Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s hälsojournalistiska program.

Eftersnack v 12 Får man prata om självmord?

Publicerat tisdag 23 mars 2010 kl 12.09

Jo, man både får och bör tala om självmord, men man bör undvika att glorifiera det och att i detalj tala om hur man bär sig åt, det menade dagens gäst Danuta Wasserman, professor i suicidologi vid Karolinska Institutet. Detta apropå att vi i medierna nu oftare berättar när kända personer tar sina liv. Det finns alltid en risk för att mycket sköra och känsliga personer får en impuls att härma när en beundrad person begår självmord, men den risken minskar om man talar om det på rätt sätt, menar Wasserman. I programmet medverkade också Bernard Willems, psykiater i Växjö som menade att det finns en övertro på att psykvården ska kunna avgöra vilka patienter som kommer att ta sina liv. Att ständigt fråga om självmordstankar kan istället få motsatt effekt, att patienter lär sig att självmordstankar är det enda som leder till vård. Mer om hans tankar kan du läsa i hans debattartikel i Läkartidningen här:

http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13935

Du som vill veta mer, eller behöver någon att prata med kring självmord hittar adresser och telefonnummer här:

Nationella hjälplinjen 020-22 00 60 måndag - torsdag kl 17—22 fredag, lördag, söndag kl 17—24

Jourhavande präst kommer du i kontakt med via 112

Jourhavande medmänniska 0771-900 80

BRIS 0200-230 230

BRIS Vuxentelefon om barn

077-150 50 50 måndag-fredag kl 11—13

Jourhavande adoptionskompis 020-64 54 30

Någon att tala med 031-711 24 00

SPES Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd. Telefonjour varje dag kl 19—23 08-34 58 73.

Och här är några webbplatser:

www. suicidprev.com – WNS

www. spes.nu – SPES

www. ki.se/suicide – NASP

www. selvmord.no – Oslo universitet

Ett annat ämne idag var kirurgen – apropå en ny bok –den är skriven av Gabriel Weston och heter ”Mellan liv och död, en kirurgs berättelse” och ges ut på Alfabeta förlag.

Och så hoppas jag att ni vill lyssna igen nästa vecka, då det handlar om muskler.

/Ulrika

Här kommer några brev och reflektioner efter dagens program:

”Hej!

Vill lägga en annan aspekt på det här med

självmord. Jag har ingen större svårighet att

tala om självmord och död, vilket jag upprepade

gånger funnit att många andra har. Jag har inte

brytt mig speciellt mer än att notera när jag

"går på i ullstrumporna" och inte fortsätta

diskussionen när andra tydligt visat att de

finner konversationen besvärlig.

Men.

Härom året försökte min granne ta sitt liv.  Jag

följde med henne till sjukhus och det hela redde

upp sig. Jag blev djupt berörd av händelsen och

behövde verkligen prata om det som hänt, men det

fanns ju ingen att prata med. För "man" pratar

inte om självmord, ens ett försök.

OK. mitt problem, men det ingår i den problematik

ni tar upp. Kort sagt. En suicidal person kan

inte prata om sina tankar utan att bli betraktad

som ett psykfall, anhöriga & vänner kan inte få

reda ut självmordsincidenter. Skulle inte en mer

öppen atmosfär kring självmord också kunna

hjälpa, förhindra och minska risken för självmord?

Hälsningar C”

”Hej! Jag är allmänläkare med många års erfarenhet av suicidala  

personer och utförda självmord. Jag har stor respekt för

dem som efter många års moget avvägande kommer fram till att deras  

liv inte är värda att leva för dem och därför tar sitt liv.  

Däremot är det fruktansvärt tragiskt med unga människor som i  

affekt tar sitt liv när partnern gjort slut och liknande, liksom djupt  

deprimerade patienter som inte fått rätt behandling. Med suicidala  

patienter talar jag ibland om suicid och liknar det vid en bakdörr som  

alla alltid har med sig men som man bara kan använda en enda gång.  

Jag brukar också be personer med starka suicidimpulser att göra ett  

avtal med sig själva att när de fattar beslutet vänta en på  

förhand bestämd tid innan de utför handlingen. Den tiden som då  

passerar tänker jag får impulsen att lägga sig.

Jag anser att personer som tar livet av sig inte är fega,  man vet vad man har men inte vad som  kommer sen.

