Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 10 december 2006: När nöden är som störst -om svenska visumregler

Publicerat fredag 8 december 2006 kl 14.52
1 av 4
Bild: SVT Bild
2 av 4
3 av 4
Moslem Ammouri
4 av 4
Migrationsminister Tobias Billström Bild: Pressens Bild

De svenska visumreglerna har i praktiken byggt en mur runt Sverige, och den blir högre ju värre läget är i det land du vill fly från. Kaliber har tittat närmare på visumpraxis och granskat risken för avhopp som anges som skäl när muren höjs.

Sverige har en reglerad invandring. Vem som helst får inte komma hit. Utan giltigt visum går det inte att resa till Sverige från dom allra flesta av världens länder – och definitivt inte från länder i kris. Och visum får du inte om du kan misstänkas vilja stanna i Sverige.

Kaliber kan berätta hur visumreglerna i praktiken byggt en mur runt Sverige – högre ju värre läget är i ditt land. Visumpraxis har de senaste åren skärpts steg för steg – så långt att det idag knappt längre går att ta sig till Sverige lagligt, särskilt inte om du har ett akut skyddsbehov, särskilt inte om du flyr för ditt liv.  

Principen om kontroll över invandringen har drivits så långt att när bomberna faller eller situationen för de mänskliga rättigheterna blir sämre, drar vi till dörren – för flyende, för släktbesök, för studenter och affärsmän. De som jobbar med det här tänker knappt på dessa saker längre. För dem har det blivit självklarheter.

I Kaliber får du träffa en rad människor som krockat med visumreglerna. Moslem, vars pappa låstes in i Libanon när bomberna föll. Michelle vars ryska mormor fick ”besöksförbud” eftersom hon sökt uppehållstillstånd i Sverige. Riksdagsmannen som är upprörd över att släktingarna från Irak inte får möta sina barnbarn. 

Vi börjar i Libanon – augusti 2006

Det är sommar. Bomberna faller i Beirut. I Radio och TV rapporteras dagligen om händelserna. I Libanon fruktar hundratusentals människor för sina liv. En av dem är Moslem Ammouris pappa. Moslem vill ta sin pappa till säkerhet i Sverige – men han får inte. Varje ögonblick fruktar han att få se sin fars hus raserat på TV:n.  

Moslem Ammouri kom till Sverige som 17-åring från krigets Libanon på 1980-talet. I dag driver han tillsammans med sin familj det klassiska Stockholmscaféet vid Ferlinstatyn på Klarabergsgatan.

Nu är det november och Moslem säljer lugnt espresso och pepparkakor bakom disken i kaféet. De där veckorna i somras när kriget åter kom till Libanon, då var det helt annorlunda. Då satt han klistrad framför TV:n och följde bilderna från det hastigt uppblossande kriget.  

-Det gick inte att tänka på någonting annat just då, säger Moslem. Man ville vara hemma hela tiden och titta på nyheterna och ringa och kolla… varje gång man såg att det small på nyheterna så ville man ringa och kolla direkt, säger han.

När bomberna föll i somras ville Moslem att pappa skulle komma till Sverige och säkerheten. Men då var det tvärstopp från ambassaden. Pappa har varit här förut. Så länge allt varit lugnt i Libanon har hans visumansökan varit en snabbt avklarad formalitet.

Men under de trettio dagar när bomberna föll i somras och livet stod på spel, då fick han inget visum. Då rådde i praktiken besöksförbud. Moslems pappa blev inlåst i Libanon. 

-När han skulle hälsa på tidigare var det inga problem, men när vi skulle rädda livet på honom då blev det plötsligt problem, säger Moslem till Kaliber.

Avhoppsrisken

För Moslem är det konstigt, men det finns en nyckel till att begripa varför. Det är ordet avhoppsrisk. För den grundläggande frågan för den som avgör om visum ska ges, är inte hur gärna du vill komma hit, utan hur troligt det är att du åker tillbaka hem efter besöket.

Eftersom avhoppsrisken ligger till grund för beslutet, blir det logiskt att ju värre läget är i ett land, desto svårare ska det vara att få visum därifrån. Men konsekvensen för den som vill ta sig hit blir: när nöden är som störst, är hjälpen som längst bort. 

