sin situation idag! Kvinnorörelsen skulle behöva bli mycket mer kollektiv igen för att vara en röst i samhället.

Vänliga hälsningar 
E

”Hej

Ang. förlossninghjälp så tycker jag att man ska få inform om olika sorters hjälp.MEN..vad man än väljer för smärtlindring så är man en lika duktig mamma och gör ett jätte jobb.

Ang. moderslyckan så är det inte säkert att den innfinner sig förrän efter flera mån. när allting börjar få struktur där hemma.

Amningen är en lycka om det funkar. Men att amma in absurdum så att varje matstund blir en plåga både för kropp o själ är inget att fortsätta med. Tack Elisabeth för Ditt inlägg! Du blir nog en bra barnmorska med realistisk syn på ditt jobb!

A

”Hej Kropp o själ. 
Jag är en man och sitter på jobbet o lysnar till erat radioprogram "jag säger bara alla dessa åsikter "suck" .
När mina barn föddes (idag 20 o 15 år) drabbades min sambo av fruktansvärd förlossningsdepretion och ångest över att inte kunde/orka amma. Vi löste detta genom att hon pumpade ur (med handpump) i lugn och ro, jag tog så gott som alla nätter och matade med flaska, detta tyckte jag fungerade helt perfekt, kvinnan fick sova och jag fick vara nära mina barn.  Hälsningar 
J

”Vi fick skäll för att vi ammade för länge .... hej, ammade vår son (f 2006) länge  – 16 mån – det gick mycket bra från början till slut. Men vid ca 9 - 10 mån fick min man responsen att vår sons nedåtflackande viktkurva (ner till normalkurvan) att det det var amningens fel – helt. dessutom skulle hans tänder trilla av. Ett möte med en tandsköterska lugnade oss som tur var strax efter.

MVH M

”Hej!

Jag vill berätta om min historia, mest för att det är synd att fler kvinnor drabbas.

Under hela min andra graviditet plågades jag av hugg under bröstkorgen. Hugg som kunde vara så starka att jag tappade andan. Ibland var det så jobbigt att jag trodde jag skulle föda. Två gången var jag inne på BB. Första gången lämnades jag bara i ett rum i väntan på läkare och när det inte var sammandragningar så fick jag vänta i 6 timmar... sedan gick jag.

Andra gången var min man med men det var i stort sätt samma sak. Man menade att bebisen sparkade nog på en öm punkt och att det var normalt.

 Efter födseln fortsatte smärtorna, att lägga bebisen mot höger bröst för att amma var förknippat med. Jag hade stora skuldkänslor över att jag hellre ville pumpa än amma och det blev inte bättre av att han hade något jag tror var kolik. Hans skrik ökade min stress och smärtan kom tillbaka. Jag undrade om han hade lika ont som jag.

 En morgon hade jag så ont att jag ringde ambulans och åkte till akuten. Efter flera dagars undersökande upptäckte de att jag hade en galla som först hade skrumpnat ihop, förmodligen redan under min första graviditet och slutat fungera, men den var dessutom inflamerad och jag fick en akutoperation. Enligt läkare är det inte ovanligt att gallan förstörs vid graviditet, därför undrar jag hur alla inom mödravården kunde missa det?

Jag kan känna sorg över att jag blev bestulen på den där mysiga bebistiden, som jag inte heller hade med mitt första barn eftersom han inte ammade för att han inte ville ta bröstet tröts att jag hade kopiösa mängder mjölk. Med nummer 2 har mjölken aldrig varit tillräcklig, det var som om den där galloperationen kom i vägen.

 Mvh L

”Hej,

Vår son som föddes i februari 2008 ammandes delvis i ca tre månader. Istället satte vi in ersättning efter ca två veckor eftersom han inte gick upp i vikt.

Fungerad mycket bra - jag och min son fick en bra närhet (spelar ju ingen roll vem som håller i flaskan) och mamma kunde sova varannan natt.

