Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 2 december 2007: En kinesisk flicka

Publicerat torsdag 29 november 2007 kl 10.07
1 av 13
Jiali med sin farmor. Foto: Hu Ben/SR
2 av 13
Brev från Jiali. Foto: Björn Tunbäck
3 av 13
Brev. Foto: Björn Tunbäck
4 av 13
Tullen på Arlanda. Foto: SVT Bild
5 av 13
Huset med alla balkongerna. Foto: Hu Ben/SR
6 av 13
Hibiskus. Foto: Hu Ben/SR
7 av 13
Familjen i Fuqing - mamma, pappa och Jiali. Foto: Hu Ben/SR
8 av 13
Zheng Jiali. Foto: Hu Ben/SR
9 av 13
Björn Tunbäck. Foto: Jukka Tuominen
10 av 13
Gatan i byn. Foto: Hu Ben/SR
11 av 13
Gata i Fuqing. Foto: Hu Ben/SR
12 av 13
Hanna Sahlberg. Foto: Hu Ben/SR
13 av 13
Paret Zheng och Kalibers reporter Hanna Sahlberg. Foto: Hu Ben/SR

För snart fyra år sen kunde Kaliber avslöja att organiserad människosmuggling från Kina, hittat en ny väg - över Sverige.

Tullen på Arlanda fångade upp hela grupper av föräldralösa kinesiska tonåringar som kom utan handlingar, och utan svar på varför de var här. De sökte asyl, blev satta på förläggningar, och kort därefter försvann de. Vart? Till tvångsarbete kanske, eller prostitution eller organdonation.

Nu har vi, som första svenska redaktion, spårat en av de här ungdomarna och ni kommer att få möta henne idag. Gåtan får en röst, en historia, ett försök till svar. Men svaren är kanske inte riktigt de vi trott och väntat oss. Här är Hanna Sahlbergs och Björn Tunbäcks porträtt av en kinesisk flicka - Jiali.

- Till det yttre är det ju en väldigt söt tjej, med ett härligt smittande leende. Späd, men samtidigt skinn på näsan, säger Anne-Marie Nelander. Hon var god man, alltså ansvarig för Jiali medan hon var i Sverige.

- Ja, det är ju en stark flicka, fortsätter hon, med ett djup. Och samtidigt glad och optimistisk innerst inne tycker jag. Med tanke på den hårda press hon utsattes för klarade hon de här sakerna väldigt väl. Och så har hon ju en längtan att få komma vidare, det tycker jag är positivt när man är ung. Och hennes längtan är ju att komma till väst på ett eller annat sätt.

Mötet mellan den svenska kvinnan och den kinesiska flickan ledde till en spirande kontakt. Anne-Marie Nelander tar fram en bunt med brev.

”Kära Anne-Marie,

Livet är som en teater. Ödet lät oss träffa varandra. Trots den korta tid vi hade för att lära känna varandra måste jag säga att jag är så glad att jag fick träffa dig. Tack så mycket Anne-Marie för att du tog hand om mig i en dryg månad. Jag tycker jag har fått bli vuxen snabbare efter detta hårda slag i mitt liv den här gången.”

Till föräldrahemmet

Zheng Jialis resa västerut började i Fuqing på den kinesiska östkusten. Vi har fått adress och ett telefonnummer till Zheng Jialis familj av Anne-Marie Nelander.

Minibussen far genom en stenig bygd, på de flacka sträckorna vid kusten ligger fabriker som gör stickade kläder, och med jämna mellanrum ligger ankfarmer. 

Utanför staden Fuqing hoppar vi av och börjar gå upp längs en cementerad bygata, förbi en skola och flera stora nybyggda hus. Det är förmiddag. Nyfikna grannar går förbi och vänder på huvudet efter oss.

Zheng Jialis pappa tar emot utanför familjens stora hus i enkel landsbygdsstil. Utanför blommar en hibiskusbuske. Dörren står öppen och vi sätter oss i vardagsrummet. Zheng Jiali kommer nerför trappan och hälsar. Hon är trött efter sitt nattskift på elektronikfabriken där hon jobbar numera med att sätta ihop kretskort. Hon är nitton år gammal och det är två år sen hon gav sig av härifrån och hamnade i Sverige. 

