Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 21 oktober 2007: ”Det är väl bra idag?”

Publicerat torsdag 18 oktober 2007 kl 11.31
1 av 6
Baggershus. Foto: SVT/Rune Bergström
2 av 6
Foto: SVT
3 av 6
Catharina Andersson. Foto: SVT
4 av 6
Håkan Hydén föreläser. Foto: SVT
5 av 6
Göran Bengtsson. Foto: SVT
6 av 6
Göran Bengtsson, Catharina Andersson, Ingalill Johansson. Foto: SVT

I våras granskade vi Baggershus - ett behandlingshem för ungdomar. Vi visade att det hade förekommit våld och kränkningar mot dem som vårdats där.

Reportaget, som gjordes i samarbete med Sveriges Televisions regionala nyhetsprogram Västnytt, väckte stor uppmärksamhet. Tillsynsmyndigheten Länsstyrelsen bestämde på stående fot att tillsätta en utredning, och ledningen för Baggershus bestämde sig ännu snabbare för att lägga ner verksamheten.

Efter sommaren, kom Länsstyrelsen med: Rapport avseende tillsyn av Baggershus. Och då var det som om ingenting av det vi berättat om, hade hänt. Beslutet sammanfattades med orden: Det finns inga belägg för våld och rasism på hemmet.

Hur kom de fram till det?

Vi börjar historien hos utredarna. Catharina Anderson är en av dem, hennes titel är socialkonsulent på Länsstyrelsen i Västra Götaland. Hon säger de pojkar som placerats på hemmet stod i fokus för hennes granskning.

- Ja vår uppgift är att säkerställa att inte de här barnen far illa som finns på Baggershus. Det är naturligtvis vår grunduppgift att titta på.

Så tar vi oss snabbt till ett av dessa barn, en numera ung man som bott på Baggershus, och som hörts av Länsstyrelsens utredare. Han läser slutsatserna i rapporten tillsammans med Kaliber.

”Länsstyrelsens granskning av Baggershus är nu klar. Det finns inga belägg för våld och rasism på hemmet.”

- Det är naturligtvis skitsnack det här faktiskt, säger han med rösten full av harm och besvikelse. För hon ringde till mig och vi snackade och jag sade allt till henne. Hon lät så förståndig. Hon lät som hon verkligen förstod. Så läser man att det inte finns något belägg... har hon lyssnat och så har det gått ut genom andra örat? Jag vet inte. Det är bara tråkigt. Det är bara tråkigt.

Direktören hoppade till

I tolv år var Baggershus behandlingshem verksamt i Mölndal, utanför Göteborg. Många ungdomar har passerat där - och många anställda. I flera fall har detta naturligtvis varit en lyckad samhällsinsats. Många har mått bra av vistelsen på Baggershus.

Men anledningen till att vi gjorde vårt reportage i våras var den mängd vittnesmål vi fick höra som handlade om motsatsen. Om övergrepp i form av misshandel, olaglig inlåsning, en rasistisk jargong och på flera sätt kränkande behandling.

Det var ett program som fick folk att reagera. Länsöverdirektören Göran Bengtsson säger att han hoppade till framför radioapparaten.

- Jag kände att det här måste vi titta till på ordentligt. Om det är sant så är det någonting samhället måste ingripa mot.

- Har du anledning att tro att det inte stämde, det som sades i programmet?

- Nej, det har jag absolut ingen anledning att göra. Men jag kan inte med den fördjupade tillsyn som vi gjort idag peka ut något. Jag kommer inte åt någon idag. Och jag kan istället konstatera att när man är ute och tittar på det idag, så finns inte de uppgifterna.

Två utreder en tredje

Göran Bengtsson tillsatte alltså den utredning vi tittar närmare på här. Han bestämde formerna för den. Han tyckte inte det var lämpligt att den socialkonsulent som i alla år hittills haft tillsynsansvaret för Baggershus, skulle göra den här, särskilt påkallade, tillsynen. Problemen han hört om i radio borde ju kanske hon ha upptäckt långt tidigare.

Istället blev det två andra konsulenter, från samma avdelning, med samma chef, som den konsulent han valde bort. Och det är alltså de som inte tycker sig se belägg för missförhållandena, nu.

”Som en slagen kvinna”

Jonas Eberil är före detta lärare på Baggershus. Han har vittnat om problem där  - i radio, tv och i utredningen. Nu känner han sig sviken.

