Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.

Kaliber 19 november 2006: Träna idag eller fika på onsdag? -Om färdtjänstens olika villkor

Publicerat fredag 17 november 2006 kl 12.32
1 av 5
Kalibers reporter Anna Jaktén
2 av 5
Elisabeth och hennes ledsagare Carola
3 av 5
Elisabeth och hennes ledsagare Carola
Tiina Nummi-Södergren. Bild: Synskadades riksförbund
4 av 5
Tiina Nummi-Södergren. Bild: Synskadades riksförbund
Johan Sjölander
5 av 5
Johan Sjölander

Kaliber granskar olika villkor för funktionshindrade att kunna resa med färdtjänst. Fortfarande har många kommuner i Sverige en gräns för hur många resor en färdtjänstberättigad får göra.

I praktiken kan det då bli som för Elisabeth, som är helt blind men som vill leva ett så normalt liv som möjligt. Hon vill träna, gå i kyrkan, jobba med kolonilotten - men med nästan två månader kvar på året har hon sex enkelresor kvar att göra med färdtjänsten. Sex enkelresor, det blir tre utflykter. Och det ställer Elisabeth inför svåra prioriteringar.

Det tar kanske tio minuter att gå från tunnelbanestationen Rågsved hem till Elisabeth Fernströms lägenhet. Utanför porten är det två vägarbeten – man får först gå över en provisorisk träbro och sen snirkla förbi ett stort grävt hål med räcken kring. Hon bor i en tvåa tillsammans med tre marsvin. ”Svinen”, eller ”oinksen” som hon säger, Dumle, Svinto och  Muffin. De bor till höger när man kommer in i lägenheten, i sovrummet nära halldörren.

Hemma hos Elisabeth

Det handlar mycket om päls hos Elisabeth Fernström, inte bara marsvinens. Stolsitsarna är lurviga. Dataskärmen och fotona på väggen har ram av syntetpäls. Det blir så att känseln är extra viktig när man inte ser, säger Elisabeth, som är och alltid har varit helt blind. Och när hon tar den vita käppen som hon har när hon är ute och går så har den päls på handtaget.

-Det är en bra bit från mig ner till centrum, och jag kan inte ta mig dit ensam med bara hjälp av käppen, säger Elisabeth. Jag klarar mig från lägenheten och ner till porten och upp igen – annars behöver jag låna en armbåge av någon eller åka färdtjänst.

Och rätt till färdtjänst – det har hon. Den färdtjänst som ska garantera att de funktionshindrade som har svårt att förflytta sig på egen hand eller åka kollektivt ändå ska kunna leva aktiva liv. För Elisabeth handlar färdtjänst om frihet. Men så här i slutet av året är det en frihet med förhinder.

-Jag har sex resor kvar i år, säger hon.

Måste välja

I Stockholm finns det en gräns för hur mycket den som har rätt till färdtjänst får åka.

För en aktiv trettioåring som Elisabeth betyder det i praktiken att hon nu i slutet av året bara kan göra något när hon har hjälp av sin kombinerade ledsagare och hemtjänst och då kan åka tunnelbana och buss. Det är mellan klockan tio och sexton fyra dagar i veckan. Kvällar och fredag, lördag, söndag blir det till att stanna hemma.

-För den som är gammal funkar det, men inte för en ung människa! De borde se lite mer till individer och inte bara tänka på sina regler, utbrister hon.

De sex resorna hon har kvar är enkelresor, vilket i praktiken betyder att hon kan använda färdtjänsten tre gånger till under två månader.

-Det står mellan att åka till kompisar, åka till kyrkan, åka och handla... eller träna! Det blir prioriteringsfrågor hela tiden, säger Elisabeth. ”Om jag gör det här idag så kan jag inte göra det i morgon”, säger hon, och fortsätter:

-Jag är mycket energisk, jag vill göra sker hela tiden, och får jag inte göra det så mår jag kasst. Det är marsvinens förtjänst att jag kommer upp vissa mornar, för jag mår mycket sämre om jag ingenting har att göra.

Just den här dagen är Elisabeths ledsagare Carola Dahlstedt med, så vi kan ta oss ner till tunnelbanan och åka in mot centrum.

I Stockholms län är villkoren för färdtjänst lika för alla kommuner. Färdtjänsten lyder under landstinget. Och i Stockholm är färdtjänst en rättighet med förbehåll. Det är 72 enkelresor om året som gäller. Sedan kan man söka ytterligare 17 per kvartal. Den som jobbar eller pluggar får extra resor dit, och den som är under 25 får resa obegränsat.

