Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s hälsojournalistiska program.

Eftersnack v 42 Hur talar jag med mitt barn om övervikt?

Publicerat tisdag 18 oktober 2011 kl 12.48

Kombinationen ett tabubelagt ämne och en telefonväxelkrasch är inte kul. Först trodde vi att ingen ville eller vågade vara med och prata om detta i radion, eftersom telefonerna var tysta. Det visade sig bero på ett växelfel och när vi gav nya nummer så fullkomligt exploderade det av samtal. Uppenbarligen är detta med överviktiga barn något som vi borde tala betydligt mer om, och framför allt så är det många som behöver omgivningens stöd för att hantera denna fråga. Det är tyvärr inte omöjligt att föräldrar tiger ihjäl ett överviktsproblem av rädsla för att såra. Det är heller inte ovanligt att föräldrar som verkligen försöker hjälpa sina barn med vikten beskylls för att vara överdrivna och hysteriska. ”Det växer bort” får många höra. Susann Regber, sjuksköterska som var med och grundade Runda Barn teamet i Göteborg för tio år sedan, skulle gärna se att fler verkade för att skapa fler miljöer för barn som inte är vad hon kallar för ”fetmastimulerande”. Bengt Grandelius, psykolog medverkade också i dagens program – hans käpphäst är att föräldrar måste kliva in och ta ansvar i förhållande till barnen. Att inte säga något om barnets begynnande övervikt är att lämna barnet ensam med sina problem anser han. Vår tredje gäst var Kai Kahlin, som själv var överviktig som barn, men fick hjälp via Huddinge sjukhus. För honom blev ett sommarläger för feta barn och deras föräldrar vändpunkten. Han tvingades lära sig den hårda vägen att det som är svårt i stunden kan vara mest lönsamt i längden. Reaktioner på programmet kan du läsa nedan.

Till nästa vecka så vill vi veta hur din träning ser ut. Vi fokuserar på motionärer och vill veta hur du tränar idag, vilka mål du har och lite om dig själv, så kommer våra träningscoacher att kunna ge råd och tips för hur du kan variera din träning och få ut mer av den och lättare nå dina mål. Maila oss om du vill vara med och få tips: kropp@sr.se

Ha det fint, Ulrika

”Så svårt att prata om detta.

Min dotter är snart fem år och lite mullig - rör sig inte gärna. Sötsaker är det bästa hon vet, liksom mackor. 

Jag vill inte att hon ska vara hungrig. Jag vill inte heller att hon ska få ett konstigt förhållande till mat på grund av begränsningar - det har jag en vän som fått p g a föräldrarnas ständiga förmaningar. Det är ju det man är rädd för, att barnet ska vara hungrigt, eller få problem med mat/kropp p g a föräldrarnas påpekanden.

Men ändå: Hur många mackor behöver ett barn äta till frukost/mellanmål? Ska de få ta om av middagen? När kusinerna får äta hur mycket glass de vill hos farmor, ska min dotter bara få ta en gång då?

Min man tycker detta är helt fel - äter gärna mycket sötsaker själv. Han vill också att barnen ska få mycket lördagsgodis. Jag vill ha mer restriktivitet, att sötsaker är något exklusivt man får ibland och att man tar mat en gång.

Hur göra för att hjälpa min dotter och inte skapa problem genom att införa begränsningar? A”

”Hej,

Samhället har skapat helt felaktiga matvanor.

Vi äter socker i allt; barn får alldeles för mycket kolhydrater i sig, det ger en snabb mättnad men snart är man hungrig igen och fyller på med nya snabba kolhydrater.

Min son var mycket övervikt när han växte upp. Vi försökte allt men inget fungerade.

Till slut hittade han själv på att han skulle ta bort alla kolhydrater (då var han ca 15 år) han började träna mer och gick ner 25 kilo på ca 6 månader! Detta var ca 7 år sedan. Han  har behållit vikten sedan dess.

