Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
För dig som är intresserad av författande, författarskap och läsande. Här diskuteras ny som klassisk...

"Jag har ärvt min fars boksamling och tog boken ur bokhyllan och började läsa..."

Publicerat onsdag 16 april 2008 kl 15.33

Hej Marie!
Jag hörde av en slump ert första program om Anna Karenina. Min far läste mycket så jag visste att den boken har funnits under hela min uppväxt. Jag läste alla Jack London vi hade plus lite till men aldrig Anna Karenina. Jag har ärvt min fars boksamling och tog boken ur bokhyllan och började läsa. Böckerna är tryckta 1940 och inköpta då.

Jag tycker att en hel del av kommentarerna är färgade av ”författarsjuka” och mycket bristande förståelse för dåtidens samhälle, dess struktur, morallagar, kyrkans och religionens makt och att Ryssland var det sista landet i Europa som avskaffade slaveriet. Ryssland var i förvandling.

Livegenskapen hade precis avskaffats formellt när detta skrevs. Men hur det var i praktiken vet jag inte. Men även i dagens Sverige har det införts lagar som man börjar efterleva först många år efter att de trätt i kraft.

En författarkommentar (må 7 april) ”romantisering av bonde …” tror jag är ett försök av Tolstoj ”att sälja in bondelivet” hos den klass som haft makten att bestämma över de livegna. De har precis förlorat den makten och Tolstoj försöker skapa en ny mentalitet, nytt tankesätt för att de lättare skall kunna acceptera vad som hänt. (Det kanske vore värt att bjuda in en duktig historiker som kan beskriva den sociala situationen hos olika samhällsskikt i dåtidens Ryssland.)

Det är likadant med orden ”drömmar och fantasier”. Det är nog bara människor i dagens relativt lättlevda Sverige man kan ha den typen av kommentarer.

Dina gäster verkar på mig som ”erotiska gamar”. Jag saknar inte några sexscener. De flesta som läser denna typ av bok vet hur det går till, eller…? Tänk bara hur många sidor det hade krävt och tagit bort annan textmassa. Författare är väl ordmänniskor. Jag är en bildmänniska och kan se även sådant som inte skrivs med uttalade ord. 

Sedan förekom det en kommentar, som kräver att ”förstånd och kärlek” går hand i hand. Här är det en som aldrig upplevt passion. 

Visst är det så att Tolstojs beskrivning av kvinnor och barn är svag. Men karln och även samtiden visste nog inte så mycket om kvinnor, kvinnors anatomi (förutom det yttre) och kvinnors sexualitet m.m. Kvinnorna hade ingen politisk makt (offentligt) och hade sin ställning genom mannen. Men jag tycker att Tolstoj verkar ha en djup livserfarenhet av det mesta. Det anser jag finns mellan raderna nästan genomgående.

Sedan hade nog Tolstoj ett annat syfte med boken/följetongen än att beskriva kvinnor och barn. Vi kan dock vara överens att det inte är hans bästa gren.

Finns det någon manlig författare under Tolstoj tid som kan beskriva kvinnor?

Ni vekar ju väl belästa så det vore bra att få tips på någon samtida jämförelseförfattare. 

Jag har fastnat för den innehållsrika dialogen, och vilken kvalité det är på språket! Vilket slappt och dåligt språk vi har idag, tänker jag. Det är också genomgående att man hela tiden försöker förstå vad den andra parten vill säga, genom att studera kroppshållning, ansiktsuttryck och ögon.

Här har vi mycket att lära i dagens ytliga tillstånd. Det här med att ha en massa tjänstefolk runt omkring sig och ofta närvarande, krävde nog att man vårdade sitt språk. Men också att man hade respekt för andra som individer i umgänget, trots att tankar och åsikter kunde vara gemena. Man upprätthöll klassens ställning på så sätt. Man skulle kunna se det som ett dominospel i verkligheten. Den här samhällsklassen visste nog att för att behålla sin ställning fick man inte, t.ex. inför tjänstefolket, tala illa om eller ”utesluta” någon. Föll en så fanns risk att man själv föll. Det tycker jag framgår av att bara hälsa på Anna innebar att man själv riskerade något. Det var hårda bud på den tiden, långt ifrån ”drömmar och fantasier”.

Om språket har jag inte hört nåt från författarna. 

Kommentarerna om hinderloppet, bortsett att ni använder ordet kapplöpning, är mycket bra! 

Sedan har ni inte upptäckt Tolstojs humor. Det beror nog på att den är av ”den östliga typen”.

Jag är uppvuxen vid finska gränsen och känner igen den typen av humor mycket väl. Men när ni kommer till att Kitty skall föda så upptäcker väl även ni den. Jag tjuter av skratt och måste lägga ifrån mig boken. 

Jag har en fråga, är det här sättet att skriva som Tolstoj har banbrytande? Han saxar händelser omvartannat, för läsaren ibland framåt i tiden ibland bakåt. Idag är detta mycket vanligt för att inte säga standard. Men då, när detta skrevs? 

Marie, du har en erfarenhet som jag avundas dig. På nätet kan jag läsa hur du läste Krig och Fred. En sådan övning hade jag gärna deltagit i.

Jag skall berätta lite om mig, så förstår du nog varför jag upplever boken annorlunda än ni gör.

Jag är uppväxt i Tornedalen. Det är ett område som är lite odefinierat. Men tänk dig en några mil (4-5) bred korridor från Stockholm till Helsingborg. Sedan måste du lägga till triangelområdet som bildas av en linje från ungefär Jönköping till Karlskrona eller Kalmar. 

Detta är inget kulturellt helt och hållet homogen områdes som du kan förstå.

Under min uppväxt hade religionen ett stort inflytande i hela Tornedalen. I en bygd där jag bodde en tid fanns flera olika inriktningar och sekter. Man kan säga att religion och tro hade en tung hand över bygden. Småskolan jag gick i var förlagd till själva högborgen för en allmänt känd sekt. Jag hade hövdingens fru som lärarinna. Tjänstefolket visade sig ytterst sällan även för oss barn. De rörde sig skyndsamt mellan husen. Det var som gråa tysta varelser utan ansikten. Det rådde en speciell stämning där.

I vår ”nationalsång” Torndedalssången finns en lydelse om Torneälven, vilken av många uppfattas som en gräns och ett stopp ”hit men inte längre”,  ”.. förenar tvenne broderland, mer än den skiljer åt”. (När dessa ord sjungs, då ryser jag.)

Det innebär att vi anser oss höra ihop även om vi bor i två olika länder. Under min uppväxt hade vi lika mycket umgänge på den finska sidan som på den svenska. Trots att det var fattigt och det fanns många krigsinvalider i Finland, så stod vi mentalt inte över på något sätt. Så är det inte idag. Idag finns nog mer en känsla av främlingskap än vänskap.

Dagens svensk har nog ytterst svårt att förstå förhållandena i dåtidens Ryssland, för vi förstår ju oss inte ens på dagens finne än mindre på dagens ryss. 

Med vänliga hälsningar
Lennart Lyhamn 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".