Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
För dig som är intresserad av författande, författarskap och läsande. Här diskuteras ny som klassisk...

Lyssnarreaktioner på Helena Erikssons dikt s 57

Publicerat måndag 14 april 2008 kl 13.43

Jag tänker mig att personerna i dikten står nära varandra. Eller rättare sagt är nära men är inte tydliga för varandra. Jaget pendlar mellan ett betrakta det vackra jaget ser hos duet och frustrationen att inte riktigt veta vem duet är (lena huden, solbränd, som skyddande skal som döljer duets jag). Jaget vill skriva fram (svart på vitt, göra tydligt) vem jaget och duet är, deras relation. ”Skrik dig före” tolkar jag som jagets önskan att duet ska visa sig, visa att han/hon är en människa av kött & blod!

Lena A

Den handlar om ett förestående avsked.

Man (jag) ligger med min (sin) älskade i en lugn

stilla havsvik, det är en het sensommardag.

Vattnet är varmt och blått, sanden är vit. Allt

är fullkomligt, men avskedet och den osäkra framtiden ligger tung över båda.

”Ím leaving on a jetplane, don’t know when

I’ll be back again”, typ, som någon skrev.

Det underbara och det outhärdligt plågsamma i

samma andetag. Man är ung, livet ligger framför

en men man  är mycket gammal i sitt hjärta och

förstår att man kommer aldrig, var och en på vårt

håll, kommer att glömma  och man anar redan att

just smärtan kommer att vara det ljuvaste.

Margaretha

För mig handlar Helena Erikssons dikt om en innerlig relation mellan två helt olika slags personlighetstyper. Jaget känner sig främmande inför den andres ytlighet. Jaget vill också få den andre att förstå att i ömtåliga frågor gäller inte det vanliga tävlandets regler.

Kristina G

I de inledande raderna i Helena Erikssons dikt skapas en bild av klippor och hav, solljus och värme. I denna miljö figurerar två personer, diktarjaget samt en man eller en kvinna som i anklagande ton beskrivs som vacker och åtråvärd med sin solbrända hy och mjuka muskler. Det upplevs som att det är själva attraktionen diktarjaget känner som hotande eftersom personen ifråga ligger ”vid min sida och vidare”. Man får en känsla av onåbarhet, att personen ska försvinna bort, en rädsla för att stå ensam och obesvarad med sina känslor. Detta förstärks ytterligare några rader ner där det står ”vinna eller inte”, följt av ”vinner inte”.

I diktens mitt förs ytterligare ett element in, nämligen skrivandet. Personen som åtrås uppmanas: ”skriv dig närmare”. Jaget beskriver en maktlöshet inför vad vi kan veta om vad vi skriver och avslutar hela dikten med ytterligare en uppmaning, denna gång i en snarast rebellisk och uppgiven anda: ”skrik dig före i skrivandet”.

Min tolkning av skrivandet är att den får symbolisera en ofrånkomlig undermedveten kraft som trots jagets motstånd tar över och stör hennes/hans liv. Till och med författandet, lockas man att tänka, trängs bort och lämnas marginaliserad trots sin starka ställning som den viktigaste, men endast förnuftsbaserade, drivkraften i jagets liv.

Så får passionen och attraktionen ytterligare en guldmedalj när kärleken visar sig vara starkare än allt annat.

Joel N

Och det inledande ”varför” är det som etsar sig fast. Varför just dessa ordval? Varför denna underliggande oro? Varför ljuset havssaltet och skrivandet? Varför, varför? Jag vill skjuta dikten ifrån mig för att jag inte förstår den, men är det inte just det främmande jag borde ta till mig, undersöka, försiktigt vrida i skenet från läslampan och granska?

Den första halvan av dikten är bildrik och sinnlig, men så tycks något hända. Den andra halvan vittrar sönder. Det är ord som skriks ut. Kanske i desperation. Kanske för att närheten vid havet blir för nära, en kamp, ett krig, en tävlan. Mycket är oklart i dikten, men för mig tydliggör den det faktum att närhet alltid är på vinst och förlust. I nöd och lust.

Susanna S

För mig handlar den här texten om en relation. Det är en relation utan vinnare, där duet redan försöker gå vidare från jaget. Jaget vill ifrågasätta varför duet ska behöva vara så fulländad, där duet ligger i sanden vid havet, när jaget inte längre kan få duet.

Vilka relationer kan vara så fulla av tabu, kan vara så omöjliga att jaget på detta sätt ser duet som förbjuden mark. Min första association gick till en syskonrelation präglad av mer än syskonkärlek. Finns det något mer förbjudet, någon situation där båda i sån hög grad är förlorare, än en sådan relation?

Duet befinner sig vid jagets sida, och kommer alltid göra det, ändå har duet gått vidare.

Jaget försöker skriva ner sina känslor och tankar och inser att hon då än mindre kan förstå dem. Jaget vill ifrågasätta vad vi egentligen kan veta. Jagets försök att genom skrift förstå relationen är dömt att misslyckas. Ändå är detta jagets uppmaning till duet, att skrika ut sina känslor i skrift. Kanske är det det enda sättet som de kan bearbeta dessa förbjudna känslor. Det är det enda sättet för dem att fortfarande vara varandra nära. Det är en situation där ingen av dem kan vinna.

Linnea

Vet vi vad vi skriver? Vart ifrån vi får vår inspiration? Vad som får oss att läsa en dikt, fängslas av en dikt, skriva en dikt?

Uppmaningar om hur vi kan skriva, komma närmare en läsare, vinna dess uppmärksamhet.

Poeten, Helena Eriksson, har för mig i de tre första stroferna frågat varför? Hon avslutar med en uppmaning. Kanske till sig själv, då det mot slutet träder in ett ”jag” i dikten?