När ska Socialstyrelsen förstå att kolhydrater är dåligt - satsa på att äta animaliskt fett samt ovanjordgrönsaker dvs LCHF.

Då skulle även barndiabetes minska.

All välling och barnmat med sockertillsatser är rent ohälsosamt och har redan förstört flera generationers barn.

Med vänlig hälsning K”

Viktigt program men:

otroligt oinsiktsfullt av psykologen att säga kommentarer som (utan den exakta ordalydelsen):

- att på lägret gick det jättebra - där frågade inte ens barnen efter godis eller mer mat.

Det gäller bara att ha rutiner.

eller råd som:

- en enkel regel är att inte äta pizzaslices och dricka läsk när man spelar datorspel

(vilket jag tror de flesta vet inte är särskilt bra. Svårt dock för de som har tonåringar att ha kontroll)

- att man inte ska glass till barnen bara för de skriker i affären...

Dessa kommentarer bekräftar för mig bara att han, med många andra, har inställningen

att de lägger skulden på föräldrarna (och barnet). Det kan säkert vara sant ibland att det finnsen allmän okunnighet om kost i familjen och/eller att man har en låtgå-attityd.

Men det gäller långtifrån alla och det gör mig flyförbannad att det alltid är kommentar som ovan som dyker upp. Hos oss äter vi nyttigt, vi äter inte framför tv:n/datorspelet.

Vi har rutiner vid matbordet, man väntar att ta om, vi dricker typ aldrig läsk, äter chips,  you name it..

Vi äter nyttigare än de flesta av min dotters kompisar (som i alla fall är smala). Hon rör sig lika mycket

som många andra (men skulle behöva mer) och hon är medveten om vad som är god kost

men problemet är att hon, orättvist nog, ändå är tjock, därför att hon

har sådana gener! Hon skulle behöva äta sallad varje dag, hårdträna varje dag och

aldrig äta en glass, tårta på kalas, lördagsgodis eller vad det nu kan vara för att

hon skulle gå ner i vikt och bli så smal som hon kunde (hon skulle fortf anses som

kraftig eftersom hon är kraftigt byggd). Problemet är att detta är en nästiintill

omöjlighet att lyckas med. Speciellt när man är egenföretagare och själv med två barn. Inte minst med tid.

Självklart gör vi så gott som vi kan för att hon inte ska gå ner eller åtminstone inte gå upp i vikt och må bra och det är en helv..massa jobb. Jag blir lite irriterad när andra ser min dotters övervikt som en följd av att vi lever osunt och typ har en låtgå-attityd när det inte stämmer och vi sliter med problemet! Man vill blir mött

där man är. Intressant att höra om allas erfarenhet men betackar mig för beskäftiga, allmänna råd.

Och kommentarer som "det är väl bara att... " kan man bli lite trött på. Självklart hade barnen extra kul på det

där lägret med en massa kompisar och det blir lättare. Det är samma sak som att

barnen sköter sig så väl på dagis men det inte ser likadant ut hemma. Det är ju helt normalt.

Det ser olika ut för olika familjer och personer och man behöver individuellt stöd anpassat efter behov. Det finns inga färdiga paketlösningar som funkar på alla!  Vad vi t ex behöver är att min dotter hela tiden blir extra peppad, får möjlighet till mycket träning och att omgivning hjälper till (stort problem som också togs upp i programmet) eftersom

jag själv som förälder kanske inte alltid fixar att dra hela lasset /mvh A”

”Hej!

Det handlar inte bara om övervikt när det gäller att få sina barn att sköta om sig på ett bra sätt. Det gäller även hygien. Mina barn började osa armsvett så förtvivlat i förpuberteten. Jag började tjata om att tvätta sig varje morgon, använda deodorant. Det löste problemet för ett av mina barn, men det andra fortsatte osa ändå. Och

hon spelade emellanåt tuff: "Vad spelar det för roll?" (Hon är i likhet med sin pappa en personlighetstyp som inte tar vid sig av odörer.)