Vi ringer Kenneth Fluor, avdelningschef på Migrationsverket med ansvar bland annat för viseringar. Han håller med om att det i princip sänktes en järngrund runt Sverige och EU under 30-dagars kriget i Libanon. Men han tycker inte att det är konstigt.

-Nej, inte utifrån hur viseringsreglerna är uppbyggda och vad de ska användas till. Vill politikerna har en annan ordning får de fixa fram något instrument vi kan använda.

-Men de personer som bor i Libanon, de hamnar ju verkligen i en rävsax?

-Ja, det gör de, men jag som tjänsteman kan ju inte missbruka reglerna, säger Kenneth Fluor.

Kaliber har läst alla beslut om visumpraxis som Migrationsverkets styrelse fattat sedan 2003. Som en röd tråd löper rädslan för avhopp. Så här låter det i några av dem.

Sierra Leone:

”Viseringar bör med tanke på den bräckliga situationen som trots allt råder i landet beviljas med viss försiktighet”

Ecuador:

”EU:s ministerråd har beslutat att införa visumplikt för medborgare i Ecuador. Antalet asylsökande ecuadorianer har ökat markant under de senaste tre åren.”

Liberia:

”Mot bakgrund av det fortsatt politiskt oroliga läget i landet samt den besvärliga sociala och ekonomiska situationen, finns det anledning att utfärda viseringar med stor försiktighet.”

I samtliga fall när Migrationsverkets styrelse skärpt viseringspraxis för ett land är det en försämring av situationen för de mänskliga rättigheterna eller människors liv och försörjning i det landet som ligger bakom. I de tre fall när praxis blir mer generös handlar det om att läget i Albanien, Makedonien och Ukraina har blivit bättre och länderna närmat sig EU.

Vi ska prata mer om de konsekvenser fokuseringen på avhoppsrisken får längre fram, och vi ska också ta reda på hur många det egentligen är som hoppar av, men först ska vi ta upp en annan aspekt som bekymrar människorättsjuristerna. Det är att även den som vill söka asyl i Sverige omfattas av visumtvånget.

Rådgivningsbyrån

Juristen Anders Sundquist, chef för Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar som drivs av bland annat Rädda barnen, LO och Svenska Kyrkan, har kontoret fullt av hundratals akter med pågående ärenden. I varje akt döljer sig berättelser om människor som brutit upp och tagit sig till Sverige. Och det är ytterst få som tagit sig hit lagligt:

-En familj tror jag, säger Anders Sundquist och skrattar.

-Hur kommer det sig?

-Att man normalt sett inte kan ta sig till Sverige lagligt om man avser att söka asyl, säger han

Anders Sundquist ser det som en moment 22-situation:  Den som liksom Moslems pappa plötsligt behöver fly, är välkommen att söka svensk asyl, men man kan bara söka asyl i Sverige, inte på svenska ambassader eller konsulat. Och utan visum är det olagligt att resa hit. Dessutom: Om man motiverar en visumansökan med att man behöver asyl – då avslås den. Alltid. 

Madelaine Seidlitz är flyktingjurist på Amnesty. Hon konstaterar att visumreglerna, som dom tillämpas, i praktiken urholkar rätten till asyl. Och hon har svårt att ge något råd till den som är utsatt för hot och vill ta sig till Sverige för att få asyl.

-Jag fick faktiskt precis den frågan idag. Det jag svarade det är att det är svårt att ge råd. Men i vart fall kan man informera om att i det fall du söker visum på en svensk beskickning och ger som skäl att du ska söka asyl, så kommer du att få avslag på din ansökan?

-”Ljug” blir alltså slutsatsen?

-Ja, det går ju inte att helt lagligt idag ta sig till exempelvis Sverige för att söka asyl, om man kommer från ett så kallat flyktingproducerande land för vilket Sverige har visumkrav, säger Madelaine Seidlitz.

Och Anders Sundquist fyller i:

-Det är ju jättetjusigt att vi har jättebra regler och att vi beviljar skydd till folk – men vi ger ingen möjlighet till folk att söka, säger han och skrattar. ”Om ni mot förmodan skulle kunna ta er hit så kan ni kanske få stanna här.”

-Det spelar ingen roll om vi har världens bästa asylprövningssystem - om vi nu skulle ha det, säger Madelaine Seidlitz. Det spelar ingen som helst roll om ingen människa kan få ta del av det här asylprövningssystemet.