- Det är väl ungefär att jämföra med en kvinna som blir misshandlad i hemmet i flera år. Och när hon senare får mod att gå och anmäla den här fysiska misshandeln, så möts hon av en reaktion att ”jamen det här var ju två år sedan? Det är väl bra idag?”

Jonas Eberils reaktion sätter fingret på en avgörande aspekt av Länsstyrelsens utredning. Den har fokus på nuet. Och nuet är i Länsstyrelsens tolkning situationen på Baggershus när Länsstyrelsen gjorde sina inspektionsbesök där, i april och maj. Alltså efter vårt program, efter beslutet om nedläggning, med åtta elever kvar i verksamheten.

En begränsad bild

Ingalill Johansson, socialkonsulent och placerad i Vänersborg, är den som gjort Länsstyrelsens utredning ihop med Catharina Andersson.

- De pojkar vi träffade var ju påtagligt sorgsna över att de skulle lägga ner och att de skulle få flytta. De förstod ingenting av det som hände. De hade det väldigt bra på Baggershus sa de, säger Ingalill Johansson.

- De här besöken gjordes, efter uppmärksamheten. De gjordes också efter beslut om nedläggning och det var också föranmälda besök på skolan. Hur bra  xempel blir det om man skall se hur bra verksamheten har varit på Baggershus under tolv år?

- Nej. det är klart att det blir en begränsad bild, säger Catharina Andersson. Men det var ju den situationen som var.

- Den speciella situationen då väger ju ganska tungt i rapportens slutsats. Hur rättvist är det att ta med den här väldigt udda situationen, som ni själva säger, som var då?

- Men de barn och ungdomar som finns på ställena - de är ju på sätt och vis de viktigaste att tala med, säger Ingalill Johansson. Och det var de som fanns där då och det var dem vi kunde tala med, och det var det vi gjorde.

Catharina Andersson hakar på.

- När man pratat med barn föräldrar och socialtjänst och de ger en samstämmig bild, så måste man ändå känna att man får lita på de uppgifterna.

- Men det är barn föräldrar och socialtjänst som var placerade där i april, efter uppmärksamheten och efter beslutet om stängning?

- Det stämmer precis.

- Är det ett riktigt urval att grunda sammanställningen på?

Ingalill Johansson svarar.

- Det är ett urval.

44 dagar, 39 sidor

Så hur blev då rapporten, med detta urval? Vad resulterade Ingalill Johanssons och Catharina Anderssons uppdrag i? 44 arbetsdagar, enligt dem själva.

Ja, rent krasst är det 39 textsidor med beteckningen 2007: 52. Där avhandlas alla de områden som togs upp i vår granskning i radio och tv: uppgifterna om våld, uppgifterna om rasistisk jargong, och uppgifterna om en olaglig, låst sanktionsavdelning. 

Vi ska titta närmare på dom tre sakerna.

Våldet

Utredarna ser ingenting av de obefogat hårda tagen vid sina - föranmälda - besök på Baggershus. I rapporten skriver dom bland annat:

”Huvuddelen av dom placerade pojkarna har haft problem i sina relationer till andra. Dom har stora svårigheter att hantera samspel och reagerar ofta med aggression i okända situationer.”

”Länsstyrelsens uppfattning är att ungdomar på behandlingshem naturligtvis inte får utsättas för våld från personal. Det är dock lika viktigt att elever inte utsätter andra för våld.”

Anna Hollander är professor i rättsvetenskap på institutionen för socialt arbete vid Stockholms Universitet och en av flera forskare som läst Länsstyrelsens rapport på uppdrag av Kaliber. De har ingen anledning att känna någon personlig besvikelse över slutsatserna. Deras synpunkter är akademiska.

- Det jag särskilt vill uppmärksamma är hur de skriver om våld i vården ,där man indirekt tydliggör att våld förekommer men att det motiveras med att barnen är våldsamma och det är ju oacceptabelt. Alltså, att man ibland måste skilja barnen åt för att de är våldsamma det är väl nödvändigt, men våld i vård och behandling, det är ju helt oacceptabelt.

- Vad skall man säga om att en Länsstyrelse skriver så?

- Jag tycker att det är felaktigt. Det behöver absolut kritiseras. Och det är ju det jag gör.

Muskler framför utbildning

I vårt förra program om Baggershus framkom att ledningen valde muskelstark personal framför högskoleutbildad. I valet mellan en socionom och en dörrvakt, valde de dörrvakten – de gånger det bara fanns en person i tjänst.