Med ersättning i flaska kan både mamma och pappa få ett starkt band till sina barn på ett tidigt stadium. Det märks faktiskt skillnad idag mot andra barn i föräldragruppen då vår son ex vis lika gärna går till pappa som mamma om han gör sig illa.

Just sömnen är ju också ett problem för många ammande mammor och där kan pappor faktiskt avlast mycket med ersättning.

Med vänliga hälsningar

// R

”Hej!

Apropå "Att föda som en man": Min syster fick en gravt cp-skadad son för några år sedan. Det var hennes första barn. Hon födde på ett ”naturligt” BB där man inte "medikaliserar" förlossningen. Nej, hon såg ö h t inte till en läkare under hela förlossningen. Då hon var i princip avsvimmad av smärta och hennes man, eller barnmorskan (!) inte heller förstod vad som hände så gick förlossningen alldeles för långsamt och för långt och pojken fick syrebrist. Han fick återupplivas efter att han tillslut kom ut. Läkaren, som aldrig kom, har nu blivit prickad, men min syster och hennes son och familj lever med dessa grava funktionshinder varje dag och varje natt, helt i onödan.

Om han hade fötts på ett vanligt sjukhus, eller i ett sydeuropeiskt land hade pojken kanske varit helt oskadd idag. Jag har redan två barn, men om jag skulle föda igen skulle jag ALDRIG gå till något mysigt förlossningsställe med fina gardiner och saccosäckar och samsovning med pappan efter förlossningen. Ge mig hellre full beredskap. Det handlar om liv och död!

Hälsningar,

 J

  1. Vid fyra månaders ålder var jag på BVC på en mammaträff med två barnmorskor. På en direkt fråga säger att jag inte har börjat med smakportioner och inte tänker börja förrän vid sex månaders ålder. Barnmorskorna väljer då att, inför de andra mammorna, ägna en halvtimme åt att övertala mig att börja med smakportioner direkt. De målar upp en bild av att jag kommer att ha problem med min son vid alla måltider i flera år och att han riskerar att få bristsjukdomar. Mitt argument att det inte varit några problem alls med första barnet, som inte heller fick smakportioner förrän vid sex månaders ålder, lyssnade de inte alls på. 
  2. Jag mådde dåligt av denna kränkande behandling och började naturligtvis tvivla. 
Alla andra jag talade tyckte att vi skulle stå på oss och faktumet att det gått bra med vårt första barn gjorde att vi höll fast vid mitt beslut. Stressen jag kände när jag väl började med smakportioner hade förmodligen kunnat skapa problem, men jag fick resonera med mig själv vid varje tillfälle för jag insåg ju logiskt att det skulle gå bra, men känslorna lyssnade inte alltid på logiken! Min son äter numera som en häst!   Numera är rekommendationerna att man ska börja med smakportionerna vid sex månaders ålder!                                                                                                   

Med vänliga hälsningar C

”Hej!

Underbart att ni tar upp mitt favoritämne! Sitter mitt i patientarbete på barnmottagningen men bifogar mitt inlägg:

Alkoholintag, så tidigt att man inte ens vet att man är gravid, kan skada fostret. Hos möss. Folkhälsoinstitutet tycker att fertila kvinnor bör informeras om det. Så att kvinnor som skulle kunna bli gravida avstår från alkohol. Det innebär alltså att varje kvinna mellan 13 och 52 år bör bli absolutist. Detta är det moderna kvinnoförtryckets ansikte!

Att man som kvinna i Sverige idag överhuvudtaget vågar bli gravid är förvånande. Listan på förbud och pekpinnar är oändlig, och man är lovligt byte för var och en som vill se till att man lyder. Sushiförsäljaren tittar förebrående på mig när jag vidhåller att jag trots att jag är gravid vill ha en vanlig sushi. För ingen vill väl skada sitt barn, va?!