-Men hur stämmer det med de konventioner som finns om rätten till asyl?

-Det stämmer inte överens överhuvudtaget , och det är dubbelmoraliskt, säger Seidlitz.

Ok, de som värnar asylrätten är kritiska mot effekterna visumtvånget får för dom som flyr. Men fokuseringen på avhoppsrisken i bedömningarna av visumansökningar ställer till problem även för dom som bara vill hälsa på sina släktingar i Sverige en kortare tid.

Vi har träffat fall efter fall av mormödrar och barnbarn som inte får träffa varandra, inte ens en kort vecka, eftersom de kommer från länder där läget är svårt. För en månad sedan spred vi ut en förfrågan om människors erfarenheter. Folk ringer fortfarande för att berätta sina historier.

Ett exempel är Irak. Därifrån råder – med hänvisning till avhoppsrisken – i princip totalt besöksstopp i dag.   

Pernilla och Heidar

I Umeå bor Pernilla från Sverige och Heidar från Irak. Deras barn Josef och Farida har aldrig träffat sina farföräldrar från Irak – bara sett dem på bild. När Heidars föräldrar i september sökte visum för att fira jul i Umeå fick dom kalla handen. 

-Vi fick veta att inga irakiska medborgare kan få visum i Sverige, säger Pernilla. Skälet var att de trodde inte att de skule åka tillbaks till Irak, utan trodde att de skulle stanna kvar här i Sverige.

Men Heidar är säker på att hans föräldrar vill tillbaka till Irak.

-Farsan kan inte byta land helt plötsligt när han är 73 år gammal. Men han vill gärna komma och hälsa på, det vill han.

-Och då undrar man ju varför de är så rigida i sin tolkning av tolkning av texter, fyller Pernilla i. Man måste ju kunna se till varje persons behov. Här är ju faktiskt två barn som aldrig har träffat sin farmor och farfar. Kan man inte gå in och låta dem få ett besök här i Sverige i alla fall? säger hon. 

På kylskåpet hänger farmor och farfar på bild. Pernilla berättar att barnen ritar teckningar som de skickar och det skickas foton åt båda håll. Och presenter. Inte minst kläder. Pernilla visar Faridas garderob som är full med prinsessklänningar.

Att kompensera för alla de år som går utan att farföräldrarna och barnen får träffas, det blir svårt, tror Pernillla. 

-Ju längre tiden går så blir ju farmor och farfar mer och mer som främlingar. Man ser bilden och säger ”där är min farmor” men jag tror ändå inte riktigt att de förstår vem den personen är för hon är så långt borta. Det blir för abstrakt för ett litet barn.

-Det gör en himla ledsen, och det är en dubbel sorg eftersom det är så pass osäkert i Irak, säger Pernilla. Vi vet ju inte vad som händer nästa vecka eller nästa månad. Det kan vara sista chansen.

Riksdagsman reagerar

Pernilla är släkt med Christer Winbäck, riksdagsman för Folkpartiet. Han blev så förvånad när han hörde talas om att farföräldrarna inte tilläts komma på besök, att han ställde en fråga i riksdagen till migrationsministern.  

-Jag tycker att vi är lite för stelbenta och lite för försiktiga när det gäller att våga ta in människor från andra länder till Sverige på besöksvisum, säger han.

-Längtan att se sina familjemedlemmar och ätteläggen är väl stark hos oss alla, fortsätter han. Det är väl självklart att det är saker som är väldigt behjärtansvärda. Att man ska kunna besöka sina barn och barnbarn och sedan åka hem igen i lugn och ro.

Folkpartiriksdagsmannen Christer Winbäck tycker alltså att den förra regeringen hade för hård visumpolicy och hoppas att den nya, som ju är hans egen, ska agera annorlunda. Hur det blir med den saken ska vi snart få reda på, när vi träffar migrationsminister Tobias Billström, men först ska vi granska själva grundfundamentet till den hårda viseringspolitiken, nämligen avhoppsrisken.

Hur många är det som hoppar av under besöket och stannar kvar i Sverige? Kaliber har begärt ut och granskat statistiken från Migrationsverket över hur ofta människor ”missbrukar” sina visum och hoppar av.