Länsstyrelsen skriver i sin rapport att personaltätheten varit för låg på Baggershus med tanke på pojkarnas problem. Men Utredarna tror att personalen klarar att sätta gränser för pojkarnas beteende,

Fast så uppfattades det inte av alla. Den tidigare eleven som vi träffat på minns det inte som att personalen lugnade ner stämningen där. Tvärtom. De gjorde bråken till norm säger han.

- På Baggers var det mycket skojbråk. Ibland gick det överstyr och det tar ju aldrig slut. Man tänker att det här är ju normalt. Så onödigt. Jag är på behandling och så skall personalen komma och skojbråka med mig. Det är ju så att – fan – vad gör jag här? Förstår du? Jag kan gå och skojbråka ute, eller hemma.

Det finns faktiskt några fall där Länsstyrelsen misstänker övervåld på Baggershus, från dom vuxna, mot barnen. Men dom händelserna utspelar sig på skolan - och därför skjuter utredarna det ifrån sig till en annan utredning, som ska göras av Skolverket.

Rasismen

Några kränkande omdömen märker Länsstyrelsens utredare inte heller av under sina besök på Baggershus i våras. Tvärtom beskriver de den stämning som råder kring lunchbordet med de kvarvarande åtta pojkarna och deras vårdare som familjär och skämtsam.

Länsstyrelsens utredare för ett långt resonemang om hur de skämten skulle kunna uppfattas som oacceptabla av andra. Anledningen till att det inte blir så på Baggershus, enligt utredarna, är att:

”på avdelningarna är detta inte ett känsligt område eftersom både personal och elever har samma situation. Av personalen är cirka hälften av annat ursprung än svenskt.”

Men just vad gäller jargongen har ju Kaliber och Västnytt försett utredarna med ett unikt bevismaterial, kan man tycka. Vår medarbetare som tog jobb på Baggershus fångade följande uttalande med sin dolda mikrofon. En anställd pratar med en pojke om somaliers utseende. Som åror, med clementinhuven.

”Som en två tum fyra i kroppen och med huvud som en clementin....hahaha...men du har faktiskt stort huvud. Annars brukar ju somalier vara sådana som ser ut som en åra i kroppen och så har de ett huvud som en apelsin....små huvuden och smala kroppar....haha...”

Vi frågar utredarna på Länsstyrelsen om den inspelningen. Tycker de att den situationen känns okej?

- Nej inte alls, svarar Ingalill Johansson. Jag hade själv samtal med den pojken som hade inlett det hela genom att han hade kallat en svensk man för tjocke svenne, och sedan hade det rullat på, så han hade fruktansvärt dåligt samvete den här pojken, för att han hade gett tonen för det samtalet och det var inte hans avsikt utan det var för att skämta dem emellan, så beskrev han den situationen.

- Men pojken är en pojke, och den anställde är ju någon som skall vara förebild och exempel här.

- Det håller jag fullständigt med dig om, och det är väl inte sådant som är acceptabelt om han hade sagt så.

- Om han hade sagt så? Han säger ju så.

- Nej, då är det inte acceptabelt.

- Är det då en korrekt slutsats att säga att det inte finns belägg för kränkningar eller rasism på hemmet?

- Vi drar ju inte den bara utifrån det som uttalats. Det är ju också så att de är ju själva till 50% invandrare, de som jobbar på Baggershus och de säger att det är klart att vi inte behandlar våra elever på det sättet.

- Varför kan inte invandrare vara rasister?

- Ja, men, jo det är klart att de kan vara i och för sig. Det kan vara riktigt. Men, jag menar, har man gett sig in i ett sådant här arbete för att arbeta med invandrarbarn, och själv har en sådan bakgrund, så är man väl försiktig med att uttala sådana omdömen. Och jag har inte hört att det var någon som hade gjort det heller, bland dem.

Inlåsningen

Så till det tredje och sista ämnet i vår genomgång av utredningen, den låsta avdelningen, ”Sanktionen”.

Det är en vårdform som inte är tillåten på den här typen av behandlingshem. Det är bara de hem som drivs av Statens institutionsstyrelse som får låsa in barn och ungdomar. Ändå hade Baggershus en sådan fram till 2005.

Den före detta eleven vi träffat satt där flera gånger, som längst två och en halv vecka i sträck.

