Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 18 november 2007: Flykten från Irak - vems ansvar?

Publicerat lördag 17 november 2007 kl 10.52
1 av 10
Kalibers reportrar: Marie-Jeanette Löfgren och Nuri Kino
2 av 10
Irakiska flyktingbostäder i Damaskus. Foto: Marie-Jeanette Löfgren
3 av 10
Vägen är stängd. Irakiska flyktingar vägras inträde i Syrien. Foto: Marie-Jeanette Löfgren
4 av 10
Samah och vår reporter. Bild: Nuri Kino
5 av 10
Förlamade pojken Samah och Kalibers reporter i Damaskus.
6 av 10
Skotthålet i Samahs rygg. Foto: Marie-Jeanette Löfgren
7 av 10
Samahs skadade fot. Foto:Marie-Jeanette Löfgren
8 av 10
Utrikesminister Carl Bildt. Foto: Pawel Flato
9 av 10
Andrew Harper. Foto: UNHCR / S Hopper
10 av 10
IRC:s symbol

Nu stängs nya dörrar för de nödlidande i Irak.

De får inte flytta fritt inom sitt eget land längre, Syrien stänger sin gräns, människosmugglarnas priser skjuter i höjden.

Kaliber riktar frågor om ansvar till Bagdad, Bryssel och Washington.

-----------------------------------------------------------

I två veckor nu har Kaliber rapporterat om flyktingströmmen från Irak till Sverige.

Vi har berättat om omvärldens ovilja att möta behoven, om den desperation som blivit följden av detta och som tvingar flyktingarna till livsfarliga resrutter i händerna på giriga och hänsynslösa smugglare.

Och vi har avslöjat de skickliga förfalskare som tillverkar alla de resehandlingar som en underjordisk flykt kräver.

Nu lyfter vi blicken och ställer frågor om hur världssamfundet har kunnat låta detta hända? Varför överlåts flyktingarnas öden åt kriminella nätverk? Varför står EU inte mer enat i frågan? Varför har USA inte tagit större ansvar för följderna av sin inblandning i Irak? Varför har Iraks grannländer märkt så lite av internationell solidaritet vad gäller flyktingfrågan?

Vi granskar också tillvaron för alla de irakflyktingar som inte har råd att låta sig smugglas till tryggheten. I Damaskus möter vi den unge, skottskadade irakiern Samah. Han väntar, hittills förgäves på att UNHCR ska betrakta honom som tillräckligt nödlidande för att kvala in som kvotflykting - och i och med det få en legal resa, med garanterad asyl på ankomstorten.

Allt färre möjligheter att fly

Valmöjligheterna för irakier som vill fly blir färre och färre för varje vecka som går. Under oktober började Syrien - precis som de andra grannarna redan gjort - kräva visum för irakier.

Så här berättar Andrew Harper, chef för UNHCRs arbete i regionen. Han har just kommit tillbaka från en resa till Amman och Damaskus.

- Förut så kom 2000 irakier, många som överlevt tortyr, våld eller olika traumatiska händelser över till Syrien varje vecka, nej, varje dag. Sedan de nya visumreglerna infördes har det minskat till ungefär hundra om dagen. Man kunde se hur antalet irakier som lyckades fly till Syrien föll över en natt.

Du har träffat dina medarbetare i Irak. Vad berättar de om hur det är på andra sidan gränsen?

- Det är fortfarande mycket spänt. Vi vet att våldsnivån sjunkit i Bagdad. Så folk hoppas på det bästa och att det kanske skall bli bättre i Bagdad, men det är fortfarande för tidigt att säga något säkert. Våldet ligger fortfarande på en oacceptabelt hög nivå i Irak – i nästan alla delar av landet.

Den här livshotande situationen har gjort att uppskattningsvis  fyra miljoner människor flytt från sina hem. Vad tycker du om världens svar på detta?

- Det har varit ganska begränsat, särskilt humanitärt sett, hittills. Åtminstone 1 miljoner irakier har flytt sina hem sedan februari 2006. Det innebar att 50-60 000 irakier kom till Syrien varje månad åtminstone fram till nu i oktober. De här människorna lämnar ju inte Irak för att de vill eller för att de tycker det skulle vara trevligt att åka till Syrien ett tag, utan för att de inte har något annat val. Vi måste försöka hjälpa och skydda dem när nu ingen annan kan göra det.

Flyktingströmmen tillbaka

- Men tyvärr gör det bristande internationella stödet till exempel till Syrien att många irakier lämnar Syrien. Och det är samma där – inte för att de vill utan för att de inte har råd att stanna. De får inte arbeta. De kan inte få tag i mat. De har inget val, säger Harper.