Men att leva kräver också mod och jag tror på att visa  

personer respekt för deras tankar men också ge personerna verktyg att  

själva hantera sina självmordsimpulser. JAG som läkare kan inte  

hindra någon från att suicidera men jag kan stötta dem i sin tvekan  

och erbjuda annan vård.

MVH M”

”Hej

Jag agerar ideellt som kontakt-och stödperson i SPES(suicide prevention och efterlevandes stöd). Jag tar emot samtal och gör hembesök hos drabbade anhöriga. Men min huvuduppgift är att arbeta i förebyggande syfte mot ungdomars självmord genom att hålla föreläsningar skolor och institutioner. Och det gått väldigt bra varje gång, jag har känt mig välkommen och diskussionerna har varit livliga, i positiv mening. Har själv förlorat ett barn via suicide så jag vet vad det handlar om. Fick föresten ett brev från en tjej som suttit några gånger med sprit och tabletter men hon hade ändrat sig när hon hade lyssnat på mig, så visst kan man förebygga. Och visst ska man prata om självmord men det ska gå på rätt sätt med rätt språk och kroppsspråk Jag börjar med kalla fakta, sen teoritiserar problemet och sen avslutar jag med grupparbete och en öppen diskussion till slut.(jag är intellektuell). Tyvärr finns det inte någon större intresse  från samhällets sida, problemet tycks finnas endast när, som ni nämnde, en känd person tar sitt liv... fast varje dag tar ca. 3-5 personer sitt liv i Sverige. Tack för ämnet, mvh, I”

”Är verkligen självmordet det värsta?

När livet blir för svårt, för tungt, när man inte känner sig värdig att leva vidare är självmordet en utväg.

Skammen över att inte förmå leva, att inte duga, att inte räcka till är så stark och kan hålla en fast, fast.

Egentligen vill man leva, om man bara kunde.

När man umgåtts med självmordstankar mycket i sitt liv, är de inte konstiga. Särskilt inte om många i ens familj bakåt valt den vägen ut.

Så varför detta larm vid självmord? Det som föregår är det vi skulle närma oss. Hur svårt det kan vara, hur ensamt. Om oförmåga. Om olikhet. Om att vara människa... Nu och här.

/en överlevare”

”Tack för intressant program idag.

 Vill dock uppmärksamma redaktionen på den kompakta

tystnaden, som omsluter en, av vetenskapligt mest kända

orsaker till självmord i Sverige, nämligen mobbning.

 Enligt Försäkringskassans egen uppskattning är mobbningen

skyldig till 100 - 300 själmord per år i Sverige.

 Något som media borde upplysa allmänheten om !

 Med hälsningar K”

”Naturligtvis måste vi tala om självmord! Inte för att glorifiera det hela utan för att informera om den totala motsatsen...

Jag är efterlevande till en självmördande mormor, mamma, pappa och lillebror. De har alla tagit livet av sig - inte samtidigt dock, utan utspritt över en mycket lång period.

I min blogg skrev jag ett ganska långt inlägg om just ämnet självmord, jag har klippt ur en del av inlägget. För det är inte bara det att vi måste tala om självmord - vi måste också tänka lite på HUR vi talar om det och sluta ställa dumma krav på efterlevande;

ur www.sajberlena.bloggplatsen.se 2010-03-08

"Jag är ingen vetenskaplig expert på området, men jag tror mig tillhöra toppskiktet i statistiken när det kommer till "efterlevande till antalet självmördade familjemedlemmar". Om det nu finns någon sådan statistik. Ingen åtråvärd eller eftersträvbar position kanske, men den ger mig viss pondus och viss rätt till åsikter i ämnet. Tycker jag. Och eftersom jag konsekvent vägrar följa den politiskt korrekta vägen att hålla klaffen om saker som många vill tiga ihjäl så tänker jag inte göra det nu heller.

Diskussionerna om huruvida det är rätt eller fel att ta livet av sig överlåter jag åt andra, det är ett för mig uttjatat ämne. Kort och koncist; se livet som en båt. Du fyller båten med allt och alla under resans gång. När båten springer läck - är det okej att kasta sig i sjön och låta övriga sitta kvar i båten och klara sig bäst de kan? Men det är inte det jag vill diskutera utan kraven som ställs på mig som är kvarlämnad…

Det finns ett stort antal förståsigpåare i bloggvärlden och IRL som kräver en massa utav mig. Det krävs att jag ska förstå, att jag ska förlåta, att jag ska försonas med tanken på att alla drog utan att bry sig om vad jag tyckte. Okej, bra, ni får tycka vad ni vill. Men vet ni vad? Det får jag också. Och jag kommer aldrig förstå. Jag kommer aldrig förlåta. Som jag sa finns det ett outtalat, politiskt korrekt tankemönster som man förväntas följa som efterlevande.