Drömmen om Chinatown

- Jag visste redan som liten att jag skulle åka utomlands, säger hon. När jag var sjutton bestämde jag mig för England, att söka jobb där.

- Det var Jiali själv som tjatade och ville åka, säger hennes mamma.

Själv tyckte hon att hennes dotter var lite för ung, men familjen har en släkting i som redan varit 20 år i England och har en restaurang där. En av Zheng Jialis kusiner hade åkt till England ett år tidigare och för henne gick det bra. Det fick Zheng Jialis mamma att känna sig lite lugnare.

- Alla här åker utomlands, här finns ju inget att leva av, säger mamman. Jordbruket slutade att löna sig redan för tjugo år sedan, familjerna här har inte råd att sätta sina barn i bra skolor och blir någon sjuk är det ekonomisk katastrof.

De flesta kinesiska ungdomar i Zheng Jialis situation reser iväg till någon annan del av Kina för att jobba i industrin eller serviceyrken. Det är en hård miljö med pressade löner och det finns inga skyddsnät.

Nu håller Zheng Jiali på att somna i fåtöljen, hon jobbar tolv timmar på fabriken varje dag och gick av nattskiftet halv fem i morse. Hennes pappa dukar fram lunchen medan Zheng Jiali går och lägger sig.

- Vi Fuqingbor brukar alltid jobba på kinarestauranger, säger pappan. Vi förstår ju inte språket hos utlänningarna.

Att först jobba på någon kinarestaurang, och sedan kanske starta eget om allt går bra, beskriver Zheng Jialis pappa som den typiska vägen för Fuqingborna att skapa sig ett säkrare och bekvämare liv. Men för en outbildad ung kines är det så gott som omöjligt att få arbetsvisum i väst, och därför köpte Zhengfamiljen resan av en smugglare, som lovade att hela resan skulle ske med äkta papper. Zheng Jiali ansökte om ett kinesiskt pass, och smugglarna ordnade ett visum till Kenya och flygbiljetter via Stockholm.

Kontakter överallt

- Här åker alla utomlands, säger mamman, för här i Kina finns inget att leva av. Det är bara slit hela tiden.

Familjen har fyra barn, trots ettbarnspolitiken, och de tänkte att det vore bra om i alla fall ett av barnen kunde ta sig utomlands, berättar Zheng Jialis pappa.

Alternativen för den här familjen är få: de är bönder och har inga statliga försäkringar, om någon skulle bli sjuk skulle det vara en ekonomisk katastrof. Jordbruket här slutade att löna sig redan för tjugo år sedan. De flesta kinesiska ungdomar i Zheng Jialis situation reser iväg till en annan del av Kina för att jobba i industrin eller serviceyrken. Konkurrensen där är hård, lönerna pressade och det finns inga skyddsnät. Men Fujianborna har något som andra saknar - kontakter i väst.

- Det spelar ingen roll vart vi kommer, vi har släktingar och bekanta överallt, i vartenda land, säger Jialis pappa.

För en svensk låter väl en resa med smugglare och svart arbete i ett främmande land mest som en stor risk - men för här ser man det som en chans. Att åka utomlands har länge varit den här steniga traktens speciella nisch.

- Redan under Qingdynastin, för flera hundra år sen, åkte den förste Fujianbon till Malaysia, han lärde malajerna internationell handel, berättar Zheng Jialis pappa, medan vi äter en den festliga lunchen som består av saftiga ingefärsräkor och fisk i sötsur sås. Zheng Jiali sover redan under idolaffischerna på sitt gamla flickrum på övervåningen.

Nyheten slår ner i Sverige

Den 18 april 2004 kunde Kaliber avslöja att det börjat anlända ensamkommande kinesiska ungdomar som sökte asyl på Arlanda. Vi var med när en grupp kom och fick vara med under ett av den svenska polisens förhör med en flicka.

- Du har flugit från Beijing till Sthlm, eller hur? undrar förhörsledaren.

- Jag vet inte, svarar flickan via en tolk som är med på telefon.

- Ditt pass var finns det någonstans? Vem har det?