När kommer råden att gravida kvinnor bör avstå att flyga? Att åka bil? Dessa aktiviteter måste ju innebära en ökad risk för fosterskada om planet störtar eller bilen krockar. 

Så sårbar man är när man bär sin ofödda osynliga avkomma inom sig! Med ett hormonpådrag större än någon annan gång i en människas liv! Man suger in allehanda tyckanden och råd som en tvättsvamp, ständigt skuldtyngd för att man inte till fullo kan leva upp till samhällets krav.

Man skulle göra vad som helst för att få en garanti för att ens lilla barn skall överleva fosterlivet och födas friskt. Men den garantin existerar inte.

I vårt moderna samhälle kämpar vi för full kontroll. Vi förnekar döden. Vi tolererar inte fosterskador. Men största andelen av den sjuklighet och dödlighet som drabbar foster är omöjligt att förebygga, det är faktorer utom mänsklig kontroll såsom genetik som styr. Kostråd saknar här betydelse.

Svenska gravida kvinnor blir idag undernärda då så mycket är förbjudet att äta. Livrädda blivande mammor ringer mödravården och gråter då de fått i sig en bit gravad lax. Många springer stolta mot mål i nionde månaden och har följt regelboken till punkt och pricka. Och det som inte får hända händer ändå: barnet dör - trots av mamma gjort allting rätt!

Det har visat sig att brist på omega-3 i fosterlivet ger störningar i hjärnan liknande dem som alkoholintag enligt den nya rapporten ger. Brist på omega-3 blir vanligare då gravida inte vågar äta lax av Listeria-rädsla (Listeriainfektion med påverkan på fostret drabbar färre än 10/100’000gravida/år i Sverige).

Man kan vara riktigt provokativ och leka med tanken att en bit lax kanske tar ut ett glas vin, i fråga om påverkan på fostrets hjärna.

Om då barnet föds friskt och alla är glada, så är det dags att amma. Det har tydligt visats att alkoholhalten i bröstmjölk blir densamma som i mammans blod, alltså ungefär lika hög som i vanligt bröd, om mamma dricker ett eller två glas vin. Men ändå fortsätter trenden att man i mödrahälso- och sjukvården avråder mammor från att dricka alkohol under amningsperioden, för att den som tar hand om ett barn inte bör vara alkoholpåverkad, bl a p g a att förmågan att ta sig till sjukvården då minskar.

Men pappan då? Pappan nämns aldrig i dessa sammanhang. Efter 9 månaders total omslutelse av allehanda restriktioner som mamman har bakom sig, skulle man kunna tycka att det är rimligt att pappan står för avhållsamheten och kör till sjukhuset om barnet blir sjukt och mamma druckit ett glas vin till middagen.

Jag vill att vi skall våga se lite större och lite rättvisare, så att både mammor och pappor får leva ett gott och fritt liv utan oro, ångest och skuld om man tar minsta steg utanför ramen. Att vi skall våga släppa kontrollen och lita till vårt sunda förnuft under våra graviditeter och småbarnsår – ta förbuden med en stor nypa salt, leva hälsosamt, röra på oss och vara snälla mot oss själva! Ha ett gott liv. Det tror jag våra barn får gynnas av!

 A

”Hej

Så fort barnet blir 4 månade så slutar det vara amning som är viktigt. Trots att socialstyrelsen rekommenderar enbart amning/ersättning till 6 månader så börjar de hetsas om att barnen skall ha smakportioner redan vid 4 månader. Äter barnet inte fulla portioner vid 6 månader så har du som förälder gjort fel. Äter inte barnet stora portioner då så blir rekommendationen att du bör sluta amma.

Föräldraskapet är något som alla andra har en hel massa åsikter runt. Eftersom alla vill göra sitt bästa för barnet så är det klart att du får dåligt samvete om någon säger att du gör fel.

Mvh E”

”Tack för ett bra inslag om Bea. Tänk om jag själv kunde hört det inslaget när jag ammade min numera 6-åriga dotter. Då kanske jag hade sluppit bli så sjuk och må så dåligt precis som Bea.

