Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 25 november 2007: I sitt anletes svett - säsongsarbetare utnyttjas

Publicerat torsdag 22 november 2007 kl 15.32
1 av 6
Foto: SVT bild
2 av 6
Foto: SVT bild
3 av 6
Foto: SVT bild
4 av 6
Foto: SVT bild
5 av 6
Sven Otto Littorin. Foto: Pawel Flato
6 av 6
Sofia Klemming. Foto: SVT Bild

”Kom igen! Snabbare!” skrek det lantarbetarparets skånske arbetsgivare. ”Varsegod och sätt er här mina grisar!”

I tio år säsongsarbetade paret på en stor grönsaksodling i Skåne. Först nu berättar de om arbetsvillkoren där. Deras  historia får en att tänka på amerikanska södern i början av förra seklet, men den utspelar sig i Sverige, idag. Och den är inte unik.

Här kan du läsa allt om vårt arbete:

Vi kör bil på en skånsk landsväg en bit utanför Malmö.

- Där ligger farmen, säger Jozef Ujazdowski och pekar.

- Där borta där man ser en lyftkran?

- Ja, jag vill inte åka dit. Den här vägen leder till dem.

Jozef Ujazdowski kör förbi skylten till grönsaksodlingen där han och hans fru Elwira jobbade under tio år. Det är första gången han är här sen han slutade på gården, för ett och ett halvt år sen och han vill inte stanna. Han är spänd och nervös.

Jozef är i 40-årsåldern men ser äldre ut. Arbetet på gården var oerhört tungt och han säger att hans och Elwiras hälsa blev kvar här ute på fälten.

- Ibland när vi kom hem grät min fru.  Många gånger har min fru gråtit för att hon har haft så ont i kroppen. Det är många gånger hon har gråtit.

Hemma i lägenheten hos Jozef och Elwira Ujazdowski är det dukat med kaffe och choklad. Det står tända ljus på bordet i vardagsrummet och hunden Maja hälsar på alla.

Elwira har plockat fram gamla foton från arbetet på gården. Hon berättar att hon var 37 år när hon kom hit för tio år sedan. Planen var att tjäna ihop pengar och sen återvända hem. Men så träffade hon Jozef under arbetet på gården, gifte sig och blev kvar.

Hon säger att hon aldrig hade kunnat drömma om att arbetsförhållandena skulle vara så svåra i Sverige. Arbetsgivaren övervakade gästarbetarna med kikare från sin bil och kom åkande och skrek om någon tog en paus.

- Det var en dag jag aldrig kommer att glömma. Det kändes som att mitt hjärta skulle explodera.

- För att arbetet var så tungt?

- Ja. Han skrek efter mig, Elvira, du får inte prata, du måste jobba!

- När ni upptäckte att det här var ett tufft och svårt jobb att ni fick jättelite betalt, tänkte ni någon gång att ni skulle sluta? Varför fortsatte ni så länge, i så många år?

- Vi jobbade där i så många år för att vi inte hade någon chans att få ett annat jobb här i Sverige. T ex så pratar min fru inte svenska. Så hon kan inte klara sig. Vilken arbetsgivare vill anställa någon som inte kan svenska?, säger Jozef.

”Kom in mina små grisar”

Så här är det för många gästarbetare: de kan inte språket, de känner inte till våra lagar och regler, vilka rättigheter de har eller vem de ska vända sig till.

Och även om det är underbetalt och lite pengar så är det ändå pengar.

Och det är den här utsattheten som en del arbetsgivare utnyttjar.

Jozef och Elwira berättar att de jobbade 12 timmar i sträck med endast korta raster.

De hade varken tillgång till rinnande vatten eller toalett.

De fick inga skyddskläder utan måste använda sina egna kläder.

De var tvungna att åka hem leriga och smutsiga efter dagen. När arbetspasset var slut brukade arbetsgivaren komma och hämta upp dem ute på åkern i en minibuss.

- Då kommer han och säger: Varsågod mina grisar, berättar Jozef.

- När ni skulle kliva in i bussen?

