Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En glimt av de stora skeendena, som de syns i gränslandet mellan världspolitiken och svensk vardag.

Frankrike - Afrikas gendarm?

Publicerat lördag 23 april 2011 kl 09.03
Överbefälhavaren för de Outtara-trogna styrkorna hälsar på de franska militärer som de ska få stöd utbildning av. Trencheville 15 april.FOTO: REBECCA BLACKWELL

Om Frankrikes intressen och aktiviteter i Afrika. Förkämpe för folkets rätt eller gammal kolonialmakt med retoriska rökridåer? Hör om stormakten som tagit initiativet i inriktningen av hela EU:s Afrikapolitik. Reportage och röster från Mauretanien, Frankrike, Irland, Linköping och svenska försvarshögskolan. Och slutligen forskare om en ny, intensivare rusning mot Afrikas rikedomar där stormakten söker nya allianser.

I de nu aktuella militära interventioner som skett i Afrika, Libyen och Elfenbenskusten, har Frankrike varit pådrivande för att få FN-mandat på plats och också i bägge fallen tagit täten i operationerna. Och ”Afrikas gendarm”, som Frankrike kallats, har trots att det nu gått 50 år sen avkoloniseringen av 14 fd kolonier i väst- och centralafrika återkommande blandat sig i afrikanska länders affärer, ofta med våld.

Rwanda 1990-93, och så -94 igen, Tchad 1969-72, -78, -83, -84, -86 och med svenskt deltagande 2008 och hemliga operationer i Mauretanien som vi återkommer till. Ja, några rapporter om ett mycket större antal händelser som har att göra med fransk aktivitet i Afrika. Sammanlagt över 30, större och mindre, ibland flera år långa franska militära interventioner i olika afrikanska länder sedan 1970. Långt över 20 bara de sista 20 åren. Men de allra senaste, till skillnad från tidigare, med FN-mandat. Så också tex i Elfenbenskusten där de franska styrkor som ingått i operation Licorne, som pågått i landet sedan ett uppror 2002. Och i samband med inbördesstriderna mellan anhängarna till presidentkandidaterna Laurent Gbagbo och Alassane Outtara, har Frankrike ombetts att understödja FN-insatsen till skydd för civilbefolkningen.
Men när Gbagbo greps i veckan, formellt av Ouattaras trupper, men med både franskt stridsvagns- och helikopterunderstöd, då sa flera bedömare att Frankrike trätt långt över gränsen för FN:s mandat om att skydda civila.
Och givet en del förhistoria, att Frankrike redan 2004 bestraffade Gbagbo för en attack av hans styrkor mot fransk trupp, genom att helt sonika bomba sönder hela flygvapnet i elfenbenskusten, och givet att Alassane Outtara tidigt varit frankrikevän och tjänsteman på internationella valutafonden, är det i världen i övrigt inte en ovanlig hållning att det ligger mer bakom det franska engagemanget för Elfenbenskusten än skydd av civila. En som inte skräder orden är James Inhofe, konservativ republikan i amerikanska senaten:

Gäster: Peo Hansen, docent och lektor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, som nu bedriver forskning kring frågor om kolonialismens betydelse för EU-projektet både historiskt och idag. Tillsammans med Stefan Jonsson skriver Peo Hansen också på en bok med arbetsnamnet "Eurafrica: The Untold History of European Integration and Colonialism".
Karl Sörenson, forskare vid Försvarshögskolan, som studerat vid Sorbonne i Paris och tidigare har forskat just kring fransk-afrikanska relationer ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv.

En fransk partner i Afrika är regimen i Mauretanien. Fransmännen samarbetar sedan flera år med den mauretanska armén. Men en gemensam militär operation mot ett misstänkt al-Qaida läger, i juli förra året, uppdagade en större och mer avancerad militär närvaro än vad som sagts officiellt. Spansk press avslöjade att soldater från en fransk specialstyrka deltagit aktivt i en raid på andra sidan gränsen i Mali, för att frita fransk gisslan. Frankrikes ledning medgav senare – efter en lång tystnad – att 20-30 franska soldater deltagit i operationen, som dock misslyckades.  Al Qaida i Mahgreb meddelade att fransmannen avrättats och att Frankrike genom sin aktion ”öppnat en dörr till helvetet för sitt folk”. Frankrikes regering svarade att man skulle förstärka sin militära närvaro ytterligare. Frilansjournalisten Anja Sahlberg reste till huvudstaden Nouakchott och möttes av skarp kritik av den forna kolonialmakten.