Har du några siffror på det? På strömmen tillbaka till Irak?

- Vi undersöker faktiskt det just nu. Under de senaste en-två veckorna har det antagligen varit så att två irakier återvänt för varje irakier som kommit till Syrien. Situationen har ändrats så snabbt under de senaste två veckorna.

- Vi har personal nu i Damaskus som går till platser som man reser från, busshållplatser, taxistationer och så, för att prata med irakier för att ta reda på hur de känner det.

Flyktingströmmen från Irak till Syrien har alltså vänt.

Det är fler som återvänder hem än som flyr därifrån, säger Andrew Harper, chef för UNHCRs arbete i regionen. Men det som skulle kunna låta som en enbart ljus nyhet, sägs med ett tyvärr.

För förklaringarna är dels att strömmen ut ur Irak strypts av Syriens nya visumtvång.

Men också att förhållandena i Damaskus med omnejd, blivit så svåra för flyktingarna att till och med ett liv i terrorns Irak framstår som ett tänkbart alternativ.

Samah - kan varken återvända eller fly

I Syrien bor en och en halv miljon flyktingar från Irak. Vi ska hem till en av dessa nu, 20-åriga Samah. Han kan inte återvända. Och han kan än mindre ge sig ut på en strapatsrik smuggelresa. Det har han inte råd med, eller fysisk möjlighet till. Kalibers reportrar Nuri Kino och Marie-Jeanette Löfgren besökte Samah i Damaskus en kväll i oktober i år.

I en liten sliten lägenhet i Syriens huvudstad Damskus ligger tjugoåriga Samah förlamad i en säng. Samahs bror tar emot oss ute på gatan och följer oss upp för den slitna trappan.

Det är trångt i lägenheten och få möbler. Här bor Samah, en av hans bröder, hans pappa Hussein och några släktingar. En av släktingarna ligger på golvet framför TVn inlindad i en sovsäck. Det är Ramadan, och på TV visar de såpan ”Bab el Hara”. Bland madrasserna på golvet står en vit papperskorg i plast, fylld med blodiga och variga förband och bomullstussar.

I lägenhetens enda säng ligger Samah. Sängen är vänd mot TVn så att också han har något att sysselsätta sig med. Samah är förlamad i båda benen, och har svåra liggsår. Pappa Hussein välkomnar oss och ursäktar röran... alla är så trötta och oroliga, säger han. De har varit uppe hela natten.

Pappa Hussein har trötta ögon och grått hår. Han är klädd i en brun galabie, en slags fotsid rock, och det rycker lite i hans nacke efter en stroke. Han säger att de försökt få kontakt med resten av familjen som finns kvar i Bagdad - mamma, systrar och brorsbarnen - tre småflickor.

Deras pappa, Samahs storebror blev mördad, berättar Samah.

En ärrig grop i ryggen

Kalibers reporter sätter sig försiktigt på sängkanten. Samah ser bräcklig ut. Han är väldigt mager med stora bruna ögon. Han ser mycket yngra ut än sina tjugo år, mer som en högstadiekille. Det är varmt rummet och han har bara ett tunt blommigt lakan över sig där han ligger i sängen.

Pappa Hussein lyfter på lakanet och visar ingångshålet i Samahs rygg - en ärrig grop stor som en femkrona. Det är ärret efter det andra skottet som de amerikanska soldaterna avlossade den 29 juli 2006.

- Jag kom ut från skolan och hörde skottlossning, berättar Samah. Jag blev rädd och tänkte springa och gömma mig. Jag sträckte mig bakåt för att sätta på mig ryggsäcken och då blev jag skjuten första gången, i benet. De amrikanska soldaterna trodde jag var en självmordsbombare.

- Jag föll till marken av det första skottet men försökte krypa undan och gömma mig. Men soldaterna kom närmare och närmare. Så kände jag det andra skottet, i ryggen. Jag kunde inte röra mig, fortsätter Samah.

- Soldaterna drog in mig i skolan och kollade min ryggsäck efter kulor eller en bomb, men där fanns ju inget. Bara skolböcker. Så körde dom mig till en av dom amerikanska baserna i Bagdad och sen till ett fängelse i Basra.