- Jag vet inte.

- Hade du inget pass på flygplatsen i Beijing?

- Jag vet inte. Det var en släkting som har följt med mig.

Den gången fick varken vi eller polisen svar på våra frågor. Vart de kinesiska barnen tog vägen och vad de skulle göra förblev oklart. ”Kinesiska barn spårlöst borta”, ”Barn sålda av människosmugglare”, ”Okänt öde för unga kineser”, ”60 barn försvann” - var några av rubrikerna då.

Anne-Marie Nelander som tog hand om Jiali i Sverige, som god man, i föräldrars ställe, som det heter, minns hur hon uppfattade rapporteringen.

- Man förstod att Sverige var transitland. Det spekulerades i pressen att barnen skickades till arbetsläger i Italien, Frankrike och Storbritannien. Sen fanns somliga som befarade prostitution på grund av den stora ekonomiska skuld de hade till smugglarna och det fanns faktiskt också sådana som såg risk för att barnen skulle tvingas donera organ, en njure för att betala av skulden.

Dagsläget

Och här i Europa är det fortfarande oklart vart de kinesiska barnen tar vägen när de försvinner och vad de skall göra. Enligt den europeiska polisorganisationen Europol kommer barnen i vågor. Ett hundratal för 3-4 år sedan, sedan ytterligare något hundratal, och så en ny omgång i år. Först kom de via Nederländerna, sedan via Skandinavien. Och det är svårt att få veta var barnen blir av, förklarar Patrik Engström på Europol.

- Jag skulle uppskatta att det är maximalt tio barn som överhuvudtaget har lämnat några konkreta uppgifter, och färre än tio som faktiskt lämnat uppgifter om att de vet vad som skall hända eller vad som faktiskt hänt.

Child Exploitation Online Protection – CEOP  - ligger under brittiska inrikesministeriet och arbetar mot utnyttjande av barn. Tidigare i år kom de med en rapport där de tar upp 72 fall där kinesiska barn och ungdomar kommit till Storbritannien och sedan försvunnit inom 48 timmar. Vad som hände sedan vet inte brittiska myndigheter – bortsett från  fem flickor som dök upp igen, gravida. Tre av flickorna hade tvingats till prostitution.

Inga dåliga nyheter når byn

Men Zhengfamiljen i byn där var och varannan rest utomlands med hjälp av smugglare säger att de inte har hört några historier om någon det gått illa för. I alla fall inte på sistone.

- Förut kunde resorna vara väldigt farliga med mycket strapatser, men smugglarna är bättre nu och de använder flyget, säger Zheng Jialis pappa. 

Medan vi väntar på att Zheng Jiali ska vakna tar han med oss på en tur runt byn.

- De som bor i det här vita huset har varit i Singapore och jobbat, pekar han. Deras son jobbade som byggnadsarbetare.

Han säger att man kan se på husen precis vilka som har haft medlemmar som jobbat i utlandet och vilka som inte haft det. Men han säger att ”det pratar vi lite tyst om så att grannarna inte hör”. Han pekar på en klunga hus.

- De som bor där har varit i Japan. Nu har de kommit tillbaka och byggt de här två- eller trevåningshusen. Fina hus, i utkanten av byn, nära berget.

Vi går förbi några gammaldags väldigt vackra stenhus. Varje hus har en spång som går över en kanal och fram till förstukvisten. Mitt emot har grannarna byggt ett riktigt rackarns hus som är fyra och en halv våning högt, tegelrött med ärggröna grekiska pelare och tre balkonger på framsidan. Barnen i den här familjen har varit i England och jobbat.

Det bor mellan två- och tretusen personer i byn, och av dem beräknar Zheng Jialis pappa att ungefär var tionde person är i utlandet och arbetar. Han säger att det tar ungefär fyra år av väldigt hårt arbete att skrapa ihop en förmögenhet så att man kan komma hem, bygga ett hus till sin familj och sedan leva på pengarna som blir över.

Men ingen i Zheng-familjen har lyckats ta sig ut och därför bor de fortfarande i ett enkelt hus av rå betong av den sort som är vanlig på landet i Kina.