Det visar sig att avhoppsrisken är låg. 2005 var den just under en halv procent av antalet beviljade visum samma år. I år har den sjunkit ytterligare, till en tredjedels procent av alla beviljade visum under årets första tio månader.

Om vi tar just irakiska medborgare, som Josefs och Faridas farmor och farfar som exempel, så var det under 2005 inte fler än sex personer av totalt 574 som hoppade av. Det är just över en procent, i ett av världens just nu mest plågade länder. I år är det något fler, 19 stycken av 441 beviljade visum, 4,3 procent.

Vi ska snart få höra Nina Savtjenko från S:t Petersburg, som inte får besöksvisum. Från hennes hemland Ryssland beviljas många visum, omkring 50 000 personer hittills i år, de flesta till affärsmän och turister. Om man vill komma på anhörigbesök, ligger ribban högre. Om man dessutom, som Nina Savtjenko, ansökt om uppehållstillstånd, blir det riktigt svårt. Men bara en dryg promille av dem som kom hit, 73 personer, har hoppat av.  

Riksdagsman Christer Winbäck är frågande inför den praxis som gäller.  

-Jag tror att man är rädd för att det ska komma väldigt många och vilja stanna här. Det är jag inte alls lika rädd för. Vi hade ju samma diskussioner när vi fick de nya EU-länderna. Då uppstod diskussioner om social turism, men det vet vi ju nu att det blev ingenting med det, säger Winbäck.

-Jag tror att det kan finnas en misstänksamhet hos handläggarna. Om man till det lägger det stränga regelverk som finns, så föds en del misstänksamhet.

Nina Savtjenko i S:t Petersburg vet en hel del om den misstänksamheten. Här på andra sidan Östersjön, i Huddinge söder om Stockholm, bor hennes dotter Anja med dotterdottern Michelle och svärsonen Peter.  

Mormor Nina får inte komma på besök, men de håller ständig kontakt. Nina trivs i Ryssland, har bra ingenjörspension, lägenhet och en datja. Hon bedyrar att hon inte vill flytta därifrån, men när dottern flyttade till Sverige för sju år sedan, tyckte hon det vore enklast att söka permanent uppehållstillstånd i Sverige så hon kunde åka över och hälsa på när hon ville.

Det skulle hon aldrig ha gjort. Det innebar nämligen att hon fick besöksförbud i Sverige – den som sökt uppehållstillstånd anses nämligen ha maximal avhoppsrisk. Men det var det ingen som talade om innan. Svärsonen Peter är upprörd över behandlingen. 

-Det finns inget rim och reson i detta. Här finns en generalorder, sedan försöker man ge ske av att det är på ett annat sätt. Man tycker att Nina borde fått reda på vilka konsekvenser hennes ansökan skulle få, säger Peter.

Migrationsverket anser att risken är stor att Nina Savtjenko skulle stanna i Sverige om hon får komma på besök, men trots flera frågor insisterar Anja och Peter på att hon inte vill det.

-Det är inte frågan om att hon skulle bosätta sig här, som man då anför från myndigheternas sida.

-Vi vet ju att det här är fel beslut. Jag kan förstå att de inte vet det, men ur vår synvinkel är det fel beslut, säger han, och Anja fyller i:

-Från början kändes det jättetråkigt när inte mamma fick komma hit, och jag bara grät och grät. Men man vänjer sig, säger hon. Just nu tänker jag mest på hur det ska bli när mamma blir gammal och jag inte kan hjälpa henne, säger Anja.

Tillbaka på Anders Sundquists kontor på Östermalm. Han säger att i arbetet på Rådgivningsbyrån har han mött många märkliga beslut i enskilda fall, men mest upprörd är han egentligen över att hela hanteringen utgår från schabloner – tanken på prövning av det enskilda fallets speciella förutsättningar är, menar han, bara ord på papper.  

-Beslutsfattandet utgår ju från någon typ av mall, och om tjänstemännen inte förstår att de kan frångå mallen då blir beslutsfattandet ganska stelt och statiskt.

-Man blir trött, för det spelar ingen roll hur man argumenterar, fortsätter Sundquist. ”Så här ser mallen ut och passar det inte så….”

-Det är bara acceptabelt i den här typen av ärende. Om en svensk råkade ut för samma slags hantering i till exempel ett skatteärende då skulle han bli upprörd, skriva insändare och brev. Men på det här området går det – här finns ingen upprördhet, det kommer aldrig till vanliga svenskars kännedom, slutar Sundquist.