För det första ska man inte prata om det, det är lite hyschhysch på nåt vis. Skämmigt. (Nej, jag skäms inte en millimeter! JAG har inte gjort något jag behöver skämmas för!)

För det andra får man inte vara arg - då blir man nämligen bitter och DET är inte bra! (Jag är preciiis så arg jag vill! Att vara förbannad eller bitter är nämligen inte samma sak).

För det tredje får man aldrig döma, prata ner eller prata illa om avlidna människor. Detta innefattar även människor som tagit livet av sig. För efterlevande kan detta vara ganska svårt. Det är liksom inte läge att på begravningen sitta och säga saker som att "världen har förlorat den mest osjälviska, omtänksamma och livsbejakande person som funnits”. Men man får inte heller säga det man helst vill skrika ut så det hörs till himlen; ”hur fan kunde hon/han? Hur kunde vederbörande vara så otroligt egoistisk, så självupptagen och så jävla dum????” Så det gör man inte. Man tänker det tyst för sig själv istället. Men man får inte prata om det! BIG NONO. Man ska tala väl om de döda…

 "Du måste förstå att de mådde så dåligt" säger man till mig. "De såg ingen annan utväg... " Nä, det är ju ganska uppenbart. Men de fick välja - det fick inte jag. NU får jag välja! Och jag gör mina val; jag förlåter inte, jag förstår inte - tänker inte ens anstränga mig för att förstå - men jag tvingas acceptera. Alltså gör jag det men jag väljer att göra det utan offerkofta och utan bitterhet. DET valet har jag nämligen också. Det måste alla moralpredikande förståsigpåare förstå. Jag har ingen annan utväg.

Jag kunde inte ställa några krav då. Suicidala personer är inte mottagliga för krav alla gånger. Men det är okej att kräva av mig att jag ska vara ädel i min tankebana? No väj Shosäj. Jag är inte ädel, jag är ingen "fin" människa när det kommer till den frågan. De ansåg sig ha rätten att tacka nej till livet - jag förbehåller mig rätten att inte gilla deras beslut.

När jag lägger mig i den här debatten upplevs jag som förbannad, cynisk, kall och hård på grund av att jag vägrar rätta in mig i ledet och uppföra mig korrekt. För i "min värld" konstaterar jag högt och tydligt att suicidala människor är de största egos som existerat. Och "min värld" i det fallet är det arv som de lämnat efter sig. Det är inte en värld jag valt själv. Men jag hade gärna levt i en värld där jag sluppit de insikterna…

Nu låter jag förmodligen precis så bitter som jag hävdar att jag inte är. Men som sagt, det är skillnad på att vara bitter och att vara förbannad. "Min värld" har också gjort mig stark. Den har lärt mig att jag klarar mig i världen vad som än händer, och det är jag tacksam över. Jag accepterar, jag travar vidare och jag tar hand om det som kommer efter mig istället, glad åt att kunna skona mina barn från samma erfarenheter jag har själv.

Åh, en sak till! Alla suicidala personer är inte sjuka. De är inte alltid depressiva i någon namnsatt diagnos. Ibland är de bara jävla fegisar som inte pallar ta tag i saker som de kanske borde... Så var den förbjudna sanningen ute i etern också! Torrt konstaterad.

Människor dör. I de allra flesta fall lämnar de efter sig anhöriga som har till uppgift att sopa ihop spillror av det som lämnas kvar. Anhöriga som går igenom en process av sorgearbete, som lever med stora, svarta hål i mellangärdet. Men hålen brukar i normala fall fyllas igen, sakta. Inte försvinna, men anta en grå ton kanske. Med tiden.

Så fungerar det för efterlevande till självmördare också. Men där har man ofta två hål. Ett i mellangärdet och ett i själen. Och hålet i själen består av den ständiga frågan ”vad var det jag borde förstått att jag skulle göra som jag inte gjorde? Varför räckte jag inte till?”.

Det hålet bleknar aldrig."

Med vänlig hälsning L”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".