Men för den som är trettio, sjukpensionär och behöver träna, gå i kyrkan eller jobba med kolonilotten och som inte kan åka kollektivt själv, så är det stopp. Har man gjort slut på sina resor innan året är slut, så har man.

Olika villkor

Henry Freij är en av dom i Sverige som kan mest om färdtjänst. Han har skrivit kommunförbundets handbok för färdtjänsthandläggare. Han har suttit i flera statliga utredningar om färdtjänstens villkor. Och de villkoren är helt olika beroende på var i landet man bor.

-Jag tycker att färdtjänstlagen är mycket otydlig och otillräcklig. Den innehåller många brister, säger han.

-Jag tror att det är mycket som lagstiftaren helt enkelt inte har tänkt på när det gäller färdtjänsten, säger han. Man kan ju aldrig ålägga en kommun någonting som man inte är skyldig enligt lag och då blir det ju upp till kommunerna att själva bestämma mycket som faktiskt är nödvändigt för att färdtjänsten ska fungera för olika människor.

Färdtjänstlagen är alltså en lag som inbjuder till vitt skilda tolkningar. På ett sätt är det naturligt. Resandet i Stockholm och Orsa, Malmö och Leksand ser olika ut. Men för den funktionshindrade som inte alls kan resa kollektivt så är beroendet av färdtjänst lika. Där är regler om hur ofta man får resa eller vilka tider man får resa extremt avgörande för hur vardagen och livet blir. Lokalt kan sådana här frågor få stor uppmärksamhet, i till exempel landsortstidningar och kommunpolitik.

Men Kaliber ville få en överblick, så vi frågade Sveriges kommuner om deras villkor och fick 220 svar. Och var femte kommun gör precis som Stockholm – de sätter en gräns för antalet färdtjänstresor. Så här ser det ut i några olika kommuner:

Mora: 8 enkelresor per månad

Skara: 120 enkelresor om året

Ulricehamn: 20 enkelresor per månad

Orsa: 16 enkelresor per månad

Bollebygd: 20 enkelresor per månad

-Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att man har begränsat antal resor i så många kommuner, kommenterar Henry Freij.

-Jag tycker också att det är ett uttryck för ett begränsat synsätt när det gäller människors rättigheter, tillägger han.

I Sundsvall och Rättvik ändras reglerna nästa år. Då blir det fria antal resor, i Sundsvall på prov i ett år. Jan Åsberg är ordförande i Synskadades riksförbund där.

-Jag tycker det låter jättebra säger han. Jag tror inte att alla kommer att åka väldigt mycket för det, men alla har möjlighet att delta i olika aktiviteter som man inte hade kunnat annars.

-Men kan inte det bli väldigt dyrt, om folk skulle börja åka mycket mer?

-Jo, men jag tror att folk blir friskare om de är med på olika aktiviteter och då minskar vårdkostnaderna som man ser stegras i dagens samhälle, säger Jan Åsberg.

Stockholm utmärker sig

Kommunerna i Stockholms län utmärker sig med att ha mest fasta, generella regler. Där de flesta andra kommuner säger att den som tar slut på sina resor ändå nästan alltid får fler, så ger Stockholm få individuella undantag. Elisabeth är van vid att resorna tar slut i slutet av året.

-Det händer vartenda år att jag har kanske två resor kvar i december, så är det jämt!

Carola, Elisabeths ledsagare, fyller i:

-Det märks när Elisabeth varit ensam under fredag-lördag-söndag. När jag kommer på måndagen är hon väldigt nedstämd, och munnen går i ett! Man märker på henne att hon måste få komma ut och göra något socialt.

-Det är klart hon blir ju begränsad på helgerna av att inte ha några resor. Det tar på psyket, säger ledsagaren Carola.

-Men, Elisabeth, varför är det så omöjligt för dig att åka kollektivt?

-Därför att jag varken har lokalsinne eller mod nog att resa på det sättet, säger hon och berättar om ett par som gav sig ut på egen hand häromåret. Mannen ramlade ner på tunnelbanespåret och förolyckades.

-Det hade aldrig hänt om vi hade haft fria resor, säger Elisabeth.

-Jag tror att många ger sig ut i kollektivtrafiken trots att de egentligen inte vill eller vågar. Men de måste för att inte resorna med färdtjänsten räcker till. Åker jag med någon annan, då är jag aldrig rädd, men själv…nej, jag tar inga risker, slår hon fast.

Ny lagstiftning

Sedan 1998 finns en ny lagstiftning som flyttade fokus för färdtjänsten. Från ett individuellt, och ofta socialt behov, till att bli en fråga om samma rätt till kollektivtrafik för alla. Färdtjänst blev en trafikpolitisk fråga med Vägverket som samordnade myndighet.