Samahs inre blev söndertrasat av skottet i ryggen och han har en stomipåse på magen. Men han blev inte bara skjuten, under sin tid i amerikansk fångenskap så fick han en rad andra skador som han inte riktigt vet hur dom uppstod. Hälarna och flera av tårna är alldeles svarta och skrumpna. På benen ser det ut som att det är utskuret flera rektanglar av huden, kanske efter hudtransplantationer. Men värst är stjärten. Under sig har han ett plastunderlägg, för såren på båda skinkorna slutar inte blöda, trots bandagen så läcker varet igenom och bakterierna har ätit upp stora delar av köttet.

Pappa, kom och hämta mej!

Samah vet inte hur någon av de här skadorna uppstod och det står inget i det summariska läkarintyg som den amerikanska armén gav honom när dom efter tre månader släppte honom från fängelset och körde honom till Ibn Sina sjukhuset. Därifrån ringde han till sina föräldrar. De trodde inte det var sant när dom hörde Samahs röst.

- Jag trodde han var död, säger pappan och fortsätter:

- Jag hade inte hört ett ljud om Samah på tre månader, inte någonting sen han blev skjuten! Jag var så lycklig att han fortfarande kom ihåg telefonnumret hem. Han sa: Pappa, kom och hämta mig! Men jag kunde inte. Det var kväll och utegångsförbud, du måste vänta till morgonen. Vi fick hjälp av en grannes släkting som var ambulansförare, han och Samahs mamma åkte och hämtade hem honom. Men han var så sjuk. Vi var tvugna att ta honom till Syrien så att han skulle få hjälp.

Pappan berättar att de hyrde en bil för 400 dollar. De tog ut sätena för att Samah skulle kunna ligga ner och så körde de från Bagdad i Irak till Syriens huvudstad Damaskus. Familjen fick de lämna kvar. Det är för dyrt att leva i Syrien och de har inga pengar. Det är släkt och vänner i Irak som försörjer dem i Syrien för att Samah skall få vård. Men än har han inte fått någon hjälp från FNs flyktingorgan UNHCR. Där har de tappat bort hans papper och han har inte ens fått komma på intervju än för att berätta vad han varit utsatt för.

En dröm om annat än död och lidande

Pappan är trött och själv sjuk - problem med hjärtat, diabetes och en stroke. Det rycker lätt i hans huvud när vi frågar vad han önskar för sin son.

Pappa Hussein säger att han drömmer om att se sin son gå igen. Och att han skall få se något annat lidande och död i sitt liv. Han är så ung.

Det är en dröm han delar med sin son:

- Jag drömmer om att få hjälp, bli opererad så att jag kan gå igen. Det är allt, säger Samah.

En kvarts procent har fått hjälp bort

Samah kan alltså inte smugglas ut. Han har varken pengar eller styrka nog. Och än så länge har han inte kvalat in bland det fåtal som kallas kvotflyktingar, alltså de flyktingar som gallrats ut av FNs flyktingorgan UNHCR och som sedan kan få en kontrollerad resa till ett land som redan på förhand lovat dem asyl.

Andrew Harper, som ju jobbar med just detta, chef som han är för UNHCRs enhet till stöd för Irak, säger att hans stab nått sitt mål för i år. Av 2 miljoner flyktingar i Iraks grannländer skulle de intervjua tio procent. Det är gjort. 200 000 intervjuer. Av dessa skulle de sedan välja ut 10 procent särskilt utsatta. Det är gjort. 20 000 borde få åka iväg, men.... det är bara 5000 som faktiskt rest ut - en kvarts procent av alla som finns där.

Om du fick önska dig, vad skulle stå överst på din önskelista för att lösa situationen?

- Oh... Ja, uppenbarligen skulle det behövas ett mycket tydligare fokus på den humanitära sidan av Irak, säger Andrew Harper, UNHCR.

- Det har lagts mycket pengar, resurser och uppmärksamhet på säkerhetsläget, på utveckling och återuppbyggnad, vilket är mycket viktigt. Men i jämförelse har det lagts mycket lite på den humanitära krisen som bara pågår. Det har satsats mycket lite pengar på Syrien och inte ens på solidaritet med Syrien och Jordanien. Det inte så konstigt att Syrien – efter några år stänger gränserna – när de inte fått någon hjälp. De har ju skrikit på hjälp ett bra tag nu, men när de i stort sett har mötts av världens tystnad säger de till sist att: OK. 1,5 miljon irakier. Det räcker.

- Och detta sker samtidigt som möjligheterna för irakier att röra sig inne i Irak blir mindre för att olika provinser, eller guvernörer informellt eller formellt begränsar rörelsefriheten. Så irakiernas alternativ blir allt färre.

Hur bra tycker du själv att er arbete i området fungerar?