- Ja. Därför att arbetarna var smutsiga, så sa han: Kom in mina små grisar. Jag och min arbetsgrupp som planterade, vi var mycket dammiga av jorden. Jag frågade om vi kunde få skyddsmasker. Då svarade han bara: Kom in och sätt er i bussen, mina negrer. 

Lars-Göran Olsson är ombudsman på fackförbundet Kommunal i Skåne.

- Ja, det är nedlåtande om andra. Att de inte har samma värde. Och det är lite som att gå tillbaka till hur det var under slaveriet. Man behandlar människor sämre på grund av att de har en annan etnisk bakgrund och kommer från andra länder. Då är de inte lika mycket värda och man kan behandla dem, tycker man, på ett sämre sätt än vad man gör med svenskar.

För några år sen gjorde Kommunal en kartläggning av gästarbetares förhållanden på skånska gårdar. Problemet med utländska arbetstagare som utnyttjas och diskrimineras på olika vis är omfattande, säger han.

- Det är väldigt vanligt och förekommer hos en stor del av de arbetsgivare som bedriver den här typen av verksamhet.  Det är nog tusentals människor här i landet som inte får sina rättigheter tillgodosedda vad gäller de lagar och avtal som finns i Sverige.

Vitryssar billigare än polacker

Lars-Göran Olsson säger att det tycks finnas en konsensus bland många svenska arbetsgivare hur man behandlar utländska säsongsarbetare. Ett exempel är att de ofta får betalt beroende på vilket land de kommer ifrån.

- Jag har inte uppgifter från i år 2007. Men vi har uppgifter från tidigare år, där vi sett att de som får mest betalt är de som kommer från Polen. Det kan bero på att de har varit här  i landet längst och återkommer till samma arbetsplatser. Men det kunde vara så att en polsk arbetare hade 40 kronor i timmen, medan en vitryss hade 20 kronor i timmen. Däremellan kunde det vara andra nationaliteter som fick andra summor. Men så stor spännvidd kunde det vara. Det har de berättat för oss.

Vi kör tillbaka till grönsaksodlingen, den här gången utan Jozef Ujazdowski. Nu är vi här för att ge ägarna en chans att svara på kritiken. Gården är inte vilken som helst.

Enligt distributören är det här en stor odlare, bland de största i Sverige, och det gäller alla dom grönsakssorter de odlar - sallad, purjolök, blomkål… 

Varorna säljs över hela landet, bland annat via en av de allra största dagligvarukedjorna.

2005 omsatte familjeföretaget nästan 24 miljoner kronor och den nyblivne ägaren, sonen i familjen, plockade ut en halv miljon i aktieutdelning förra sommaren.

På gården är det ingen hemma i den vita mangårdsbyggnaden när vi kommer.

Pappan, mannen som Jozef och Elwira Ujazdowski jobbade för, bor några kilometer därifrån.

En hund skäller bakom nerdragna persienner när vi närmar oss.

Efter lång tid öppnas köksfönstret och en kvinna säger att den vi söker inte är hemma. 

 Alcatraz

Tillbaka i lägenheten hos Elwira och Jozef Ujazdowski.

Vi har inte bara pratat med dem när det gäller förhållandena på den här gården.

Vi har hört samma historier berättas från fler.

Två personer vi talar med vågar inte vara med i programmet för att de är rädda för arbetsgivaren. Ytterligare två personer, ett par, arbetade på gården sommaren 2005 och 2006.

De vill vara anonyma och är rädda för att bli av med sitt nuvarande jobb på en annan gård, där de trivs och blir väl behandlade.

När jag ber dem berätta om arbetsvillkoren på gården säger mannen bara kort – ”Alcatraz”. Mannen liknar förhållandena på gården med fängelseön Alcatraz. Det var ”non-stop stress”, säger han också. Kvinnan säger att alla var rädda för arbetsgivaren. De arbetade 70 dagar i sträck och fick 58 kronor i timmen, vitt. Efter skatt blev det runt 40 kronor i timmen. De säger att det blev mycket illa behandlade.

Jag frågar det polska paret och Elwira och Jozef Ujazdowski om den här arbetsgivaren är unik eller om de känner fler som blir behandlade så här på svenska gårdar. De berättar att majoriteten av deras vänner blir utnyttjade på liknande sätt, även om det handlar om gradskillnader. Just den här arbetsgivaren, säger de, var så aggressiv. Det hände ofta att han skrek och började ruska om sina anställda.