 U

”Hej!

 Skönt och viktigt att ni tar upp ämnet.

Själv drabbades jag av en post partum-depression och det var definitivt inget jag hade förväntat mig. Vad som är grunden till detta kan vara olika faktorer men en sak som jag vet var en av mina orosmoment och som jag anser att sjukvården bidrog med det var amningen. När vi kom till vår BB-avdelning så uppmanades jag att amma mitt barn som gnydde oroligt. När jag påtalade att det inte fanns något så fick jag veta med barsk åtsägelse att "lite rå-mjölk finns det alltid" men så var det inte. Vårt barn var jättedåligt och hungrigt och blodsockret obefintligt. Vårt barn fick tillbringa sin första månad på neonatalklinik och även där blev jag uppmanad att få igång amningen - med ett helt sjukvårdteam som drog i mina bröstvårtor skulle jag slappna av och amma... Detta skulle jag göra samtidigt som sjukvården mätte vårt barns blodsocker. Var värdet lågt så skulle barnet fyllas på med mat... Jag satt i pumpbås och pumpade. Hela mitt barns liv hängde på mina bröst.

Sen kom vi hem och där blev det ännu värre. Ja, ni kan ju tänka er. Även om jag är och var en rationell människa så blev detta en fix idé, något livsviktigt nästan symboliskt. Till slut brakade alltihop.

I mitt tillfrisknande valde jag att söka upp kusnkap för att spräcka myten om amningen och träffade bland annat Agnes Wold som gav mig goda insikter.

Idag upplever jag amningen som en sista boja för kvinnor att kunna uppnå en "frigörelse". Moderskapet är idag så tvångsladdat när det istället skall vara en förmån. Denna skeva bild tycker jag att media men även sjukvården upprätthåller.

Jag råder andra mammor att "frigöra" sig från amningstvånget ifall det inte funkar och vara en bra mamma. Har även haft förmånen att föreläsa för BVC/Barnmorskor om min post partumdepression och hoppas att jag därigenom kan hjälpa/lätta på myten om det perfekta moderskapet/amning.

 N”

”Den första tiden som nybliven mamma är en oerhört utsatt tid. Det går inte att föreställa sig vad det innebär. Man borde inte bara se till barnet utan även till mammans välbefinnande, vilket i förlängningen även är det bästa för barnet.

Hälsningar

E”

”hej!

Sitter hemma med min 6 mån gamla dotter nr 2. Lyssnar på ert program om modersrollen och amning (som fungerar bra den här gången).

Kommer ihåg hur det var förra gången när amningen skulle etableras, då höll mvc kurs inför föräldraskapet innan barnet var fött och jag upplevde som som ett evigt tjat om att man skulle amma, vilket jag såklart ändå hade tänkt göra.

Sen när jag väl satt där med min nya baby så började jag ana varför de hade tjatat så mycket.

 Det är ju faktiskt svårt att amma! det var ingen som hade berättat det, men med tanke på all "indoktringering" som man utsatts för under mödravårdtiden så började jag ana varför de hade tjatat så mycket. jag upplever även att mina väninnor som också var nyblivna mammor kände samma sak. jag hade behövt mer stöd både på bb och kanske från någon nära vän eller släkting som skulle ha funnits i min närhet i början, kanske en mamma eller en syster som kunde stötta och peppa och bara bekräfta att det man gjorde var rätt, hela tiden, men som också liksom "erkände" att det faktiskt inte bara är kul och mysigt utan svårt också!

Jag tror alltså att problemet beror på att vi inte har lika bra kvinnliga nätverk nuförtiden, nu sitter man ju mest hemma ensam med sig själv och sitt barn när det är nyfött och pappan har börjat jobba. hade nog varit lättare om man hade levt lite mer över generationsgränserna och i en familjekonstellation med flera kvinnor nära sig som kunde på ett bra sätt stötta en.

Mvh b

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".