Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s hälsojournalistiska program.

Eftersnack v 19 Måste man försonas med sina föräldrar?

Publicerat tisdag 8 maj 2012 kl 12.49

Hur djupt sitter egentligen förmågan att vara en god förälder? Går det att bli en god förälder även om man inte själv har haft en uppväxt där föräldrarna gav det som man behövde? Vi pratade om försoning med föräldrarna i vuxenlivet idag, Görel Fred, familjeterapeut och Sofia Jeppsson, filosof, fanns i studion. En intressant liknelse Sofia kom att tänka på är de problem som man sett i djurvärden, på djurparker. För att få djuren att acceptera ett liv i fångenskap har man till exempel i fråga om apor hel sonika gått ut i djungeln och skjutit föräldrarna och sedan tagit hand om ungen. På så sätt har ungen fostrats av människor och lärt sig att lita på dem. Problemen uppstår när de själva ska få ungar – de har ingen som helst aning om hur man är förälder, hur man tar hand om sin unge och vilka behov de har.

Fler lyssnare har också undrat om det är vanligare att döttrar har problematiska uppväxter. Detta finns det  nog inget entydigt svar på, möjliga förklaringar kan vara att det är mer tillåtande att tala om känslomässiga knutar hos kvinnor och att vi därför hör mer om det, att kvinnor i större utsträckning tar ansvar för släktrelationerna i vuxen ålder och möjligen att kvinnor har råkat värre ut i dysfunktionella familjer. Men det finns nog många förklaringar.

Peder ringde och undrade om det finns någon stödlinje man kan höra av sig till och det närmaste vi kunde komma på var Rädda Barnens Föräldratelefon, läs mer här: http://www.rb.se/vartarbete/isverige/foraldraskap/foraldratelefonenomejlen/Pages/default.aspx

Till sist – det finns de som säger att det aldrig är försent att få en lycklig barndom. Det kan låta som en ironisk kommentar som är omöjlig att uppnå. Sant är ändå att för att försonas med sin barndom behöver man inte nödvändigtvis försonas med föräldrarna. Ibland är det inte möjligt och då är det bättre att släppa det spåret.

/Ulrika

Här är några brev som kom in efter dagens program:

”Ni talar om övergrepp. Jag blev snarare utsatt för det motsatta. Min far var på plats men ändå frånvarande under hela mitt liv. Vi försonandes aldrig kring detta men jag insåg att han inte hade kunnat vara någonting mer än vad han var. Han var ingen lycklig människa. Den insikten fick mig att avstå från en uppgörelse med honom och jag talade istället, när han låg för döden om för honom att han gett mig stil. Detta blev det känslomässigt starkaste ögonblicket mellan oss. S”

”…Sen undrar jag över varför ni utgick från ett så glasklart ärende när det gällde relationen mor-dotter. Lotta i programmet borde ju ha blivit föremål för insatser från dåvarande barnavårdsnämnden. Men hur är det när föräldrar o barn inte är ense om historieskrivningen. Ett barn kan känna sig försummat medan övriga barn och föräldern anser att detta barn är det som ägnats mest tid av alla, kanske för att det barnet hade de största behoven?  Det kan också göra ont när den under uppväxten helt frånvarande pappan nu sätts på piedestal medan den alltid närvarande hårt arbetande mamman får klä skott för allt som inte är bra. Missförstå mig rätt, det är bra att han finns för barn o barnbarn nu men alla mår bra av litet uppskattning…

/E”

”Hej! Jag har en bekant som drabbats av sexuella övergrepp från lite olika håll inom familjen då hon var liten och som nu har insett vidden av det hon var med om och då blivit vansinnigt arg. Hon har dock inte riktat ilskan mot sina övergripare alls utan menar att det största sveket var att man som hon uppfattar det förmildrade allvaret i hela situationen, främst från hennes mors sida. När det uppdagades togs det upp ordentligt av hennes mor, dom ansvariga ställdes mot väggen, anmäldes och man tog avstånd från dessa människor och förklarade att det här var allvarligt. Dock verkar det som att hon inte har uppfattat detta själv, utan går med en känsla av att det förmildrades och sopades under mattan. Kan det vara så att hon var för liten för att känna att man hanterade detta på ett riktigt sätt. Att man med barn som drabbats är för försiktiga med att involvera dem i dessa processer och att man därmed känner sig oförsvarad senare i livet?

Jag har förvånats över att i stort sett hela ilskan riktats mot någon som stått till hennes försvar, dvs. hennes mor, som trots allt gjort allt hon kunnat när det väl uppdagats. Det är som om hela hennes ilska över att vara drabbad riktas mot moderns oförmåga att förutse och förebygga att detta drabbat henne. N”

”Hej!