Kanske har hon vunnit sitt eget sätt att skriva?

Åse G

Det börjar med bilder, människor, tvåsamhet.

Jag ser sol och hav, det är sommar.

Jag tycker om dikten tills miljön avtar.

Sedan kommer ord och jag förstår inte dess betydelse, vad händer? Varför?

Dikten glider ur mina händer och jag lämnas som ett frågetecken.

Petra

Dikten handlar för mig om hur man kan slänga ihop helt lösryckta meningar och ord, utan sammanhang, och ändå lyckas publicera det som en dikt.

Först tycks den inte säga mig något, men ändå väcker den något inom mig.

Den säger åt mig att ta plats. Tränga mig före. Jag har rätt till mitt utrymme utan att någon ska säga åt mig, förminska mig eller be mig flytta på mig.

Moa J

Dikten rör sig kring ett ”dig” som ligger nära, så nära att det är retfullt och nästan utmanande. Vem är detta ”dig”? En vän? En älskare? Det är hursomhelst någon dikten åkallar, någon som ska ta plats: ”träng dig före  skriv/dig/närmare” Det är som om dikten uppmanar ”dig” att tränga sig längre in i dikten, att göra sig synlig på ett sätt som diktaren själv inte klarar av. Ett rop på hjälp? Det är svårt att närma sig det som ligger alltför nära, distanslöshet skapar inte bra dikter, detta vet diktaren och ber ”dig” att tränga sig före, att skrika sig förbi in i dikten.

Men kanske är ”dig” helt enkelt jag, läsaren. Kanske uppmanar dikten mig som läsare att ta för mig, det är inte en älskare utan jag som läsare som ska ”skrika mig före i skrivandet”. Texten vill bli ett ”vi” med mig som läsare och tillsammans ska vi ta reda på ”vad vi skriver”.

Kalle H G

Jag tror att dikten är ett nedåtblickande på de författare/diktare som låter sig vilseledas av kändisskap och flärd, här synliggjord genom en, som jag tolkar det, kombinerad sol och skrivsemester vid svarta havets stränder. Där skrivs ingen riktig litteratur, den skrivs på rummet. Men skribenten på stranden har lärt sig alla knep och all kunskap som den riktige författaren besitter, jaget, och härmar det konstnärliga. Med hjälp av sitt kändisskap så tränger sig döda havs poeten före och osynliggör jaget, ett jag som endast har sin integritet att vara nöjd över. Ett pretentiöst jag.

Erik M

Jag ser dikten som ett ifrågasättande av fastlagda uttryckssätt. Varför ska man skriva om den älskades mjuka muskler och solbrända hud?

Varför handlar poesin om att älska och ligga intill varandra?

Författaren verkar trött på plattityderna och vill att vi ska skriva oss närmre än det uppenbara - under vad som först blänker i solljuset. Jaget i dikten vill att texterna ska skrika - inte bara ligga och glänsa.

Låt orden vara mer än händelsen.

Louisa J

Att skriva är meningslöst, att försöka uttrycka, formulera sin omvärld när

den är som minst greppbar, som mest självklar utanför orden. Det är poetens

jakt, deras självpåtagna uppgift. Men även de känner, kanske oftare än

andra, behovet av att beklaga sig över sitt hopplösa kall.

Björn M

Jag tänker att det är en kärleksdikt till skrivandet.

Skriven vid ett tillfälle när det känns svårt att skriva

och man längtar tillbaka till den första förälskelsen,

när det var enkelt och lustfyllt att skriva. Slutklämmen

i dikten blir att man måste kämpa om man vill

kunna skriva även när förälskelsen lagt sig.

Anna B

När jag läser Helena Erikssons dikt är det en kvinnas ord om en man hon ser på stranden hon befinner sig på.

Hon ser hans kropp och vill inte att hans kropp skall vara så vacker. Det blir för svårt för henne. Hon vill inte att han skall vara den han är.

Men hon vill att han skall säga något. Förekomma och bryta sig in i hennes liv.

Åsgerd L

Ja, vad handlar dikten om? Det som förefaller mig mest rimligt är att hon talar till ett barn. Ett barn som är mellan 6 och tolv månader, som diktaren är mamma till.

Detta är i alla fall min tolkning av det hela!

Birgitta B

Vad tänkte jag på när jag hörde dikten, jo detta: ”Kritik över den rika

väst-människans semester i varmare länder,  kroppsfixeringen.  Avskyvärt med

denna brist på engagemang i de fattiga ländernas problem.”

Claes L

För mej tycks raderna handla om skrivaren själv, liksom även om läsaren, dvs även om mej.

Margareta F

Varför rimmar det inte?

Lars K

I tanken förflyttad till ett inetsat minne. Vi var fjorton fyllda.

Pubertet och tradition bjöd att ungdomar firade gökotta på ”Kristiflygare”.

Detta var en solig och varm torsdag på en holme i den blekingska skärgården.

Det är himmelsfärdsdag

efter badet

vila

solsken

stenhällen värmer kroppar

vi är inte ensamma

vattendroppar

sakta längs dina bröst

tryckta mot varm granit

den våta linjen

mellan kropp och urberg

utplånas

solens hetta

och min

i minnet evig

Torsten O

Dikten Varför så len... handlar om en mycket ung människa som vill uttrycka sig men som inte blir förstådd.

Elisabeth R

För mig beskriver dikten känslan när till exempel semestern är på väg att ta slut och skräcken för vardagsstressen sätter in! Det som jag har flytt ifrån ligger i bakhåll & snart kommer vardagens vedermödor. Jag är mätt på just det här men snart kommer något som är ännu värre.

Patrik Ö

Dikten handlar om åldrande.

Anders P

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".