Jiali vaknar

Klockan tre på eftermiddagen vaknar Zheng Jiali och kommer ner i vardagsrummet. Hon har tagit en natts ledigt från elektronikfabriken för att hinna träffa mig och berätta om resan till Sverige.

- Du vet, om man har bott på ett ställe hela livet så vill man ut och se något annat, säger Zheng Jiali, och skrattar. Resan till Europa handlade också om nyfikenhet. Den skulle innebära hårt arbete - det visste hon - men också möjligheten att hon skulle bli den som komma hem med vad som räknas som en förmögenhet i byn.

- Hösten 2005 ansökte jag om ett pass, ifall det skulle ges en chans för mig att åka utomlands. Min pappa tog upp kontakten med smugglarna.

Han berättar att när man behöver smugglarnas hjälp åker man in till stan och sitter ner ett tag med några bekanta, och hör sig för om de känner till några möjligheter att ta sig ut. Efter hand sprids ryktet om att någon i den och den familjen vill åka utomlands. Sedan ringer smugglarna. Det är de som kontaktar sina kunder, och de byter ofta telefonnummer, berättar Zheng Jialis pappa. Smugglarna bor inte här i Fuqing, enligt honom. Han säger att på dialekten lät det som om de kom från grannprovinsen Zhejiang, som också är känd för sin utvandring.

På väg

Efter bara några veckor var Zheng Jiali på väg. Hennes föräldrar betalade ungefär 50 000 kronor till smugglarna i förväg. När Jiali kom fram till England skulle de betala ytterligare 200 000 kronor.            

- Jag bodde en månad på ett hotell i Beijing, berättar Zheng Jiali. På hotellet bodde också två killar som också var från Fujian. De väntade på samma resa till England via Sverige.

Den 3 november 2005 gick Zheng Jiali på planet till Stockholm. Hon säger att hon tror att hon lämnade ifrån sig sitt pass till en av smugglarna strax innan hon klev på planet.

- De sa åt oss att använda falska namn, jag tror att de kallade mig Gao Qingqing eller något sånt, berättar Zheng Jiali. Hon säger ofta att hon inte minns riktigt klart längre. Hon fick knappast någon information alls av smugglarna, men säger att hon inte var nervös. När hon kom ombord på flygplanet somnade hon.

- De sa åt oss att någon skulle möta oss på flygplatsen, berättar Zheng Jiali. Men när hon kom till Arlanda utan pass blev hon omhändertagen av polisen. Sen placerades hon på den slutna ungdomsavdelningen Fridegård i Eskilstuna. Då insåg hon att resan hade misslyckats.

I Sverige räknades hon som ett barn, och det är hon själv lite förbryllad över. Hon hade ju varit på väg till sitt första jobb när hon fastnade hos svenska myndigheter.

En speciell plats i hjärtat

I Sverige räknades Zheng Jialis fall som en solskenshistoria. De svenska myndigheterna lyckades få fram vem Jiali var och få tag i hennes föräldrar. Därför skiljer sig hennes historia från de flestas.

- Jag har sparat alla papper som rör just Jiali. Det har jag gjort, säger Anne-Marie Nelander. För hon är speciell, trots att jag haft hand om många andra barn. Jag hoppas ju att vi i framtiden, på ett eller annat sätt skall ses, och fortsätta att hålla kontakt.

Anne-Marie Nelander var god man och ansvarig för fyra andra kinesiska barn, utöver Jaili. De försvann allihop, den yngsta flickan var bara 12 år, kanske 13.

- Jag känner mig fortfarande väldigt orolig, säger Anne-Marie Nelander. Jag ringde ju till gränspolisen och sa att jag har fyra barn som jag är vårdnadshavare för, som jag inte har någon aning om var de är. Ni får hjälpa mig att leta reda på de här barnen, jag vill att de skall komma tillbaka till Sverige. Dels har jag deras mobiler och en del av deras pengar. Och polisen svarade att de skulle göra vad de kunde. Men de har inte hört någonting.

- Och hur lång tid har gått sedan dess?

- Ja, det är två år sedan nu.

Var kan de vara?