Men ett grundläggande tolkningsproblem i lagen gäller vad färdtjänst egentligen är, säger Henry Freij. För den funktionshindrade kan det vara ersättning för att gå eller cykla. Men många kommuner ser färdtjänst bara som en ersättning för kollektivtrafiken, för bussen, spårvagnen eller tunnelbanan. Med det synsättet är det lätt att sätta begränsningar, inte bara i antalet resor.

En fjärdedel av de 220 kommuner som svarat på Kalibers frågor skriver att de har tidsbegränsningar, alltså när man får åka färdtjänst. Det gäller till exempel inga resor sena kvällar och nätter eller att helgresor måste beställas en vardag. Stopp för sena krogrundor eller spontana träningspass med andra ord.

Elisabeth och Carola har nått Hötorgets station. När de kliver av vagnen får de först runda en rullstolsburen tjej som sitter vid dörren, sen vid plattformen girar de för två tanter i bredd med varsin rullator. Ingen av tanterna ser Elisabeths vita käpp. Det är ibland komplicerat för olika funktionshindrade att ta hänsyn till varandra. På väg upp mot markplan ligger gymmet. Det ska bli bodypump.

Politikern svarar

Om man inte hoppar av vid Hötorget utan fortsätter till den gröna linjens ändstation kommer man till Hässelby strand. Där bor Johan Sjölander, socialdemokratisk ordförande i färdtjänstnämnden Stockholm.

-Om man inte kan åka på något annat sätt än med färdtjänsten då blir det så klart en begränsning i antalet resor, och då kan man ju inte göra allt det man vill. Det är en begränsning, medger han.

-Alternativet till att begränsa på det här sättet det är att ta ut högre avgifter. Vi har ett system idag i Stockholm som innebär att ingen betalar mer för alla sina resor på Stockholms lokaltrafik och alla resor med färdtjänsten än vad ett vanligt månadskort kostar. Skulle man ta bort den begränsningen skulle man  kunna utöka antalet resor, men då skulle det ju å andra sidan bli plånboken som bestämde hur många resor man fick.

-Stockholm har valt att göra på det här sättet med ett begränsat antal resor till ett lågt pris, säger Johan Sjölander.

I Stockholm är det också så att det är kommunerna som utreder en om en person behöver färdtjänst, men det är landstinget och färdtjänstnämnden som beslutar. Den som tar beslutet har alltså sällan träffat den person som det handlar om. Vilka konsekvenser det kan få i rena siffror ska vi återkomma till senare. Men de politiska principerna i Stockholm är alltså: fokus på tillgänglighet, generella regler och få individuella undantag.

-Man vet ju om hur många resor man har på ett år, redan i januari och februari, säger Johan Sjölander.

-Men det kräver ju väldigt mycket planering av den funktionshindrade, som du och jag inte behöver göra – vi kan ta cykeln eller gå, eller vad som helst.

-Ja, men det här är ett stöd, färdtjänsten är ett stöd för att försöka göra livet så oberoende som möjligt, men det finns ju inte möjligheter till ett obegränsat stöd även om man skulle önska det. Men vi har inte hur mycket pengar som helst, och då blir det ju begränsningar, slutar han.

Tiina Nummi-Södergren är ordförande i Synskadades riksförbund. När vi ses är det med hjälp av ledarhunden Mira. Så här säger hon om begränsningarna i färdtjänsten:

-Ja, det är ju ett jätteproblem, om man bara sina 72 resor per år så är det sex resor i månaden och ska du fram och tillbaka så blir det tre gånger du kan göra nånting, och det är ju väldigt lite, säger Tiina och fortsätter:

-Det är så få personer som i slutändan behöver färdtjänsten i den här omfattningen och som vill kunna använda den lite friare, jag tror absolut inte att man åker upp i kostnader. Det är en överdriven rädsla att det här skulle vara ett slags lyxsystem för att man inte har något annat för sig. Det är ju för att lösa reella situationer och jag tror att alla mår bra av att komma ut hur hemmet, säger Tiina Nummi-Södergren.

Tillgänglighet viktigast

Överallt på tunnelbanan i Stockholm syns affischer om tillgänglighet. Det är alltså tillgängligheten av den vanliga kollektivtrafiken som har varit det politiska fokuset de senaste åren. Rulltrappor, låga steg, ramper, tydliga utrop. Och det är också tillgänglighet som varit handikapporganisationernas fokus. För mycket, tycker Elisabeth Fernström. För hon känner att det ofta sker på bekostnad av de som är som hon – som inte kan åka kollektivt själva hur handikappanpassat det än blir.