De två paren fyller i varandra när de berättar om olika händelser. De berättar till exempel om en olycka som en kvinna var med om sommaren 2005.

- Det var en kvinna från Polen som jobbade där, och när hon skadade sin hand, fick hon fyrahundra kronor, ett bandage och en biljett till Polen. Han ville inte ha några problem. Eftersom hon hade skadat hela handen, var hon tvungen att flytta.

- Vad hade hon gjort illa sig på?

- Hon hade packat grönsaker och skar sig på kniven som man skär av plastfolien med.

- Var det allvarligt?

- Hon skar upp hela handen.

- Åkte hon inte till något sjukhus här i Sverige?

- Hon fick ingen sjukhusvård, bara bandage och en resa direkt till Polen. Arbetsgivaren ville inte ha problem.

Ingen har tid att svara

Vi ringer gården för att fråga om det här.

- Ingen av dem har faktiskt tid att komma in, så att tyvärr, du får nog söka någon annan med dina frågor, svarar en kvinna.

- Det är så att vi ska göra ett program där det finns folk som jobbat på er gård som berättat olika uppgifter. Det är viktigt för oss att ni får tillfälle att svara på de här uppgifterna.

- Är det folk som jobbat hos oss som ska ha gått till radion och ska vara med i något radioprogram? Då får jag väl prata med herrarna igen. Okej.

Vi är hamnen i Ystad. Här är nästan öde, det är gråmulet och blåser isande kallt. 

Det är hit till Ystad som de flesta av gästarbetarna kommer i maj-juni med färjorna från Polen.

Enligt Kommunal har problemet med att gästarbetare utnyttjas på olika sätt i Sverige ökat sedan EU-utvidgningen för tre år sen. Innan dess var det en skarpare linje mellan vit och svart arbetskraft. Om arbetsgivarna ville vara lagliga var de tvungna att betala avtalsenliga löner även till polacker och litauer. Det var kravet för att få arbetstillstånd till gästarbetare. Alternativet var att anställa helt svart och riskera att åka fast.  

Nu har gråzonen blivit större. En av dem som brukar stå här i hamnen på vårarna är Ulf Hansson, som är fackligt förtroendevald. Han är lantarbetare och ser själv i sitt yrke hur vanligt det är att gästarbetare får slita hårt på svenska gårdar.

-Det ser jag där jag bor. Jag bor själv i ett område där det produceras mycket sallad. Till exempel i år har det varit ett ovanligt blött åt härnere med regn och rusk och oavsett väderlek arbetar gästarbetarna i den här lervällingen. Man skulle ju inte vilja byta med dem. Det är tungt och jobbigt. Man sliter på kroppen, det är oerhörda belastningar. Ofta saknas hjälpmedel utan de får utföra arbetet för hand.  Ibland tycker arbetsgivarna att hjälpmedlen är för dyra och använder hellre handkraft för att lönerna är så låga för gästarbetarna. Det har sett när jag varit ute kört.

Lång obetald övertid

Elwira Ujazdowski har sparat almanackor där hon har skrivit upp hur mycket de har jobbat varje dag under de tio åren på gården.

- Från sju till åtta på kvällen från maj 2006. Från sju till 19.16

Elwira och Jozef Ujazdowski jobbade 70-80 timmar i veckan, under säsongen från april till november.

Alltså runt 300 timmar i månaden. När det var som mest att göra, kunde de få jobba 18 timmar per dygn.

De fick lönen utbetald varje vecka tillsammans med ett lönebesked. Arbetet var hela tiden vitt.

Gården har kollektivavtal med Kommunal men Jozef och Elwira har inte fått betalt enligt avtal.

Ingen övertidsbetalning för alla de kvällar och helger de har arbetat.

Övertiden finns inte ens med på lönebeskedet.

- Alltid när vi fick vår lön, stod det på pappret att de bara jobbat 40 timmar. Men egentligen hade de jobbat 60, 70 timmar.

Elwira visar ett lönebesked. Här står det, antal arbetade timmar: 40 Övertid: noll.