Kaliber börjar undersöka vad myndigheter och organisationer i Europa vet om vad som händer med barnen. Vi pratar med brittisk polis, holländsk, norsk, Europol, med sociala myndigheter i Storbritannien, för det är dit inte bara Jiali, utan en hel del av barnen och ungdomarna verkat vara på väg. Och vi pratar med tio organisationer där - Ecpat, Unicef, brittiska Rädda Barnen, Flyktingrådet – men ingen har egentligen några svar. De vet inte var barnen blir av.

Men just med Jiali vet vi ju. För till skillnad från de flesta andra kom de svenska myndigheterna fram till hennes identitet och hittade hennes föräldrar.

När de kinesiska barnen fastnar i kontroller brukar de begära asyl. Det får de inte, men inga barn skickas tillbaka om det inte är säkert vem som tar emot dem. Men det blev ju klart med Jiali.

Under tiden bodde Jiali på ett låst hem för ungdomar – inte heller det brukar ske. De flesta kinesiska barnen placeras på öppna hem.

En månads ovisshet

En månad var Zheng Jiali kvar på den slutna ungdomsavdelningen i Eskilstuna. Under tiden grät hennes mamma varje kväll hemma i byn i Fuqing.

- Vi visste inte var hon var. Jag blev som galen, jag grät så fort jag tänkte på henne, jag åt ingenting och jag slutade tvätta mig. Hon var ju bara sjutton, en ensam flicka utan någon som kunde hjälpa henne, säger Jialis mamma.

Smugglarna gick inte att ringa och inte ens personen som rekommenderat dem gick att få tag kontakt med.

Så här i efterhand återkommer familjen ofta till hur tacksamma de är över hur väl Anne-Marie Nelander och svenska myndigheter tog hand om Zheng Jiali, trots att inget blev som det var tänkt.

Anne-Marie Nelander åkte till ungdomshemmet flera gånger, och de ringdes vid och började tycka om varandra. Anne-Marie var med när Jiali skulle till den kinesiska ambassaden och hämta sina nya resehandlingar.

- Hon kom med en fångtransport kan man säga, från Fridegård i Eskilstuna. Jag kommer ihåg att det var en väldigt snöig dag, säger Anne-Marie Nelander. Ett förskräckligt oväder. Jag och en handläggare från Migrationsverket stod och väntade där utanför kinesiska ambassaden. och jag tyckte det var väldigt jobbigt när min flicka, Jiali, kom. Jag kände en väldigt ömhet för henne. Men väl inne på ambassaden fick hon möjlighet att kontakta sina föräldrar och sen fick hon handlingar så att hon kunde resa hem.

Avskedet

Den nionde december 2005 reste Zheng Jiali från Arlanda i sällskap med två handläggare från Migrationsverket. Anne-Marie Nelander var på plats för att ta farväl. Hon tar fram ett klarrött A4-papper med kinesiska tecken på.

- Ett vacker papper, tycker jag, säger hon. Det är ett brev som Jiali hade skrivit på Fridegård. Hon visste alltså att vi skulle träffas och ta adjö av varandra, den här dagen.

”Jag är inte ledsen, och jag misströstar inte, eftersom jag fått en läxa och lärde mig många saker. Det är också därför jag har bestämt mig för att när jag kommer hem till Kina skall jag fortsätta att studera. Jag kommer att lära mig engelska. Jag skall vara flitig. Jag måste ta igen de saker jag har förlorat. Hoppas i framtiden att jag skall kunna skriva på engelska till dig. Jag tror på mig själv och jag kan klara det och jag vill också tro att du skall tro att jag kan klara det.”

- Jag tycker det är väldigt rörande det här brevet, och visar vilken djup tjej det är och hur hon tänkte under den här perioden när hon var satt under väldigt hård press. Jag kan säga det att det är en flicka som det är väldigt lätt att tycka om, och det är inte bara jag som säger utan det säger alla som kom i kontakt med den här flickan.

- Vad tänkte du när du fick det där brevet?

- Jag blev lite förvånad, men väldigt glad. Och jag svarade på det direkt när jag kom hem. Och då fick jag ju ett svar från Jiali igen.

