Eftersnack v 38 Lance Armstrong och den omöjliga prestationen
Det legendariska cykelloppet Tour de France och dess störste ikon Lance Armstrong var utgångspunkt för dagens program om hur mycket det egentligen är möjligt att pressa den mänskliga kroppen. Själv har jag plöjt artiklar och berättelser om Lance och Tour de France i flera veckors tid och har blivit helt fascinerad av cykelsporten. Den handlar om så mycket mer än att orka cykla snabbt. Framför allt om taktik. Visste ni att varje lag består av nio extremt duktiga cyklister och åtta av dem har som enda uppgift att se till att Lance (eller vem som nu är lagets stjärna) ska vinna loppet? De ligger före och tar vindmotståndet, de jagar och tröttar ut konkurrenterna om de bryter sig ut klungan. Det är ett lagspel på samma nivå som bollsporter där alla ska passa målgöraren. ”Alla bollar på Bengt” eller Lance i det här fallet. Dessutom sägs att det också finns en massa ”gentlemannaregler” på touren, att man till exempel väntar in en ledare som behöver lätta på trycket…
/Ulrika
Du som vill se ett porträtt av Lance Armstrong, med fokus på hjälten och ikonen hittar en film om honom på Youtube här:
Youtube: Lance Armstrong - The man behind the legend
Där finns också en BBC-dokumentär om cyklisten Tom Simpson som dog på 60-talet i samband med att han använt amfetamin.
Och så lyssnartips...
”Klarar en motionär Tour de France? Jag gav mig på det förra året. Varje etapp. 43-årig tvåbarnsfar som gick från 96 kg till 80 kg på ett år. Körde Touren på lika många dagar som proffsen. Skrev ner mina erfarenheter i en bok. Blädderlänk bifogas. Håkans Tour de France Klarar en motionär Tour de France?
Håkan”
”Hej och tack för ett mycket bra SPORT-program om Lance Armstrong. Det var längesedan det gjordes ett bra program eller skrevs en bra artikel om doping. Det verkar som journalistkåren är trött på ämnet. Programmet borde sändas i repris inom ramen för Radiosportens kvällsändningar. Det finns ju kvällar när det inte händer så mycket.
Ett par kommentarer kring två av dem som var med i programmet.
- Arne Ljungqvist – har gjort en fantastisk arbete internationellt för att bekämpa dopingen. Det är till stor del hans förtjänst att de internationella idrottsförbunden efter decennier börjar ta problemen på allvar. Det finns ingen tvekan om var han står och de många strider han tagit.
Men Arne är väldigt uppfylld av prover och bevisade fakta. Han litar inte på vittnen och utsagor. Därför har han, tyvärr, inte velat säga något om Armstrong. Annars har Arne blivit alltmer frispråkig de senaste åren.
Enligt min uppfattning så medförde Arnes krav på vetenskapliga bevis också att hela idrottsrörelsen gjorde ett stort misstag när anabola steroiderna slog igenom på 70-talet. Då var det viktigaste argumentet för att få idrottsmännen att avstå doping då det inte ”var vetenskapligt bevisat att doping gav resultat”. Det var ju bull-shit.
- Roberto Vacchi – har en väldigt schizofren syn på dopingen. Professionell cykling har varit hans stora passion genom hela livet. Därför är det förstås inte lätt att se att hela sporten är rutten, och har varit i 100 år. Jag tycker det framgick klart av hans svar, även om han inte kan försvara dopingen.
Jag arbetade 1977-86 på TT:s sportredaktion (sportchef 77-86) och har skrivit många spaltmeter om dopingen. Det var ju tiden, då också stora delar av den svenska idrottseliten använde anabola steroider, och det var inte alltid lätt att få fram fakta. Många idrotsledare sa en sak, men menade en annan. Jag har många exempel på det.
Men jag tycker ändå att vi sportjournalister då jobbade bra och avslöjanden fick ofta stort genomslag i tidningar, radio och TV. Idag känns det som doping inte ”säljer” längre. Det känns som sportjournalistiken är tillbaka – speciellt i kvällstidningarna – till 50- och 60-talets journalstik där allt ska vara positivt. Man stryker fansen, som ska köpa tidiningarna, medhårs.
Jag vill också berömma ert program för att ni genomgående pratade om doping. Efter att svenska tidningar skrivit om doping varje dag i 25 år (från mitten av 70-talet) så kom de svenska språkvårdarna på att det skulle heta dopning. Lite snabbare bör man vara om det ska få genomslag.
Bästa hälsningar från M”
