Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Dödssjuka Marika nekas hjälp med hunden

Publicerat måndag 16 november 2015 kl 05.30
"Dammtussarna ger jag fan i, det viktigaste är min enda familjemedlem"
(2:35 min)
Hunden Luzia och Marika Löbu-Navarro har levt ihop sedan Luzia var valp. Foto: Sveriges Radio
Hunden Luzia och Marika Löbu-Navarro har levt ihop sedan Luzia var valp. Foto: Sveriges Radio

Dödssjuka Marika Löbu-Navarro i Varberg nekas hjälp med att gå ut och gå med hunden. Varbergs kommuns regelverk kring hemtjänst gör att hon kan tvingas att göra sig av med hunden Luzia. 

Nedan hör du ett längre reportage om Marika och Luzia.

Marika Löbu-Navarro kallar hunden Luzia en kärlekskorsning. Hon är en stor, brunsvart, långhårig blandning mellan schäfer, rottweiler och riesenschnazuer.

– Hon är min enda familjemedlem. Hon är nio och ett halvt år och jag köpte henne som liten valp, säger hon.

På andra våningen i en lägenhet i Varberg bor Marika Löbu-Navarro tillsammans med sin hund. Hon är 69 år och kommer troligtvis inte att få uppleva sin 70-års dag. 2013 upptäcktes långt framskriden cancer i äggstockarna.

– Det kommer nya tumörer, tumörerna växer och det finns inget att göra. Det är bara att vänta på döden, säger Marika Löbu-Navarro.

De utredningar som gjorts av Varbergs kommun och sjukvården visar att Marika behöver hjälp med en hel del. Hon har hemtjänst några timmar varje dag. De städar, pratar, hjälper till med mat, slänger skräp och sånt som Marika själv inte klarar av. Men de får inte hjälpa till med hunden, det som Marika egentligen skulle vilja ha hjälp med.

– Dammtussarna ger jag fan i, de får gärna ryka. Det viktigaste är min enda familjemedlem, säger hon.

Det är i grunden socialtjänstlagen som styr vad en sjuk eller äldre person som behöver ha hjälp har rätt att få för hjälp. Men lagen är en så kallad ramlag vilket ger ett visst tolkningsutrymme för respektive kommun som beviljar insatserna. Man kan säga att allt handlar om att personen i fråga ska ha en skälig levnadsnivå.

Varbergs kommun vill inte kommentera enskilda fall, men säger att generellt räknas inte omvårdnad av husdjur in där.

– Man säger ju att man tillförsäkras en skälig levnadsnivå utan hund, säger Carin Hedebrant som är enhetschef på äldreenheten i Varbergs kommun.

– Skälig levnadsnivå för mig är kanske inte skälig levnadsnivå för dig. Utan det är en individuell prövning man får göra i varje enskilt fall, säger hon.

Även förvaltningsrätten går på Varbergs kommuns linje och anser att Marika Nöbu-Navarro har ett så pass stort socialt nätverk att hon inte har rätt till hjälp med hunden Luzia, en bild som såväl Marika och hennes terapeut säger inte stämmer. Dessutom är hemtjänsten i Varberg utformad så att kunden bara har rätt till de specifika insatser som man har ansökt om och beviljats. Så nu, säger Marika, finns det inget att göra.

– Jag lever ju ensam med min hund, jag har inga vänner eller något i Varberg, säger hon.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".