- Som chef skulle jag ju vilja säga att det fungerar jättebra...nej, men...vi satte några mål för året och vi har överträffat dem. Men uppgiften, behoven av skydd och hjälp är bara så överväldigande i området att allt vi gör bara blir att skrapa på ytan av den växande desperationen.

Ett diplomatiskt svar

Tycker du att Storbritannien och USA har ett större ansvar än andra länder här?

- Jag tycker att de länder som engagerat sig i Irak om de nu har trupper där eller som grannar har definitivt en större roll att spela och ett större ansvar att ta än vad de hittills gjort.

Hur tycker du att de tar sitt ansvar nu?

- Hmm....Alla kan definitivt bli bättre.

Det var ett diplomatiskt svar.

- Jag skall ju vara diplomat, säger Harper.

Bara 500 irakier till USA

Faktum är att USA tagit emot mycket få asylsökande irakier.

Förra året 500 enligt UNHCRs statistik, att jämföras med Sveriges 9 000 under samma tid.

Och det här är något som väcker debatt, också i USA. Den politiska oppositionen och många frivillig-organisationer menar att Bush-administrationen saknar politisk vilja att göra något åt flyktingproblemet:


Nu har president Bush lovat att fler irakiska flyktingar ska släppas in i USA under det kommande året.

Men hans politiska motståndare och många frivillig-organisationer menar att Bush-administrationen saknar politisk vilja att göra något åt flyktingproblemet.

Sveriges Radios Washingtonkorrespondent Ginna Lindberg har träffat Jana Mason, som arbetar på en av de största amerikanska hjälporganisationerna, International Rescue Committee i Washington:

- This is a humanitarian crisis, säger Jana Mason. And in most humanitarian crises in the world, particularly where there is a refugee population, US steps up and does its parts.

En känslig fråga

Jana Mason är lobbyist. Hon arbetar för en av USAs största och mest anrika frivilligorganisationen International Rescue Committee i Washington och ägnar sin arbetstid åt att försöka övertyga politikerna i kongressen att ta ansvar för Irak, som hon uttrycker det. USA brukar ta emot flyktingar vid humanitära katastrofer - men Irak är politiskt känsligt:

- I think there are a number of reasons. But I think at the top, the biggest reason, is that you have to look at political will. US is still engaged in operations in Iraq. So I think there has been some differing opinions within the executive department whether it’s appropriate at this time to allow large numbers of Iraqis. We in the NGO community feel that it is.

Bush-administrationen och majoriteten av kongressen saknar politisk vilja att ta emot fler irakiska flyktingar, menar Jana Mason. Så länge amerikansk militär är kvar i Irak så är det få politiker som vill driva frågan om en större irakisk flyktingkvot.

Och flyktingorganisationen IRC hävdar också att USA har ett särskilt moraliskt ansvar för att ta emot just flyende från Irak.

- Specifically with regard to Iraqis who are in danger because they have worked for US government, yes, in that regard I think we have a very special and very clear responsibility.

USA har skyldighet att ta hand om irakier som riskerar att råka illa ut för att de samarbetet med USA - det kan gälla människor som jobbat som tolkar eller chaufförer åt amerikanska militären t ex - det finns redan ett särskilt flyktingprogram för att hjälpa dom, men det behöver utvidgas och omfatta fler, säger Jana Mason.

Anser att USA borde ta emot 100 000

Hon pekar på statistiken över hur många irakier som tagits emot av USA senaste året och jämför med Sverige, som tagit emot mångdubbelt fler. Kontrasten är slående, säger hon:

- That’s been a very stark contrast. We are very pleased to see that Sweden and others stepping up to the plate. We are hoping they will continue to do so. At the same time non-governmental groups such as my own have been strongely urging the US’ administration to do the same thing.

Det kommande året ska USA ta emot fler irakiska flyktingar, har utrikesdepartementet nyligen sagt, uppemot tolvtusen irakier. Det är bra att antalet ökar, tycker IRC, men det är fortfarande för lite:

- Vi borde kunna ta emot hundratusen irakier de närmaste åren - det vore inte orimligt - säger Jana Mason - och även om USA tog emot hundratusen irakier så vore det bara en bråkdel om man ser till hjälpbehovet.

- I think its important to make the cast that even if the US were to start to bring in hundreds of thousands of Iraqis, it would really just be a drop in the bucket in terms of the number that are in need of assistance and protection.

Kaliber har bett amerikanska UD, State Department, att få ställa frågor om USA:s inställning till flyktingsituationen. Till sist får vi beskedet att de inte ger några intervjuer alls just nu och inte heller bakgrundssamtal. Detta eftersom de ansvariga inom UD de närmaste dagarna ska träffa kongressen för att tala om just dessa frågor. Först därefter kommer de att kalla till en presskonferens. Möjligen pekar detta på att politiken kan komma att förändras.