”Jag vill tala om för dig en sak; det är att jag kommer aldrig ge upp hoppet om att jag en dag skall lämna Kina. En vacker dag kommer min dröm att gå i uppfyllelse. Jag tror på att om jag bara kämpar tillräckligt hårt kommer jag att få en ljus framtid. Till sist vill jag bara säga att vi ses igen. Önskar dig välgång med ditt liv, ditt jobb, välmående och lycka.

En kinesisk flicka

Jiali Zheng”

Julklapp i Kina

Zheng Jialis mamma minns telefonsamtalet hon plötsligt fick från Sverige.

- De frågade om det var vår dotter, berättar hon. ’

Det var redan jultid när Zheng Jiali kom hem. För så fort hon kom tillbaks till Kina sattes hon i häkte.

- Jag skrev till Anne-Marie och berättade om häktet och allting som hände och om mitt pass som inte går att använda längre, berättar Zheng Jiali.

Hennes mamma går och hämtar passet. Det ser fortfarande alldeles nytt ut. De oxblodsröda pärmarna har inga repor och inuti finns bara en enda stämpel: ett enmånads affärsvisum till Kenya. När det stod klart för smugglarna att Zheng Jiali blivit tagen av de svenska myndigheterna och att resan hade misslyckats skickade de tillbaka hennes pass till föräldrarna. Men passet är spärrat i fem år av de kinesiska myndigheterna som straff för att Zheng Jiali hade lämnat Kina på olaglig väg.

- Om jag hade vetat att de skulle spärra mitt pass hade jag aldrig rest olagligt, säger Zheng Jiali.

Och nu börjar Zhengfamiljen ge upp hoppet om att något av deras barn ska kunna åka utomlands.

- Vi har försökt med fem olika länder, men våra barn har aldrig lyckats ta sig ut, berättar föräldrarna.

De beräknar att de betalat mellan tre och fyra årslöner till smugglare, för resor som aldrig blvit av.

Nu har Zheng Jialis storasyster som är 23 år gift sig och hon har en butik i provins långt borta. Den 21-åriga brodern arbetar i samma provins. De tror att Zheng Jialis försök, som slutade i Sverige, antagligen var sista försöket.

Sluten grupp

En sak upprepas bland de organisationer och myndigheter Kaliber kontaktar under det här arbetet: den kinesiska gruppen är sluten och sköter sig själv. Lite information kommer ut.

Patrik Engström som arbetar med människosmuggling inom Europol understryker att det är mycket få barn som återfunnits och ännu färre som berättat. Därför är kunskaperna dåligt underbyggda.

Sedan barnen väl kommit till Europa, tex via Sverige, hamnar de i Storbritannien, Frankrike, Italien och i viss mån Tyskland, Belgien och Nederländerna, enligt de uppgifter Europol har.

- Det mesta tyder på att de här barnen är förhållandevis väl medvetna om att de kommer att arbeta i restauranger eller med städning... olika typer av lågkvalificerade, underbetalda arbeten. Det blir långa dagar, fem till sju dagar i veckan, för väldigt lite pengar. Men det handlar om en tidsbegränsad period, kanske ett par år och därefter hoppas de kunna etablera sig på något sätt. Dock fortfarande illegalt, säger Patrik Engström.

Även sexuellt utnyttjande – som den brittiska rapporten angav - kan förekomma, enligt Europol. Men Patrik Engström återkommer till att det är svårt att få veta något säkert.

Litar på smugglarna

- De här barnen har ett mycket stort förtroende för de människor som smugglar dem och de har ett mycket litet förtroende för polisen.

- Är det ett förtroende smugglarna förtjänar?

- Nej, det tycker inte jag. Det bygger på att de befinner sig i en helt annan del av världen och att de enda personer som de egentligen känner, är de som smugglat hit dem. Smugglarna tjänar ofantliga pengar på en önskan att få komma till Västeuropa, att få en möjlighet att etablera sig, skicka hem pengar och bidra till den kvarvarande familjens ekonomi och status. Det är ett ganska hänsynslöst utnyttjande.