-De snackar så mycket om tillgänglighet, Det har varit demonstrationer om att man ska få åka gratis med färdtjänstkortet i tunnelbanan. Men hur mycket pratar man om de som inte kan åka kollektivt?

Vi frågar Tiina Nummi-Södergren, ordförande i Synskadades riksförbund:

Tycker du att ni som förbund har bråkat tillräckligt för de som inte kan åka kollektivt?

-Nej, det kan man väl inte säga eftersom situationen ser ut som den gör. Men vi har ett resandenätverk till exempel som hela tiden jobbar med det här. Och där jobbar vi med sådana här frågor som att man ska kunna ta sig ut, men jag kan inte påstå att vi är i mål med det, säger Tiina till Kaliber. Vi jobbar med att vässa det här arbetet och vilka former vi ska använda för att jobba mot den här typen av lagstiftningar som kan tolkas på många olika sätt.

Men hur är det då med det som vi tidigare sa att vi skulle återkomma till? Om konsekvenserna av hur systemet ser ut i Stockholm – att kommunerna utreder och landstingen tar besluten? Och att det det är en strikt tolkning av lagen med få individuella undantag?

Kaliber har begärt ut uppgifter från landets alla länsrätter. Det är dit man kan överklaga beslut. Oftast rör missnöjet ett nej till begäran om att få färdtjänst. Och det visar sig att Stockholms län ligger i särklass.

De senaste tre månaderna har det överklagats fler beslut i Stockholm än till sammanlagt alla de andra 22 länsrätterna i Sverige. I ett län med 20 procent av befolkningen finns alltså 55 procent av överklagandena. Förra året överklagades 1452 färdtjänstbeslut i Stockholms län.

Johan Sjölander (s), ordförande färdtjänstnämnden.

-Jag tycker att det är bra, det är ett sundhetstecken att man överklagar när man är missnöjd. Det jag följer noggrant är om färdtjänsten gör är fel, men för det mesta får färdtjänsten rätt och det tyder ju på att vi tolkar lagen rätt. Och det ser likadant ut över tid, så det är inte så att vi har blivit sämre på det här med färdtjänst, säger Johan.

Men du tror inte att det beror på att det finns extra mycket problem med färdtjänsten i Stockholm?

-I Stockholm är det många som använder sig av kollektivtrafiken och man förväntar sig därför mycket av den. För funktionshindrade är ju färdtjänsten kollektivtrafiken och då ställer man de höga kraven där. Jag tror att det kanske är något som präglar det här också, säger Johan Sjölander (s), ordförande färdtjänstnämnden.

Vi frågar Elisabeth:

Kan du inte planera tiden bättre? Du vet ju hur många resor du har?

-Det finns väl ingen normal människa som måste planera sin tid på det sättet? Alla andra kan ju dra sitt SL-kort och åka hur mycket de vill. Varför skulle inte jag kunna göra det?

Nu i måndags fick Elisabeth Fernström ett brev hem. Avslag extra tilldelning av färdtjänstresor är rubriken. Men frågan är om Stockholms färdtjänst har rätt att fortsätta neka. Från 1 oktober i år finns nämligen ett tillägg i färdtjänstlagen – som just minskar rätten att begränsa antalet resor. Så här står det:

Sådana resor som kan anses vara väsentliga för tillståndshavaren får begränsas till antalet endast om det finns synnerliga skäl.

Den nya lagtexten har gått helt obemärkt förbi – det har varit tyst från kommuner, media och handikapporganisationer. Stockholms färdtjänstnämnd har inte ändrat några rutiner efter den nya lagen. Man tolkar väsentliga resor än så länge som nödvändiga resor – alltså bara jobb och studier. Men det gör inte Henry Freij:

-Det ska bli intressant och se vad det här kan få för effekter, hittills har vi inte sett några, säger Henry.

Men vad är en väsentlig resa?

-Jag tolkar det som att det är den enskilde själv som ska ha stort inflytande på vad en väsentlig resa är.

Kan en resa till träningen, kyrkan eller kolonilotten betraktas som en väsentlig resa?

-Ja, alldeles säkert. Om det är mitt stora intresse i livet, då är ju inte tanken att man inte ska kunna komma till de här aktiviteterna bara för att det finns en begränsning i antalet resor.

Tror du att den nya skrivningen ändrar något i praktiken?

-Jag hoppas det, för annars så bryter ju kommunerna mot lagen. Så jag kan inte föreställa mig annat än att det skulle få effekter, för då är ju lagändringen meningslös, avslutar Henry Freij som varit med och utrett färdtjänsten.

Reporter: Anna Jaktén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".