Njugg inställning, säger Bildt

Kaliber stannar kvar i det stora landet i väst, för i veckan var utrikesminister Carl Bildt i Washington på besök.

Du är nyss hemkommen från USA och jag vet att du tog upp frågan med State Department där, frågan om vad USA gör och kanske snarare inte gör. Uppfattade du att det är någon förändring på gång?

- I den meningen att det är lite mera fokus på frågan, säger Carl Bildt. Vi har haft en del artiklar i både New York Times och Washington Post under de senaste månaderna som belyst hur mycket Sverige har gjort och där vi har fått mycket beröm för att vi faktiskt har varit relativt generösa, men där det samtidigt har kontrasterat mot den mera, påtagligt mera, njugga amerikanska inställningen.

- Att vi måste bekämpa de kriminella nätverken, det är lätt sagt och det är mycket svårare gjort.

Det har pratats om att man tex skulle kunna låta flyktingar söka asyl på svenska ambassader. Hur ser du på ett sådant förslag?

- Nej. Det har vi haft som princip att asyl, det skall sökas i Sverige, för att annars kan vi hamna i alldeles ohanterliga situationer. Det är en princip som vi har haft i många år i alla sammanhang, säger Carl Bildt.

Men hur ser du på att vi i så fall överlåter åt de kriminella nätverken att ta hit människorna, eftersom det inte finns någon möjlighet att söka asyl där? Man måste transportera sig hit på något sätt.

- Vi överlåter inte nödvändigtvis åt de kriminella nätverken. De kriminella nätverken skall bekämpas på alla sätt. Sen får man anordna detta på andra sätt.

Vilket sätt skall man välja tycker du om man är asylsökande, behövande irakier i Syrien och vill till Sverige?

-Du, jag är utrikesminister. Jag är vare sig rådgivare åt individuella individer i sådana här fall eller immigrationsminister, säger Carl Bildt.

Om jordbruket var en knäckfråga - vad är då detta?

En bråkdel av alla flyktingar kommer alltså vidare via kvotflyktingsystemet. Därför försöker många på egen hand.

Landvägen är det inte heller långt till EU:s gränser, men mottagandet där varierar dramatiskt och förlamas av att länderna har så olika syn i asylfrågor. Och EU-kommissionen ger inte stort hopp om snar ändring. Friso Roscam Abbing är talesman för kommissionären Franco Fratini

- Minns hur lång tid det tog att komma överrens i jordbruksfrågorna, säger Roscam Abbing, eller om en gemensam valuta - det här kommer också att ta tid. 2010 har vi som målsättning att ha EN asylpolitik i hela EU.

30 miljoner kronor till Sverige

Hur ska det trösta Syrien - 2010? Det är ju nu folk flyr.

- Ja, så klart, säger Roscam Abbing, Syrien måste få hjälp på annat sätt. Kommissionären Franco Frattini har vädjat till medlemsländerna om att ta emot fler kvotflyktingar. Men gensvaret har varit otillräckligt, inte tillfredsställande. Det vi kan göra är att ge ekonomiskt stöd till dom EU-länder som trots allt ställer upp.

Och så berättar Friso Roscam Abbing att Sverige just fått 3,5 miljoner från EUs flyktingfond. Det är drygt 33 miljoner kronor och halva budgeten för fonden i år.

En svensk-italienare i Bagdad

En sak som skulle förändra allt är ju om läget i Irak förändrades. Då skulle trycket på Syrien och Jordanien lätta, då skulle smugglarnas och förfalskarnas marknad spricka, då skulle irakier kunna bo i sina hem, trygga.

Sen i måndags, jobbar en svensk-italienare som FNs särskilda sändebud i Irak. Staffan de Mistura är nyinflyttad i stan så många andra flyr - Bagdad:

- Det är fyra miljoner irakier som inte bor hemma, säger han. De som flytt till Syrien och Jordanien hör till medelklassen. De är viktiga för Irak. Det är de som ska hjälpa till att bygga upp Irak. Nu har jag märkt att några kommer tillbaka. Vi måste hjälpa dem att bygga upp sin tillvaro här igen.

Reportrar: Ginna Lindberg, Nuri Kino, Marie-Jeanette Löfgren, Kristina Hedberg.

Det här är ett program i en serie om flyktingströmmen från Irak. Här kan du läsa och lyssna mer:

Uppföljningar och konsekvenser av programmet:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".