Ett kinesiskt par i Sverige dömdes 2006 till ett par års fängelse vardera för bland annat grov människosmuggling. De hade försett flera barn med falska handlingar och biljetter. När de väl gripits upphörde trafiken på Sverige också under en period. I våras dömdes fem kinesiska ungdomar till fängelse eller villkorligt för att de använt falska handlingar. En man dömdes till fängelse för att ha smugglat dem. Barn som först varit i Sverige fanns också med i härvan när en smugglarliga dömdes i Nederländerna för några år sedan.  Sammantaget, berättar Patrik Engström, finns det ett tiotal domar på senare år mot smugglare eller deras medhjälpare som skickat runt kinesiska barn i Europa.

Korrespondensen fortsätter

Förra julen skickade Anne-Marie Nelander en skiva hennes egna barn tyckt om i tonåren, ABBA, till Jiali. Sen gick månader utan att hon hörde något.

- Och då blev jag orolig, säger hon. Det blev jag verkligen. Men jag tänkte också att drivkraften hos henne är väl så stark att det gick inte bara att stoppa.

Anne-Marie trodde helt enkelt att Jiali gett sig av igen och försvunnit. Men sedan kom det ett brev från Kina, till Anne-Maries lättnad.

”Svenska mamma i fjärran, Anne-Marie.

Jag är mycket ledsen att jag inte haft tid att skriva till dig på grund av att jag jobbat på en annan ort. Jag blev mycket glad när jag fick din present. Tack för att du tänker på mig. Mina föräldrar tackar också för din omtänksamhet. Vi nämner ofta dig. Jag vill gärna dra mig till minnes mina lyckliga dagar i Sverige. Saknar er väldigt mycket. Hoppas att jag en dag skall åka dit igen och hälsa på er, fast jag vet inte om det finns tillfälle till det Jag väntar på ditt brev och hoppas att vi kan hålla kontakten.

Hjärtliga önskningar till dig med god hälsa, lugnt och gott liv och välgång i arbetet”

Fabriken väntar

Efter en natts ledighet är det dags för Zheng Jiali att åka tillbaka till fabriken igen. Hennes mamma trugar i mig mäktiga friterade bullar med sjögräs och skaldjur medan Zheng Jiali knyter skorna och packar en liten plastkasse med kläder.

Vi går genom byn, förbi skolan och grannarna och släktingarna som hälsar. Zheng Jiali skyndar sig, för hon måste snabbt tillbaka till logementet för att hinna sova innan nattskiftet börjar. Annars är hon rädd att hon kommer att somna vid det löpande bandet.

Här på fabriken tjänar Zheng Jiali ungefär tolvhundra kronor i månaden. Hon har ingen schemalagd ledighet, men kan ta en eller kanske två lediga dagar varje månad om hon hon ber om det.

Jag frågar Zheng Jiali vad hon tror att hon hade gjort idag om hon inte hade blivit stoppad i Sverige.

- Då hade jag också jobbat väldigt hårt och blivit väldigt trött, säger hon.

Hon har en osentimental inställning till arbete

- Ett bra arbete? Det handlar bara om ifall det är ett arbete som det går att stå ut med eller om det är ett arbete som inte går att stå ut med.

Skillnaden för Zheng Jiali är att i Europa hade hon tjänat så mycket mer. 

Vi går genom en lång korridor utan belysning. På var sida ligger sovsalar och i ett litet sällskapsrum sitter några tjejer på plaststolar och kollar på teve.

I Zheng Jialis sovsal bor sju personer. En av hennes kollegor vänder på sig mot väggen och somnar om när vi kommer in. Under våningssängarna ligger många par färgglada skor med blommor på. 

Vinden bortifrån havet har blåst ner tvätten från tvättlinan ute på balkongen. Just nu går bara en ensam get omkring på gräsplanen under, men då och då kommer unga arbetare från de andra fabrikerna runt omkring, och då ordnar de fest på gräsplanen.

På fabrikerna häromkring jobbar ungdomar från hela Kina. Men ingen av Zheng Jialis barndomsvänner jobbar här.

- Mina klasskompisar finns i Japan eller England, säger hon.

Reportrar: Hanna Sahlberg och Björn Tunbäck

-------

Uppföljningar och konsekvenser av programmet:

Norge agerar annorlunda än Sverige. Hör reportage och diskussion i P1-morgon 2007-12-03


 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".