Ömsom blev hon sårad och förtvivlad "Stinker jag så illa?" Sedan kom vi på att vi skulle köpa Absolut torr på apoteket och det blev bättre. Men nu har hon börjat köpa kläder själv och väljer inte så noga utan det blir akryl och annat syntet som kan börja stinka som pesten ganska snabbt och som inte går att tvätta på 60 grader för att få

det rent. Så nu är det emellanåt lite odörer igen och det är sååå känsligt att prata om.

Och det jag vill är ju inte att hacka på henne utan att ge henne möjligheten att röra sig bland kompisarna utan att någon ryggar tillbaka och håller andan, utan att de försöker smita undan för att slippa odören ...

Vänliga hälsningar E” 

”Hej,

 Jag känner ingen mycket i programmet. Har ett kraftigt och ett ”normal”byggt barn.

För att hjälpa mitt kraftiga barn försöker jag och min man servera vettig mat, bra mellan mål mm.

 Vi tycker det är bra att lägga tonvikten på vilken mat som är bra resp. dålig för kroppen och inte göra skillnad på barnen,

Fel kost och mycket godis är inte bättre för det normalbyggda barnet bara för att vikten för ok.

Dagis ska inte servera sötsaker! Det trodde jag (naivt?) var självklart.

Vårt dagis bjuder barnen en mysig fruktsallad på födelsedagar, det

är väldigt uppskattat av barnen och oss föräldrar. F”

”Alla behöver röra på sig för att kroppen skall må bra.

 För att stötta det kraftiga barnet när det jämför sig med vissa kamrater som är helt annorlunda byggda, ofta spinkiga som vissa barn är

försöker vi poängtera att visst, du kanske borde vara lite lättare men kan om du skulle se ut som  XX hade du varit sjuk.

Vårt barn kommer inte att se smalt ut innan det vuxit i sin kropp. I tonåren är det svårt att inse och det gäller att stötta med bra mat och motionsvanor.

Jag vet för jag upplevdes hela min barndom och ungdom som kraftig men i dag i vuxen ålder (40+)upplevs jag som smal,

detta trots att vikt och längd är densamma som vid 15. (170 cm, 65 kg)

 Tack för ett bra program!

 Vill inte nämnas med namn av hänsyn till barnen.”

”Bra ämne, övervikten!

Jag tycker så synd om en kompis till min dotter. Båda tjejerna är 7 år, båda är adopterade, men kompisens mamma är väldigt fixerad vid mat och vikt och låter inte sin dotter äta normalt. ALDRIG socker, ratade  födelsdagsglassen på dagis, låter inte dottern fika alls. Det är överdrivet, även om jag kan ana att flickan kanske som liten, innan adoptionen, kanske inte fick äta sig mätt. Men mamman bord tagga ner....hur kan man leda mamman in på normala spår?”

”Hej,

har inte möjlighet att ringa men skriver (anonymt) istället:

 Min dotter har varit överviktig sedan 4-årsålder. Vi sökte hjälp hos barnläkare som tyvärr missade att dotterns övervikt berodde på  köldkörteln som producerade för lite hormon. Efter fem år hade dottern fått även andra symtom som resulterade till läkarbyte och rätt diagnos.

 Att tala om övervikt är alltid känsligt, oavsett ålder. När det gäller våra barn är det hjätskärande. Därför är det bättre att man öppet diskuterar det hemma, i trygghet, eftersom förr eller senare blir de påminda om sin övervikt i skolan, bland jämnåriga kamrater - och det kan såra djupt. Om barnet får stöd hemma är det lättare för henne att diskutera även problem som mobbning med föräldrarna.

L”

”Vart tog den vanliga uteleken o promenaderna med barnen vägen? /I”

”Hej!

Att ha ett överviktigt barn är i mina öron inget problem. Den som är ansvarig för hushållet kan sätta kalorisnål mat på bordet när man börjar se att barnet börjar se lite runt ut.