- Om man hade bråkat med någon annan elev eller om man hade misskött sig i skolan, så fick man ta med sig sina sängkläder och så fick man gå in i den där avdelningen. Så låste de in dig och sen gick de. Så kunde du knacka och knacka och knacka...

- Hur kommenterade personalen det till dig, om du fick det här straffet, hur förklarade de det?

- Det var det som jag tyckte var det jobbigaste. Man fick aldrig veta någon tidsperiod. Jag visste aldrig hur länge jag skulle sitta där. Det var bara ”in med dig”. Sen när de tyckte att man hade fått sitt straff, då fick man komma ut.

Att den här avdelningen var otillåten är helt klart, säger Länsstyrelsens utredare Catharina Andersson.

- Den låsthet som fanns där, bedömer vi att den inte överensstämmer med lagstiftningen.

- Om det var olagligt, då är ju det ett brott som skulle kunna vara olaga frihetsberövande. Hur har ni agerat utifrån det misstänkta brottet?

- Ja, vi har ju ansett att sanktionsavdelningen, den finns ju inte längre, säger Ingalill Johansson.  Det finns ingen som kan hamna i den situationen. Det som har skett, det har ju redan skett.

- Men brottet är ju inte preskriberat för det. Har ni funderat på att agera, polisanmäla detta eller så?

- Nej, vi har väl inte diskuterat polisanmälan, säger de båda utredarna.

”Dubbelt svek”

Trots att det alltså inte råder någon tvekan hos utredarna om att avdelningen var olaglig, har polisanmälan, inte kommit upp som idé. Och den före detta läraren Jonas Eberil är besviken.

- Ja, i det här fallet pratar vi ju om barn, som har blivit fysiskt misshandlade, av att vara inlåsta på en avdelning som var olaglig. Och att förringa betydelsen av att vara inlåst, är ett hån, ännu en gång, mot de barn som satt inlåsta där, säger han.

Varför inga belägg?

När vi nu gått igenom fråga för fråga - våldet, kränkningarna, inlåsningen - så har ni säkert märkt att utredarna faktiskt har kritik mot Baggershus.

  • Sanktionsavdelningen var olaglig, säger utredarna.
  •  Den kränkande jargong de hört på vår inspelning, är oacceptabel, säger de.
  • Övervåld verkar ha förekommit, förr, framförallt på skolan, säger de.

Ändå sammanfattar de sin utredning med orden: Det finns inga belägg. När Länsstyrelsen avslutar ärendet är det länsöverdirektör Göran Bengtsson som skriver under beslutet.

- Läser man rapporten så finns det massor av synpunkter, och jag utgår från att de som är på Baggium idag har läst det ordentligt, för jag tycker inte att vi har friat dem. Vi har pekat på flera saker som jag utgår från att de har rättat till för länge sedan. Och att det inte kommer att upprepas i fortsättningen för de har ju kvar verksamhet, även om de inte har det på detta område.

- Hur rättvisande tycker du då att det är i sammanfattningen? Det finns inga belägg, är ju inte en rubrik som öppnar för olika tolkningar. Det är ju en ganska bestämd rubrik.

- Står det exakt så?

- Så börjar beslutet, jag har det där: ”Länsstyrelsen har under utredningen inte funnit belägg för att eleverna på Baggershus utsatts för våld, rasism eller kränkningar.”

- Det är ju ett väldigt kategoriskt påstående... där finns väl ingenting sagt att det inte har varit incidenter. Det är väl helt klart att om du har en wallraffare i en verksamhet, då utgår jag från att då har det sagts vid det tillfället.

- Men nu nämnde du ett belägg för rasism, här står det ju inga belägg...

- Jag tycker att du skall se helheten när du läser det här. Nu rycker du ur en mening och pekar på just den och...

- Jag menar att det är ni som har ryckt ur den och pekat på den. Pressmeddelandet börjar så också. Sammanfattningen är er och inte min, och det är det jag undrar över.

- Det är inget huvudbudskap. Du skall se huvudbudskapet. Det finns ju ett antal budskap i den här rapporten. För mig är inte den rapporten så entydig, som du säger, att vi friar någon helt och hållet. Det gör vi inte.

Underkänt

I en föreläsningssal på rättssociologen i Lund står professor Håkan Hydén. Han är en annan av de akademiker vi bett titta närmare på Länsstyrelsens utredning.

- Ja, det är tur att det inte är någon av våra studenter på C-nivå som gjort den här utredningen för den hade inte kunnat godkännas i det perspektivet, som den ser ut. Den är ju inte särskilt stringent upplagd.