Men hur går det då med Christer Winbäcks förhoppning om att den nya regeringen ska föra en generösare politik mot dom människor som vill ta sig till Sverige. Vad tänker migrationsminister Tobias Billström om saken? 

Migrationsministern svarar 

Vi har hört att avhoppsrisken styr visumpraxis – och att det gör att när nöden är som störst, är hjälpen som… längst bort. När bomberna faller åker järngrinden ner. Vi har hört Amnesty säga att politiken är dubbelmoralisk – vi talar om rätten till asyl, men inför visumregler som gör det omöjligt att komma hit för att lämna in asylansökan på laglig väg.

Och vi har hört Anders Sundquist på Rådgivningsbyrån som tycker att visumprövningen inte är rättssäker – schablonerna gör att den mormor som kommer från fel land – ett oroligt, fattigt land – inte får träffa sitt nyfödda barnbarn, hur ömmande situationen än skulle vara. 

Sedan två månader tillbaka är Tobias Billström migrationsminister i Sverige. Vad tycker han om detta? Vill han ändra på något? 

Tobias Billström är medveten om att alla flyktingar med skyddsbehov som kommit hit har kommit hit olagligt och att det inte finns något sätt att ta sig hit lagligt.

Tycker du att det är rimligt att det är så?

-Vi har ett system som bygger på internationellt samarbete till exempel när det gäller flyktingproblematiken, säger han. FN-organet UNHCR som är ett viktigt organ för flyktingpolitiken arbetar ju med det som kallas kvotflyktingar. Det innebär att man blir bedömd på plats och får möjlighet att komma till till exempel Sverige. Och Sverige tar emot väldigt många kvotflyktingar, jag skulle kanske tycka att vi kunna ta emot ännu fler, men jag tycker att det är ett bra system.

-Jag förstår vad du menar när du pratar om aslysökande, säger Billström, men sådant är systemet.

Men är det ett bra system att man inte kan ta sig från ett akut skydddsproblem utan att bryta mot lagar och regler?

-Om alternativet är att ge upp den reglerade invandringen så tycker jag att det är ett bra system.

Vi har pratat med många jurister som menar att ju jävligare situation man kommer från desto svårare blir det för dig att ta dig därifrån.

-Ja det säger sig själv. Om man tar Irak som exempel så är det här en sak som man måste väga in i beräkningen. Men samtidigt måste man ställa sig den motsatta frågan: vad är Sveriges uppgift? Sveriges uppgift är att erbjuda människor möjlighet att söka asyl när man väl har tagit sig hit på rättsäkra grunder, men vi varken kan eller skall ta ett ansvar för alla människor som har problem i hela världen, det går inte.

Men om man jobbar så gentemot länder som Iran, Irak, Afghanistan, Eritrea, att det i princip är avslag för att komma hit på besöksvisum – kan man då samtidigt säga att vi ska vara generösa med att släktingar ska kunna träffas?

-Det är ingen lätt fråga, det måste man ju givetvis väga av. Men samtidigt, om resultatet av en förändrad viseringspraxis blev att människor valde att komma hit på falska premisser, dvs att man utgav sig för att vara besökande och sedan valde att hoppa av, inte söka asyl utan gå under jorden för att man ville undkomma förhållandet i hemlandet. Skulle vi då verkligen stå upp för den uppfattningen som riksdagen har beslutat om, dvs den reglerade invandringsprincipen – det har jag väldigt svårt att se.

Men de är inte många, det är en halv procent som missbrukar sitt besöksvisum.

-Å andra sidan kan man konstatera att det är med utgångspunkt från dagens förhållande. Vad skulle hända om vi valde att ändra systemet? Skulle andelen bli högre eller lägre av dem som valde att komma hit på falska premisser.

-Nej, jag tycker att det nuvarande systemet har en hel del fördelar och jag tycker man ska vara ärlig med det. Både i den här intervjun och i andra sammanhang så står jag upp för den principen, slutar migrationsminister Tobias Billström.

Reportrar: Lars Truedson och Martin Wicklin

Intervjun med Pernilla och Heidar gjordes av Agneta Johansson. Reporter på SR EKOT Aktualiteter i Umeå.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".