Jag växte upp med min mamma och äldre syster då mamma skildes fr pappa då jag var ca 1 år. Mamma jobbade väldigt mycket(vi bodde i radhus i mindre ort), så att vi skulle kunna bo kvar, att jag så småningom skulle kunna gå kvar i min skola, ha kvar mina kompisar etc. Jag tyckte då att det var ensamt att inte ha pappa närvarande etc(har inte träffat honom nästan alls sedan jag var 15, är nu snart 34). 

Växte upp i ett ganska känslokallt hem där man inte fick höra jag älskar dig från mamma många gånger. På senare år har mamma och jag kommit närmre och närmre varandra och jag inser nu att hon verkligen gjorde allt och så gott hon kunde då, i den situationen hon var och i allt som hänt henne iom att hon blev lämnad och väldigt sviken av min pappa.

Tack för ett bra program!

Med vänlig hälsning, 

"Maskrosbarn"

”Lyssnar och undrar varför det ofta är döttrar som har problem med mammor. Jag har en äldre och en yngre syster. Älskar mina föräldrar - båda avlidna - men hade väldigt svårt med min mor som jag tyckte var JOBBIG. Han bli vuxen och själv få barn (två söner två döttrar) och försonades tack och lov med min mor när jag själv blev "vuxen" i 50-årsåldern. Undrar varför söner så sällan har problem med sin mor. Jag kan ana varför men kanske ni har bättre svar B”

”Hej! Intressant program idag. Jag vet inte om jag har försonats helt med min mor. Jag kan se varför mycket blev som det blev. Hon var ensamstående och vi hade ingenstans att bo till en början. Min mor har känslomässigt alltid kommit först, det var mammas känsloliv som styrde min barndom och till viss mån fortfarande. Jag minns att jag alltid först kände av hur mamma mådde innan jag visste hur jag skulle vara. Hon hotade ofta med att rymma, försvinna för att jag var jobbig och min stora skräck var att bli lämnad. Tillslut blev jag så stor så att jag bestämde mig för att klara mig själv. Jag flyttade när jag var 16 år. Jag har trots allt fått ett bra liv, men jag har aldrig haft en bra kärleksrelation därför att det känns som jag måste försvinna som mig själv om jag ska ha rätten att vara älskad. Så är det fortfarande, därför har jag i hela mitt liv haft ganska konstiga kärleksrelationer, gärna med stora avstånd. Det jag har kompenserat detta med är otroligt nära och hållbara vänskapsrelationer. Jag fick också möjlighet att bli en extremt självständig individ, vilket jag med åren förstått beror på att jag är så rädd för känslomässig närhet. Jag skriver inte mitt namn då min mamma fortfarande är i livet och vi i dag har en OK relation. Tack för ett bra program och många bra program. Hälsningar B”

”Hej !

Alla tider har sina ideal och syn på vad som är viktigt i fostran osv. 

Glöm inte det i ett psykologiserande .

Varje tid påverkar, och då det som samhället ser som viktigt. 

Du ska som det är nu lämna bort ditt barn mitt i en tid där du håller på att erövra språket. 

Vad gör det med småbarnsföräldrar, som ska göra karriär, klara ett parförhållande, hålla kontakten med alla vänner och delta i evenemang, köpa bostad, få ekonomin att gå ihop när man ska ha allt....

Lyssnade på lastbilschafisen som såg mammor som en trafikfara då de i rondeller kollar mobilen etc... Det förvånar mig inte. När jag var liten så var det nog inte många som såg mig från späd ålder. Då la man barnet i sängen och så var det. 

Att då säga att de har ansvar, ja ansvar nummer ett är att få ekonomi för sin försörjning. På orten fanns inget att förkovra sig i - naturen fantastisk och många släktingar... TV kanal 1....

Det är lätt att missa att vi har olika förutsättningar utifrån vilken plats man kommer till på denna jord, vilken socioekonomisk tillhörighet man har och så klart vänner och släktingar. 

Livet är för komplext för att lägga skulden på enbart ens föräldrar. Föräldrarna var barn också i en kontext som påverkat dem. Och jag vill säga att förskola - skolan har en stor betydelse för hur det går för unga i vårt samhälle. 

Du har som förälder inget val som förälder du får inlemma dig i systemet. 

Det är att värna livet som är det som gör skillnad. 

Och jag har faktiskt ett manus som en avhandling på populistiskt sätt som belyser att växa och utvecklas som människor. Den bygger på teorier om oss människor och är en introduktion till en helhetsteori med metod och modell för samarbete och samverkan. 

Ursäkta ett spretande brev, men det är en för komplex fråga för att avhandla som ansvar hos föräldrar. 

En sak är klar vi behöver varandra för att växa och utvecklas.