- Vad tänker du på då?

- Att den får en slags kvasijuridisk karaktär i det att man ger sken av att utreda tämligen allvarliga brottsbeskyllningar och det är inte bra. Detta är varken eller. Den hänger någonstans mittemellan. Det känns inte bra och det har ju dessutom den effekten att det slätar över ett händelseförlopp; låt oss nu gå vidare, ungefär. Det finns förmodligen ingen anledning hos dem som har gjort den här utredningen, att inte gå till botten, men ändå har man inte gjort det, säger Hydén.

Delaktiga i lagbrottet?

På sidan 22 i rapporten står en sak, som i förbigående, helt okommenterat.

Jonny Nordkvist, VD för Baggium-koncernen, som drivit Baggershus, berättar där om den låsta, olagliga sanktionsavdelningen och säger att hela upplägget skett ”i samråd” med Länsstyrelsen. I Baggiums egen utredning nämns personen han samrådde med vid namn. Det är den socialkonsulent som haft tillsynsansvaret i alla år. Kollegan till dem som nu gjort utredningen.

Hur kan det komma sig att en anställd på Länsstyrelsen har sanktionerat en olaglig avdelning på Baggershus?

- Vi tror inte att det är någon här som tillstyrkt detta, därför att det överensstämmer inte med vår normala policy. Någonstans har det blivit en oklarhet i kommunikationen.

- Varför utreds inte det? Det är ju ett grovt påstående från chefen för Baggershus.

- Jag tycker det faller på sin egen orimlighet att någon som håller på med sådana här frågor skulle sanktionera något som absolut inte är tillåtet, säger länsöverdirektör Göran Bengtsson.

- För det står ju bara att det gjordes, inget annat, och det är för att ni utgår från att någon anställd hos er inte skulle kunna göra så. Är inte det ett exempel på att det kan vara svårt att utreda sin egen arbetsplats?

- Jo, visst är det det. Det är ju därför jag har lyft det från dem som arbetade med detta nära.

- Catharina och Ingalill, om ni hade hittat mycket som var dåligt med Baggershus, hade inte det fallit tillbaka på er kollega då, som kanske borde ha upptäckt detta långt tidigare? Hur tror ni själva det har spelat in i er tolkning av förhållandena?

- Jag tror inte att det spelat roll alls, säger Ingalill Johansson. Det är inte där vi lagt tyngdpunkten, utan hade barnen inte haft det bra där så hade vi påtalat det. Såpass professionella är vi annars hade vi inte kunnat ha ett sånt här arbete.

Professor Anna Hollander är kritisk till det upplägg som Länsstyrelsen i Västra Götaland valt.

- Det låter helt orimligt i mina öron, säger hon till Kaliber.

”Vi väljer nutid”

Hur det nu än blev som det blev, så är ärendet är avslutat. Utredningen är gjord. Slutsatserna är entydiga. Alla som läst den tolkar den likadant. Det finns inga belägg. Vi återvänder  till utredarna på Länsstyrelsen.

- De som berättar om kränkningar och våld och rasism i våra reportage, hur ska de tolka att det inte finns några belägg? Det som de har vittnat om?

- Här finns ju två olika uppfattningar, säger Catharina Andersson. Det finns ungdomar som inte tycker att de är utsatta för något, och så finns det ungdomar och personal längre tillbaks i tiden som tycker att det fanns situationer där de känt sig kränkta och illa hanterade.

- Varför väljer ni den ena sidan om det finns två?

- Vi väljer nutid, snarare än dåtid.

Besvikelse

- Åt helvete med den här rapporten, säger den före detta eleven och minns än en gång samtalet han hade med Ingalill Johansson.

- Alltså hon lät så jävla trevlig och sa ”är det sant, men gud” och så nu plötsligt är det ”inga belägg”. Va? Vad lyssnade du på när jag pratade med dig. Man är bara besviken, det är det enda.

När Catharina Andersson får höra om pojkens reaktion blir hon tyst en bra stund innan hon svarar.

- Det är inte möjligt kanske jämt att tillgodose allas känsla av bekräftelse i detta.

- Inte ens de som man anser att man gör det för?

- Ja, fast de är ju elva olika pojkar som yttrar sig i detta, med elva olika funderingar. Han är en av dem.

Reportrar: Kristina Hedberg och Björn Tunbäck

Intervjun med den före detta eleven är gjord av Sofia Klemming.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".