Innan valet 2007 då Nicolas Sarkozy efterträdde Jaques Chirac som Frankrikes president hade Sarkozy varit tydlig med löften om ett slut på den gamla sortens relationer till Afrika; nu skulle det bli mindre av fransk inblandning och mer av ömsesidig respekt. Men redan ett par månader efter det att Sarkozy valts sjönk hoppet om en nyordning.  Den nyvalde presidenten höll tal till ”Afrikas ungdom” i Senegals huvudstad Dakar:

"Afrikas tragedi är att den afrikanska människan aldrig har tagit tillräcklig plats i historien. Afrikanska jordbrukare, som sedan tusentals år har levt med årstiderna, vars idealliv är att leva i harmoni med naturen, känner endast till eviga omstarter i tiden, samma gester och samma ord, i denna fantasivärld, finns ingen plats för varken  mänskliga äventyr eller idéer om utveckling och framsteg."

De här formuleringarna i Sarkozys tal utlöste en storm av indignation bland intellektuella, både i Frankrike och Afrika; där många ansåg att ordval och mening tydligt avslöjade rent rasistiska föreställningar. Konkurrenten om presidentposten, Segolyene Royal, tog chansen till politisk poäng och bad i ett eget tal i Dakar Afrika om ursäkt och garanterade att Sarkozys förolämpande ord, på intet sätt, representerade vare sig Frankrike eller det franska folket, men föreställningarna om Afrika och afrikanen som kritiker spårade i Sarkozys tal har långa historiska rötter.

1931 anordnade Frankrike den stora kolonialutställningen i Paris. Besökarna kunde bevittna smycken, allehanda troféer, djur - och så levande människor, infödingar, instängda i ett mänskligt zoo, från alla Frankrikes olika kolonier. Utställning blev omtalad och en förebild för liknande i Storbritannien och Belgien. Idag är utställningen något  man inte gärna pratar högt om i Frankrike, men huset som byggdes för kolonialutställningen står kvar: Palais de Porte Doree, i sydöstra delen av Paris. Konflikts Lotten Collin besökte huset som idag hyser ett nytt museum, men den gamla historien ekar än i korridorerna.

Det här med tillgång till afrikanska råvaror som bakomliggande motivkraft för stormakter som Frankrike avhandlas i alldeles ny bok, "The new scramble for Africa". Den släpptes till bokhandeln i veckan och placerar in Frankrike som en, mindre, men mycket viktig spelare i den nu allt intensivare dragkampen om naturresurser och kommande marknader i Afrika. Men forskaren, Padraig Carmody, finns på Irland, i Dublin. Konflikts Mikael Olsson ringde upp honom.

Extramaterial: Till dagens program hade frilansjournalisten Anja Sahlberg träffat Aminata Traoré, tidigare kulturminister i Mali. Idag är hon författare och har skrivit L’Afrique humiliée, apropå Nicolas Sarkozys tal i Dakar, som hon stämplade som rasistiskt och nykolonialt. 
Aminata Traoré vänder sig mot att västvärlden har påtvingat afrikanska länder en ekonomisk politik som har gjort att man måste privatisera och öppna upp för utländska företags investeringar, vilket har varit förödande för Afrikas folk, menar hon, då det har lett till hög arbetslöshet, stora prishöjningar och ett raserat välfärdssystem. Reportaget fick tyvärr inte plats, men finns att höra i form av ett inslag i vårt extra poddflöde, Konflikt Plus, och här nedan.

Programledare: Mikael Olsson
Producent: Ira Mallik

Mer om ämnet:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".