Och det är från en vecka då Elwira vet att hon jobbade nästan det dubbla.

Det finns en post på lönebeskedet som kallas provision - vad det betyder framgår inte, men där finns en summa som ska troligen ska kompensera övertiden. Där står det 1012 kronor.

Kaliber har tittat på lönebeskeden och ser att den här metoden döljer det faktum att de anställda har jobbat fler timmar än vad lagen tillåter.

Ännu ett försök att kontakta gården. 

 ”Finurlig bokföring”

Den här metoden, att ha vita anställningar, men inte betala övertid och mixtra med antalet timmar är en ny metod, det vittnar Lars-Göran Olsson på Kommunal om.

- Det är väldigt svårt att hitta hur de bokför. Vi har sett hur arbetsgivarna blivit väldigt finurliga i sin bokföring.

Förr hade man låga svarta timlöner. Nu betalar företagen lite högre timlöner vitt, men i stället fifflar man med antalet timmar och skriver upp färre än vad som jobbats.

Och resultatet för den anställde blir detsamma, väldigt lite pengar i handen.

Lars-Göran Olsson fick kontakt med Jozef och Elwira när de hade slutat på gården och han bestämde sig för att driva deras fall och försöka få arbetsgivaren att betala ut den lön som de gått miste om under sina tio år på gården.

- Första gången vi tittade på det räknade vi deras lön efter att ha läst Elviras och Josefs almanackor. Där kom vi fram till en summa. När vi tittade på vad vi kunde styrka hamnade vi lite lägre. Och sedan gjorde vi upp på en annan summa.

- Men det var en enorm stor skillnad mellan det de uppskattat att de gått miste om under tio års tid, över 300 000 kronor var och det som de slutligen fick. Elvira fick 50 000 och Jozef fick 65 000.

- Kan man inte komma överens i en förhandling lokalt, så ska förhandlingen återupptas centralt. Därefter kan man stämma i arbetsdomstolen. Det hade kunnat ta över två år innan det hade avgjorts i arbetsdomstolen. Och då vet man ju inte hur det hade slutat. Så, vi resonerade så här med Josef och Elvira att de här pengarna veta vi att vi kan få, men i arbetsdomstolen vet vi inte hur det blir.

 ”Kör för helvete!”

Jozefs och Elwiras berättelser om hur de blev behandlade tar aldrig slut.

- Och när han var bakom mig, sa han, kom igen Jozef, du måste gå snabbare efter maskinen, kom igen! Och han skrek på traktorföraren, kör för helvete, vad gör du!

- Du ska inte sova utan jobba!

Det är svårt att förstå hur detta kan ske i Sverige, idag, vi som har lagar och regler som ska skydda arbetstagare. 

Det som fick paret att sluta på gården var att arbetsgivaren en dag gav sig på Jozef handgripligen och ryckte i hans kläder. Jozef hade frågat honom om de kunde sänka sitsen på traktorn.

- Han sa till mig att komma ner från maskinen, jag vill prata med dig. Han började slå mig och skrika på mig och fråga varför jag snackade skit. Alla hör och det är inte bra. Jag måste göra som han säger, det är han som är arbetsgivare.

Jag sa till honom, okej jag slutar nu direkt och kör hem. Min fru slutar också, sa jag. Samma dag gick jag till arbetsförmedlingen och berättade vad som hänt.

Problemet är att det är så få gästarbetare som vågar berätta, säger Ulf Hansson och Lars-Göran Olsson, från Kommunalarbetareförbundet.

- Behärskar man inte språket, så är det alltid en nackdel. Skriftliga bevis är alltid det bästa att ha. Och det är sällan det finns.

- Jag tror aldrig de får betalt för de här timmarna. Kommer en gästarbetare och vill ha det, då får de veta att det är bäst att ta nästa båt hem. För det finns andra som jobbar på de premisserna som vi har.

Och som organisation känner sig Kommunalarbetareförbundet sig ganska ensamt i den här kampen.

- När vi har försökt driva saker, känner jag att de inte är intresserade.

- Vilka är inte intresserade?

- De andra myndigheterna. När det gäller Ekobrott och skattemyndigheten känner jag inte det är något större engagemang för att dra in de skatter och inkomster som egentligen ska dras in i den här verksamheten.

