Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s hälsojournalistiska program.

Olyckan ändrade helt mitt körbeteende

Publicerat onsdag 19 oktober 2005 kl 12.20

Jag var vittne till en frontalkrock för väldigt många år sedan (mitten av 70-talet)Norr om Skuleberget frontalkrockade två folkvagnar (ww-bubblor) ca 70 meter framför mig.

Det var extremt dåligt väder, nära snöstorm. På väg norrut, ligger en familj på fyra personer framför mig, två vuxna med två små barn i baksätet. Nästan kö i båda riktningar, en fredag eftermiddag. Vi möter då en ”Nissen Allan Ball” på väg söderut. Han kör om trots möte, i uruselt väder. När han ska svänga in igen, får han sladd på bilen. Den sladdar blixtsnabbt några gånger innan den tvärsticker över vägen, rakt i fronten på bilen framför mig.Jag stannar ca 30 meter bortanför kollisionsplatsen. En bil i diket, en kvar i vägrenen. Den stackars familjen framför mig var fullständigt chanslös!

Inte ens så här efteråt, kan jag inse att pappan på något som helst sätt kunna undvika  kollisionen. När jag går tillbaka är det nästan dödstyst i bilarna, endast startmotorn i en bil surrar. Därför går jag till den bilen först, för att slå av tändningen. Där sitter ”Allan Ball” ca 20 år, inklämd i fosterställning under handskfacket på höger sida i framsätet med skalperad över halva huvudet  efter att troligen ha slagit huvudet í överkanten av vindrutan, eller kanske ratten.Vid liv, trots allt! Jag slår av tändningen och går till den andra bilen. När jag kommer till den andra bilen är det familjen i den bilen. Samtidigt stannade fler personer och började hjälpa till. Vi lyfter ut ”Allan Ball” först, och lägger honom på insamlade kläder på marken. Sedan hjälper vi ut familjefadern, som brutit ena beten på hur många ställen som  helst”.Vi var tvungna att bära benet i byxbenet, för det fanns ingen fasthet i underbenet. Mamman hade ont bröstet. Båda hade haft bilbälten på sig, tack och lov. Barnen fick sitta i min bil och värma sig. När ambulansen kom, visade det sig att ett av barnen brutit ena fotleden.

Den här händelsen har för all framtid påverkat mitt körbeteende! Det jag insåg är att, det spelar ingen roll hur bra bilförare jag än är, möter jag ”Allan Ball” som skiter i andra och tror han är världsbästa föraren,eller är på fyllan, eller blir sjuk, eller råkar ut för något oväntat (älg, fågel, bländning mm) och styr över vägenmot mig, är jag sannolikt chanslös att undvika kollision!

Mitt enda försvar är att hålla hastighetsgränserna, det mildrar smällens konsekvenser. Med hälsningar Zeth

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".