Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Susannes chockbesked: Hostan var lungcancer

Publicerat måndag 7 november 2016 kl 10.56
"Jag kastade alltihop, för jag skulle ändå dö"
(3:37 min)
Susanne Andersson blev diagnostiserad med lungcancer.
Susanne Andersson blev diagnostiserad med lungcancer. Foto: Anna Carlsson/Sveriges Radio.

Susanne slängde alla julsaker – hon skulle ändå dö, tänkte hon. Under nästan tre år förberedde hon sig för att dö. Sen vände allt.

I mars 2011 började resan genom helvetet, som Susanne själv beskriver det som.

– Det blev förkylning på förkylning och jag tänkte att det här kan ju inte stämma. Jag hostade så jag höll på att dö – och till saken hör att jag rökte, säger Susanne Andersson.

Hon hade ingen tanke på att det var något allvarligt fel. Samtidigt kände Susanne att hon inte fick tillräcklig hjälp på sin vårdcentral.  

Hon bestämde sig för att byta till en annan mottagning.

– Och då hade jag övre luftvägsinfektion, bihålsinflammation, öroninflammation och lunginflammation, förklarar hon.

Dagen efter fick hon besked om att hon även skulle röntga sina lungor. I Falkenberg fann man förändringar på höger lunga. 

Efter ytterligare besök i Halmstad och sen i Lund kom beskedet.

– Man hör ordet lungcancer och då tänkte jag "japp, där dog jag", berättar Susanne Andersson.

Det var någon som sparkade undan benen på en så att man flög rakt ner i backen.

Rökningen slutade hon genast med. Läkaren hann inte uppmana henne att sluta förrän hon bestämde sig.

– Jag hade inte haft tanken. Jag sa: "Snälla jag är inte riktigt så dum i huvudet."

Beskedet kom precis efter jul. Dottern hade packat ner familjens julsaker.

– Jag kastade alltihop, för jag skulle ändå dö, så jag behövde inte det längre. Och jag gjorde likadant med min kläder.

Under nästan tre års tid förberedde hon sig för att dö. Hon kastade allt onödigt och köpte ingenting nytt.

Det var rens på hela livet. Jag köpte ingenting för vad skulle jag ha det till?

Minnet av den tunga perioden får Susanne att börja gråta.

– Jag ville inte lämna någonting till mina barn. Det var ju mina grejer, mitt privata samlande av mitt liv, som jag inte ville lämna över till dem. Så det var det värsta av allt, säger Susanne.

Under tiden levde hon i perioder, efter ett sjukhusbesök snabbade hon sig för att uppleva så mycket som möjligt och precis före besöken låste hon in sig och förberedde sig på det värsta.

Men sen kom ljusningen – den 12 september 2016.

– Jag får en läkartid och skulle få besked om hur det såg ut, och förhoppningsvis bli friskförklarad. Då frågar hon: "Hur mår du Susanne?" Då undrar man hur ska jag må. Ska jag inte må bra? Och då svarar hon: "Jo, du ska må jättebra."

– Jag slängde mig om halsen på henne och kramade om henne och skrek "gud i himlen, nu ska jag ut och resa."

Numera arbetar Susanne, beskriver sig som glad och framför allt – ödmjuk inför livet.

– Njut av det som är nu. Få sitta och dricka kaffe och läsa tidningen på morgonen.

Jag kan köra bil och stanna och tänka "herregud vad jag är privilegierad som får se detta."

Dessutom har hon blivit mormor två gånger inom loppet av åtta dagar.

– Herregud, får jag uppleva det här. Jag trodde inte jag skulle få göra det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".