Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i Kronåsens industriområde med kraftig rökutveckling som följd.
(Publicerat idag kl 15.48)
P1:s hälsojournalistiska program.

Eftersnack v 7 - När livet blir en tävling

Publicerat tisdag 16 februari 2010 kl 13.45

Så här mitt under brinnande OS-eld och med det första svenska guldet fixat, så är Vinnarskalle – ordet på mångas läppar. Det  finns ju en slags magi i detta att vissa klarar att höja sig, prestera på topp och pressa ut det där lilla extra precis i rätt ögonblick, när det gäller. I OS till exempel. I studion idag för att reda ut det där med vad som egentligen skapar en vinnarskalle var forskaren i idrottspsykologi, Göran Kenttää, som till vardags jobbar på Gymnastik – och idrottshögskolan och förre medeldistanslöperskan Malin Ewerlöf Krepp. Hon är numera, tränare, föreläsare och springer en hel del maraton. Det kom att handla en hel del om idrottande och tävlande, med fokus på just vad som gör en vinnarskalle. Malin menade att det var ganska mycket medfött, drivkraften att tävla. Göran talade också om baksidorna av att vara en tävlingsmänniska, det är lätt att identifiera sig för mycket med sina prestationer, vilket kan göra det extra smärtsamt att inte lyckas nå sina mål. Många av er som mailade in skrev också om baksidan av att vara en vinnarskalle.

Här kommer några inlägg, vi hörs, Ulrika.

”Hejsan!

 Bara en liten historia om en vinnarskalle.

För några år sen levde jag ihop med en kille som hade en riktig vinnarskalle, vilket visade sig bland annat i att när vi spelat Yatzy en gång i fjällen och han förlorade så ÅT HAN UPP protokolltpappret.

Vänliga hälsningar S”

”Hej! Tyckte att ämnet om vinnarskallar på något sätt angick mig.

Jag vann alla längdskidtävlingar i lågstadiet.  Jag hade bäst betyg i klassen.

Men min "tävlingsinstinkt" blev faktiskt min värsta stressfaktor.

Att komma tvåa på skidtävlingen gick inte till slut. Eller trea. Att inte kunna vara bäst i klassen hela tiden slutade med avhopp i gymnasiet.

Jag fortsatte på folkhögskola, och jag har många gånger varit sugen på att delta i skidtävlingar eller andra typer av kollektiva lopp som tex tjejmilen men jag vågar inte.

Nej jag idrottar helst ensam, tar inte tid, skulle aldrig falla mig in att använda en stegräknare. Att mäta prestationer är överhuvudtaget problematiskt, och jag har periodvis också haft svårt att se andra tävla. Jag kan inte dra någon enkel slutsats av detta, om det är en bra eller dålig egenskap, eller vad det beror på att alltid vilja vara bäst. Jag har själv fått dämpa mig, hitta nivån i mitt liv där denna egenskap modifieras så den blir konstruktiv i min dagliga gärning.

/C”

”Hej

 Jag är gift med en man som har vinnarskalle. Det är bara när han kan vinna som han engagerar sig.

Han tävlar mot mig i allt.

Komma först till bussen. Kunna sätta sig främst i bussen.

Ligga steget före på promenaden.

Lagar godast mat.

Mest påläst.

Etc etc etc.

Han är hyggligt allmänbildad, men det blir mer monolog än dialog vid samtal.

Han kan bara inte spela "pingis" med orden i en diskussion. Han tänker bara ut sitt nästa drag och fångar i stort sett aldrig bollen - kompletterar med en synpunkt eller med bekräftelse - och bollar tillbaka, som de flesta faktiskt gör i normala samtal.

 Tyvärr har det också haft en mycket tråkig effekt när det gäller våra barn - två pojkar - nu vuxna.

De har aldrig visat intresse för att vinna - pappa skulle ju bara vinna över dem.

Pappa har varit aktiv inom idrott i ungdomen - och man skulle kunna tro att han skulle introducera sina pojkar i idrott.

Men icke!

Min man insåg att ingen av våra pojkar skulle vara ivriga och vinna - utan bara vilja vara med i idrott för att ha kul med kompisar. Göra sitt bästa, men att vinna skulle aldrig bli det viktigaste.

 Nu är sönerna 20+, och får leva med att deras pappa aldrig har engagerat sig och ansträngt sig för att de ska idrotta - vilket skulle inneburit "besväret" att köra till träning mm mm mm

UTAN att de skulle vara bland de främsta.

Pappa har inte ens tagit med dem på en fotbolls- eller hockeymatch. (Han har inte gått själv heller - ser hellre på TV - Men för pojkarna hade det givetvis varit kul att någon gång ibland kunnat få se en match i.r.l.)

 Min man spelar golf - och det går allra bäst om det finns mycket folk/publik runt banan!

 HUR gör man för att få en VINNARSKALLE att förstå att ALLT inte är tävling. Speciellt inte inom familjen!!

 Mvh B”

”Mina barn har en pappa med vinnarskalle, de ska vara bäst. Det har lett till att deras kontakt med honom fortfarande i vuxen ålder är ganska dålig. Det har inte bara med idrott att göra!”

 ”Hej!

"Om man struntar i att tävla kan man aldrig bli en dålig förlorare" :)

Hälsningar L”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".