Kaliber har också talat med skatteverket och ekobrottsmyndigheten som säger att de i alla fall inte har några riktade insatser mot gästarbetarna och deras problem.

 Arbetsgivaren tillbakavisar

Vi gör ett sista försök att få arbetsgivaren att ge sin version.

- Vi är inte intresserade av att diskutera med media om vår personal, säger kvinnan som svarar.

- Men det handlar ju om att ni ska få ge er version och bemöta kritiken.

- Men vi är inte intresserade av det.

Sen vi påbörjade det här arbetet har vi sökt grönsaksodlingens VD och försökt ställa våra frågor, utan framgång. Men så, strax före sändning, ringer han plötsligt. Han vill fortfarande absolut inte medverka och men han säger att vi borde ifrågasätta trovärdigheten hos våra källor.

Och förnekar bestämt alla anklagelser, också innan han fått höra dem.

Vi redovisar alla uppgifter vad gäller missförhållandena på odlingen - lönerna, arbetsmiljön, hoten och skällsorden. Men han vill fortfarande inte vara med. Och när han förstår att vi spelar in samtalet så lägger han på.  

Ett och ett halvt år efter Jozef och Elwira Ujazdowski slutade på gården har de, efter skatt, fått ut knappt 100 000 kronor tillsammans som en kompensation för de tio åren.

Elwira är sjukskriven och har förslitningsskador som ger ständig värk i rygg, knän och händer. Någon arbetsskadeersättning kan hon inte få eftersom man måste vara anställd i företaget för att kunna ansöka om det.

Jozef är fortfarande arbetslös.

- Hur ska vi leva? Bara Gud vet, säger han. Vi trodde aldrig att vi skulle bli så här lurade i Sverige.

Reporter: Sofia Klemming

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin intervjuades i radioprogrammet av Kalibers programledare Kristina Hedberg:

- Paret som vi hört säger att de aldrig trodde att man kunde bli så lurad i Sverige, trodde du det?

- Nä, det låter helt förfärligt. Och deras beskrivning av villkoren runtomkring, tillmälen och annat, det trodde man verkligen inte fanns i Sverige längre.

- Samtidigt är det många som har klingat i alarmklockorna och sagt att det här kommer, lönedumpning och så, om vi öppnar arbetsmarknadsportarna.

- Fast jag tycker att en öppen arbetsmarknads i Europa är i grunden väldigt bra, men det är viktigt att komma ihåg att samma regler gäller oavsett om man är svensk medborgare och pratar flytande svenska eller om man råkar vara sloven eller polack och hittar ett arbete här. Det är samma villkor som gäller.

- Men vi har tidigare i höst rapporterat om att gästarbetarnas boståder är ett område som faller mellan stolarna, Uppdrag Granskning har berättat om städare på hamburgerrestauranger, nu detta. Det dyker om och om igen upp exempel på att ingen riktigt känner ansvar för gästarbetarna?

- Fast det är inte riktigt sant. Arbetsgivaren har naturligtvis alltid det yttersta ansvaret att se tilla att villkoren är i enlighet med regler och lagar och avtal. Det kan man aldrig smita från...

- Men vem ska se till att de inte smiter, för det finns ju flera exempel på att de gör det?

- Ja, men är det olagligt så begår man ju lagbrott.

- I alla de här fallen är det medier som lyft upp frågan, finns det anledning se över myndigheternas tillsyn?

- Nej, med all respekt, jag tror inte det. De instrument som gör att man kan ta hand om frågorna finns på plats...

- Men om och om igen ser vi att instrumenten inte används riktade mot den här gruppen, gästarbetare.

- Ja, fast det är ju så att när man begår den här typen av överträdelser så gör man det i lönndom. Och de myndigheter som ska sköta översynen, det är rätt väldefinierat vad de ska göra. Sen tror jag att det finns ett stort värde av att det blir en debatt om detta, att media lyfter fram frågorna, för det belyser att det är ett stort problem och att andra som kanske har det likadant förstår att det här inte är okej och därmed vågar säga ifrån. Det är jättebra.

---

Uppföljningar och konsekvenser av reportaget:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".