Hjätliga hälsningar S”

”Jättetack till ert dagens så stödjande program -guld värt! Vi är många som haft bl a psykopater till föräldrar -de med sina besvär! Bara funderingar: 1. Kom att tänka på uttrycket "att leva genom andra". Man skall leva genom sig själv. Och tillsammans med de man verkligen tycker om, håller av. Det är viktigt att förstås bli bemött med motsvarande känslor. Jag har gått kurser i olika ämnen och mött nya vänner, helt fantastiskt med ett nytt kontaktnät. Styra in sina tankar på annat.

2. Kanske fram för ofta ovälkomna "plastföräldrar och -släktingar". Jag hade en plastmormor som var fantastisk! Vi plockade ogräs tillsammans och bara att få vara tillsammans betydde enormt mycket. Därtill hette hon Helmi (betyder pärla på finska), så jag tycker t ex "pärlemor" vore en bra benämning på en utomstående som just har tid för en etc. 3. För mormödrar & co, alla egentligen, om man känner skuld eller inte, får träffa era barnbarn eller andra: skriv era beskrivningar, memoarer om era liv. Som någon sade i programmet att det är inte kanske så intressant för andra att bara höra ältandet om hur illa det var. Så i positiv ton alltså. Det kan göras kopior på den + du blir själv mer förstående att du duger. Att bara berätta om hur det ser ut hos dig, din omgivning, vad du kanske gjort och att du så här hälsar till de du vill? Om du har råd, förvara dem i ditt bankfack eller hos vän som överlever dig? Det är ett fint arv -jag hade gärna velat veta vad min "snälla" och tysta mor hade i sitt tankerum. Men jag får höra en fars version. Hon var ju så otroligt fin, fast jag vet att han skällde ut henne, jagade henne (och mig också). Folk är faktiskt inte friska. Jag planerar göra en fotobok som kan vara en rest av mig. Jag har inga barn, så vem som tar del av den är förstås frågan. Men det är en redogörelse för mig själv, som en dagbok som istället kan bli en årsbok, decenniumbok, eller bygger den tidsmässigt på viktiga händelser för dig? Ett fotoalbum om vad jag faktiskt kan, är bra på och tycker om. Jag fastnar inte så lätt då i tankarna om hur usel jag är som jag är berömd för osv. 4. Som tur har jag ej barn. Det anser jag, då jag inte förrän nu börjat ha plats för andra. Pga min uppväxt. Jag har konsten som min vän. Mitt livs stora räddning. Det sociala livet blev lidande då vår familj ej umgicks med andra. Finn ett område, en stand in, som du kan utvecklas inom. Riktigt bra är om det är ditt alldeles egna som andra inte kan något om. Därav inte kan blanda sig i. Din hemlighet. 5. När jag blev äldre fick jag en katt som gåva av en väninna. Vilken tröst! Min dotter! Husdjur är då verkligen fina och viktiga för många. 6. Naturen är en fri zon. Även om det var svårt att ta första steget ut, så blev vandringarna till slut rena rama befrielsen till sist för mig. Jag kommer ner i en annan andning, en lugnare rytm. Med eller utan hund (jag går med min katt, följer henne i tasspåren emellanåt och hon i mina!) 7. Energitänkandet kan bli till överdriven new age-stil, men vissa ideer hjälper faktiskt. En bra tanke är att unna sig se ett stort utrymme, osynligt med luft omkring sig själv. Så har jag ett space som inga ovälkomna kan tränga in genom. Man har sin innersta cirkel dit de allra, ett fåtal (?) närmaste kan få tillträde, därutanför ett rum för vänner, sedan kanske ens intressen och därpå följande lager är kanske jobbet osv. Långt därute finns de personer som du kan beskåda på med avstånd. Kanske se dem som främlingar. För de skall ej föra in mer negativt in i ditt liv. 8. Intressant är att se sina föräldrar som sina "barn". Jag börjar faktiskt tycka synd om dem då. Men jag tycker inte att jag ska bära ett ansvar för det de gjort (och/eller gör). 9. Rörelsetekniken Qigong är bra för mig. Men egentligen behöver man inte ens följa de fraser som finns avbildade. Gör bara lugna och superlångsamma rörelser. Vi vet ju skillnaden på att stå stressade i en urlångsam rulltrappskö. Tempot inverkar ENORMT mycket på hur du mår. Det är också helt okey att bara stå. Ditt tempo är du och det växlar förstås från stund till stund. Det är tillåtet att rena och rensa sin egen kropp & själ. Det finns CD-skivor och böcker på biblioteket.10. Välj rofyllda platser. Finn din trädgård även om det bara är vägen till biblioteket i stresstaden. Och du går ditt för att återlämna böckerna som du aldrig hann läsa. Skäms inte för det -du gick ju genom din inre trädgård. Även riktiga konkreta blommor är faktiskt till dig. Du får ta emot dem. Njuta av dem. Ditt val! Du är stark! Ge dig den egen tid för dig själv för det är du värd. Även om det bara är en minut här och var. Hälsningar R”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".