Ett av mina barn och jag var jagade som fredlösa villebråd på grund av att barnet inte var intresserad av mat och låg långt under normalkurvorna för längd och än mer för vikt. Skolan och läkare gjorde live till ett helvete för faktiskt hela familjen. Jag blev av en läkare beskylld för att misshandla barnet och en annan fräste att jag inte gav barnet något att äta. Barnet är nu en vuxen person som blivit väldigt lång men som fortfarande är mager trots att vederbörande äter kopiöst.

Så att bromsa en begynnande övervikt hos sitt barn synes mig vara ett pseudoproblem. Mindre kalorier ger mindre att bli överviktig av. Man får lära sig näringslära och ta med sig kunskapen i vardagen.

Hälsningar K”

”Ang barnfetma...och motion. Jag har ett tips. Om man har ett barn som inte är så motiverat att röra sig men är en förälder som vi ändra på det ihop med barnet så rekommenderar jag att prova Geocaching. Man kan själv välja svårighetsgrad och sakta öka på. Är själv snart pensionär och jag har från rullstol (i stort sett) kunnat utöva detta med ökande svårighet. Dvs ökande sträckor som jag går. Man rycks med och glömmer att man rör på sig i jakten efter den lilla skatten. Man kommer ut i naturen och ibland utmanas man på ett överraskande sätt. En gps, dator och glatt humör är vad som behövs för att börja.

MVH A”

”En stor del av lösningen är att inte ha skräpmat o godis hemma. Vi föräldrar måste lära oss vad som är bra o dålig mat. Att ge sina barn mat som har samma näring o energi som kakor är totalt idiotiskt!

 Vi måste våga vara raka mot våra barn vår anhöriga säga till mormor att inte ge sina barnbarn en massa socker o fett!

 Hur kan man ge sina barn t.ex: crunchy till frukost mellanmål o kvällsmål vilket är extremt vanligt. Hur kan föräldar ha kakor o godis hemma när deras barn är överviktiga, vi föräldrar måste ta ansvar som föräldrar. Att ha livsfarlig mat hemma är otroligt korkat. A”

”Hejssvejs

 Här i småland är det precis tvärtom. (jag är f.d. Stockholmare) Det var vi som på dagis ifrågasatte att de tagit bort födelsedags glassen och fick onda ögat.

Både i skolan och i jobbet är det tabu med fika och godis. Visst vår dotter är nog lite rund (dessutom är vår dotter huvudet högre en de andra flickorna.) , speciellt jämnfört med de andra flickorna som är magra som belsen offer. (deras mammor med). Tar man med bullar till möten på skolan (eller jobbet) är det ingen som äter.

 Vi bråkar med skolsköterskan som ifrågasätter vår dotters vikt (på ett otroligt ospykologiskt sätt, "när jag var barn var jag också tjock".) och jag menar istället att de är dom som har sjuka smalhets ideal.

Det är som att slåss mot väderkvarnar.

 Är jag då orolig för vår dotters eventuella övervikt? Nä, det kan jag inte säga. Jag tittar på barnbilder på min syster och min mamma och de var också lite rultiga. Kan inte säga att de är det nu precis.

Hälsningar A”

”Hej.

Lyssnade på programmet om överviktsproblem hos barn.

Jag undrar varför ni helt blundar för den nya forskningen och dess resultat. Ni kan inte helt ha undgått att uppmärksamma det sk fettkriget.

Vad ligger bakom? Marknaden och dess pengastyrda vilja?

 Jag tycker att ni borde ha haft någon representant som är kunnig i det senaste rönet om hur vi bör äta för att hålla oss friska och normalviktiga.

Dsv LCHF mer eller mindre strikt efter vilka problem man ev har eller verkligen vill undvika att få i framtiden.

Jag föreslår att ni tar upp de nya rönen i ett framtida program.

Jag har själv ändrat mitt sätt att äta sedan drygt 6 månader och det har förändrat min hälsa och mitt liv i positiv riktning. Kommer aldrig att återgå till min gamla kosthållning.

Med vänliga hälsningar M”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".